Ragnhildsborg - ett barndomsminne

Ragnhildsborg var på 1890-talet en herrgård c:a ett par kilometer norr om Södertelje, belägen inne i viken öster om den smala passage som Linasundet på den tiden var.



Linasundet utgjorde - kan man säga - infarten från Mälaren till Södertelje. Det var så smalt att två t.o.m. mindre fartyg inte kunde mötas där, och som sundet dessutom var krokigt, så erbjöd det en del svårigheter för navigering. Båtarna fingo där gå fram med mycket sakta fart, och det hände inte allt för sällan att främmande båtar satte sig fast och hade det ganska besvärligt att ta sig loss.

En träbrygga kantade norra sidan av passagen, på den södra sidan fanns flera grund och stora stenar. Det fanns vakt där som ombesörjde signaleringen med en stor röd träskiva på dagen och fyrljus nattetid. Och båtarna signalerade i god tid sin ankomst. De som kommo från Mälarhållet blåste i sina ångvisslor ända ute vid Kiholm, tegelbruket som ligger inne i en vik på västra sidan norrut.

Varför gården kallades Ragnhildsborg gick det åtskilliga historier om, som jag numera glömt Förmodligen stodo de i förbindelse med S:ta Ragnhild - Söderteljes skyddshelgon, men vad hon hade med Ragnhildsborg att göra, vet jag numera inte. (Jag får väl vid tillfälle försöka friska upp mina kunskaper i S:ta Ragnhilds historia.)

Vad jag däremot vet var att här vid Linasundet under medeltiden låg en fast borg - Taelge huus som behärskade infarten till Södertelje. Denna borg, som i senare tid blivit utgrävd, undersökt och vars utseende man lyckats någorlunda fastställa - det var en mycket enkel och relativt liten byggnad - ägdes under början av 1400-talet av ätten Natt och Dag (till Göksholm i Hjälmaren), och det var fadern till Engelbrekts mördare som här gjorde sig skyldig till ett piratdåd, i det han lät uppbringa, plundra och bränna upp en lybeckerskuta på väg till Stockholm.

Detta uppretade till den grad Engelbrekt, att han lät sitt folk belägra, intaga och slutligen rasera Taelge huus. Förmodligen var det detta som var huvudanledningen till fiendskapen mellan Natt- och Dag-ätten och Engelbrekt och som slutade med den senares mördande på den lilla Engelbrektsholmen utanför Göksholm.

På den tiden - i början av 1890-talet - då jag som nybliven skolgrabb i Realläroverket i Stockholm, sprang och lekte ute på den vackra Ragnhildsholmen - som i verkligheten inte längre var en holme, utan en halvö, som sträckte sig ut mot Linasundet - fanns det inte så mycket kvar av "Ragnhildsborg". Där fanns några av hasselbuskar och vildtörne halvt övervuxna, förvittrade murar och kanske någon valvtäckt källare. Men därute på "holmen" var på den där tiden underbart vackert och för mitt unga pojkhjärta mycket romantiskt. Vi försökte nog mer än en gång att fantisera oss tillbaka till riddartiden och söka föreställa oss, hur det då såg ut.

Jag minns, att därute på "Ragnhildsholmen" var utomordentligt rik vegetation och härliga blomsterängar. Särskilt kommer jag ihåg, hur det växte täta bestånd av "knappvädd" (Armeria elongata) och smörblomma, vilkas färger - lila och ilsket gult - som bekant gå synnerligen väl ihop. På våren växte gullvivor där, och mitt i högsommaren blommade vildtörnet i rikliga snår (Jag vet få växter, som ge sådan känsla av sommar som rikblommigt vildtörne!)

Numera lär det - enligt vad jag hört - vara alldeles förstört och vandaliserat därute kring det "gambla Taelge huus" och det är verkligen synd, ty "Ragnhilds holme" var en verklig pärla på den tid vi bodde vid Ragnhildsborg. Tänk att sitta därute en lugn och vacker sommarkväll och se båtarna glida förbi mellan raderna av dycdalber.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Det stora gruvraset

Morfar och spanska sjukan