torsdag 18 december 2008

Mer om Ragnhildsborg

Trakten omkring Ragnhildsborg är mycket vacker. Vegetationen är rik och blomsterfloran mycket rikhaltig. Jag har redan talat om den vackra "Ragnhilds holme". Men den var ingalunda enastående. Trakten kring Kiholm och vid Lina duger också att ses. Och en promenad från Ragnhildsborg utefter sjön till Viksberg var mycket omväxlande och givande. Man följde då en gångstig, som utgick från tegellastbryggan och sedan ledde dels genom mycket vacker skog och dels över och utefter fagra blomsterängar med utsikter ut åt Mälaren.

Viksbergs "holme" - som inte var någon holme, utan en stor bergig halvö - erbjöd på den tiden en vild och fullkomligt orörd natur. Där kunde man hitta fullkomligt vildsköna partier, och uppifrån toppen av dess högsta berg såg man vida omkring -långt ut över S. Björkfjärden samt över de öar och sund där "Mariefred" stävade in mot den lilla mälarstaden med det ryktbara slottet.

Några särskilt typiska växter minns jag inte längre mer än gulsippan, som växer ymnigt i dessa trakter liksom i hela Salems socken. Vidare myskmadra - Asperata tinctoria - som doftar så härligt i bergsluttningarna bakom Ragnhildsborg. Jag minns också den vackra Orobus Vernus, som på våren växte ymnigt i hasselskogen bakom Widlunds trädgård, samt blodnävan - Geranium sangvinium, som prunkade med sina stora rödvioletta blommor. Naturligtvis fanns det också en massa andra, men jag minns dem inte särskilt.

Karakteristisk för Ragnhildsborg var den rikliga förekomsten av hassel. Nedanför landsvägen ner till norra tegelbruket, åt sjön till, fanns en hel skog av hassel, och jag minns, att vi på höstsidan skördade massor av hasselnötter - jag tror knappast att jag sett så mycket hasselnötter någonstädes som just där.

Nedanför norra tegelbruket (det södra har jag inget alls talat om, då vi inte så mycket voro där) hade vi vårt charmanta badställe. Det var mycket frekventerat, ty där badade bl.a. alla tegelbrukets ungar. Särskilt tyckte vi om att bada, då ”Ragnhild” kom om kvällarna, ty hon rörde upp sådana väldiga svallvågor som det var härligt att brottas med. Jag var på Ragnhildsborg ännu inte simkunnig i egentlig mening, det blev jag först ute på Gärdsvik på norra Ljusterö sommaren året därpå, då vi badade i den lilla sjön Skären, en vacker skogssjö med sandbotten och kristallklart vatten. Men litet försökte jag väl även på Ragnhildsborg. Min syster Signe kunde emellertid ge sig ut på djupt vatten.

Farbror Widlund hade en rätt stor villa i 90-talets typiska stil med snickarglädje och dubbla öppna verandor med vacker utsikt utåt viken ända ut mot "Viksbergs holme". Ganska stor trädgård hade han även till sitt privata förfogande, och fruktträden voro synnerligen givande - grenarna formligen dignade under den väldiga tyngden av äpplen. J ag minns att några träd buro en sorts äpplen som voro mycket söta, men ändå hade en härlig syrlig smak. Jag visste inte namnet på dessa äpplen och har i senare tid mycket undrat, vad det kunde vara för sort. Alltnog voro vi pojkar mycket sugna på dessa äpplen. Fallfrukt fingo vi ta, men inga äpplen från träden. Därför voro vi högeligen förtjusta i blåsväder.

Far och Mor hyrde den övre våningen i denna villa som sommarbostad. Jag undrar om det fanns särskilt kök däruppe - jag knappast tror det. Vi hade nog fotogenkök. Den ena sommaren - troligen den senare - hade vi en sommarinackordering, en läskamrat till min syster, en glad och trevlig flicka som hette Emelie Larsson. Hon var studentska. Hennes pappa var specerihandlare och hade sin affär på Söder i hörnet av Folkungagatan och Södermannagatan, alldeles strax intill där min Mormor bodde (Södermannagatan 9), så mostrarna kände nog till henne - eller åtminstone pappan.

Emelie, som troligen 1892 var omkring 17 år, läste lite grand med mig, men jag minns inte längre i vilket ämne, möjligen tyska. Vidare hade Widlunds en äldre dotter Lisa (Elisabeth), lika gammal (död just nu i år (1952) som änkefru Bylin, 76 år gammal.). Hon såg som ung ganska bra ut, fast hon hade kanske litet för stora och för glest sittande framtänder. Hon var en smula spydig till sitt sätt och det kunde kanske inte skada, ty hon var rätt omsvärmad av ungherrar. Jag vill minnas att det var Magnus Niéll, som slog sina lovar kring henne. Niéll var en liten, prydlig och ytterst korrekt gentleman, något över 20 år. Vad det sedan blev av honom minns jag ej. Men någon "Lisa" fick han aldrig för sina upprörda känslor.

Emelie Larsson uppvaktades av en lång, smal ungherre som hette Lovén - förnamnet minns jag ej. Men han hade lika liten framgång i sina bemödanden. Eme1ie ville ha en karl med vida mer klingande namn, och därför blev hon gift med en disponent Kling. Själv blev hon tandläkare och hade under några år tandläkarepraktik, till disponentfrun tog överhand och Emelie lämnade S:ta Apollonia åt hennes öde.

Min syster som 1893 var sexton år, hade också denna sommar - och en tid bortåt - en ivrig, men på samma gång litet slö och bekväm beundrare i Oscar Widlund, den andra i ordningen av tegelmästarparets söner. (Den äldste, Wilhelm, var inspektor på Wiksberg, han hade gått på Alnarp. Han fick sedermera på något sätt som jag inte vet, ärva sin rike farbror och blev så småningom godsägare och "fin karl" på Wiksberg. (Min syster och jag ha flera år varit ständigt återkommande gäster på Wiksberg långt in på 1900-talet (1909 eller så omkring).

Oscar såg ganska bra ut - han var åtskilligt lik sin mamma - tant Widlund - som nog i sin ungdom inte sett ut som precis vem som helst. Men han var som sagt en mycket lättjefull och bekväm herre, som inte rörde sig i onödan och som därför "med tiden blev tämligen fet". Han hade först cykel- och sportaffär i Stockholm, men slutade som specerihandlare i Södertelje (utåt Scania-Vabisverkstäderna till). Min syster såg inte precis illa ut hon heller, men hur det nu var så ville hon väl ha en karl med litet mer framfart i. Och så blev det inget av med den kärleken, som jag f.ö. fruktar för att den var dimensionerad i underkant.

Oscar Widlund, Loven och Niéll bodde ju i Stockholm, men de kommo ut nästan varenda söndag till Ragnhildsborg, så nog utvecklades det ett rätt livligt ungdomsliv den sommaren.

Victor Widlund - den yngste sonen - var väl för ung för att vara med i det gänget. Han var kanske 15 år. Vad det sedan blev av honom minns jag ej. Jag tycker mig minnas att han dog helt ung.

Sedan var det bara ett par kvar - Hilda Widlund och jag. Hilda var den yngre dottern som kom sist i syskonraden. Sommaren 1893 var hon nio år - hon var precis lika gammal som Ackie-Bände. Hilda var i denna ålder ovanligt söt och dessutom snäll och rar (vilket i någon mån hör ihop). Det var därför inte så underligt att vi blevo de bästa lekkamrater och höllo ihop ständigt och jämt. Jag vek sällan från Hildas sida, och jag tror att hon - som nioåring - uppskattade mig lika mycket som jag henne. Vi voro aldrig någonsin osams, vilket väl torde vara sällsynt bland lekkamrater. Vad hon ville, det ville jag också - och tvärtom. Hildas förtjusning var att plocka blommor, och det hade jag inget speciellt emot heller.

Tänk vad vi lekte ute bland Taelge huus' ruiner och plockade blommor på Ragnhildsholmen. Och hur många gånger var jag inte ute och rodde med henne och plockade vita näckrosor. Hilda var som barn mycket blond, men mörknade i håret sedan. - Jag har någonstans i mina gömmor ett kort av henne från sommaren 1893. Hon sitter där i vit klänning och har en vit hatt på huvudet. Hon sitter och tittar en smula under lugg och håller sina händer sedesamt hopknäppta i knät. Sötare flicka fanns just inte att se.

En gång byggde vi av trälådor, brädor och en stor presenning en stor båt i trädgården, mitt ute på en fin grön gräsmatta. Båten var rätt så stor och var försedd med en kommandobrygga, som gick att stå på. Ett väldigt plåtrör hade vi hittat ner i tegelbruket och det blev skorsten. Jag tände torrt ris på en järnplåt inunder, och det blev rök ur skorstenen.

Petrus - son till en tegelbrännare Andersson vid södra tegelbruket - var besättningskarl och hans bror David var styrman. Bägge voro trevliga pojkar, ja dom såg också bra ut bägge två och voro förträffliga lekkamrater. Och dom hade stor respekt för Hilda, som var restauratris på båten. Hon hade ur sin mammas skafferi fått en del godbitar som hon bjöd på i båtens "matsalong", som var stor nog för oss fyra att sitta i. Jag kommer inte längre ihåg matsedeln, men jag minns, att vi fingo jordgubbar med vispgrädde efteråt. Och vi gjorde med säkerhet heder åt Hildas anrättningar. Och kaptenen som var jag - berömde restauratrisens charmanta sätt att sköta båtens mathållning. Jag talade om båtens goda "renommé" - ty redan då kunde jag detta fina utrikiska ord.

Hilda kom sedan i Södertelje flickskola och gick ut den. Och en gång, då jag hälsade på på Hall, tog Hilda sin examen och fick blommor av mig. Jag kan fortfarande se henne, då hon kom över Södertelje torg med sina blommor i famnen. Men sedan träffades vi mera sparsamt. Vi brukade dock länge träffas vid jultiden ute hos Wille på Wiksberg. Och hon var samma snälla och rara flicka även om "sötheten" så småningom försvann.

I fjol (1951) skrev jag ett långt brev till henne och påminde henne om hennes fina middag ombord på "Ragnhildsborg" (ty så hette båten) och om våra övriga barndomsminnen.

Hon svarade ej, av vad orsak vet jag ej.

Jag har i mina gömmen hittat ett gammalt urblekt fotografi taget utanför västra gaveln på vår bostad på Ragnhildsborg. Detta fotografi har naturligtvis sin plats här. Jag räknar upp de personer som där förekomma: Stående: Oscar Widlund, min syster Signe, Lovén, Magnus Niéll, Wiktor Widlund, Emelie Larsson, Lisa Widlund, och så den 12-årige Gösta Larsson - som han hette på den tiden - med Realläroverkets vackra silvermärke i mössan. (Det är synd att fotot skall vara så urblekt, så man ej riktigt kan se dragen). Sittande: Farbror W, Tant W, Hilda, min Moder med Tom i knät, och sist min Fader.



Det går ju att med specialplåtar - känsliga för infraröda strålar - få fram bilden sådan den var före urblekningen. Men den urblekta bilden räcker väl i min tid, och sedan är det ingen som har något intresse av den.

Dock skulle jag mycket ha värdesatt att man kunnat se, hur Far, Mor och Syster - ja varför icke också jag själv? - såg ut på den där tiden. Min Mor var detta år (1890) fyrtio år gammal (kan man tänka sig det, då hon levde ända till 1945?) och Far var då redan hunnen till 57 års ålder, hvilket jag också har litet svårt att sätta mig in i.

Min syster Signe var denna sommar sexton år. Jag skulle ha satt ofantligt värde på att nu ha haft i min ägo ett foto av henne ensam just vid detta tillfälle. Ty hon var utan gensägelse den stiligaste i hela detta "menageri".

Tant Widlund hade nog som ung sett ganska bra ut. Men därom kan man inte döma av det lilla man ser av henne på detta fotografiet. Dock minns jag henne väl från Wiksberg.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar