torsdag 18 december 2008

Tegelbruket på Ragnhildsborg

Vem som egentligen vid denna tid ägde Ragnhildsborg har jag numera glömt. Troligen var det väl desamma som ägarna till Viksberg, de båda kompanjonerna Andersson & Jonsson. Ty tegelmästare Widlund (broder till Andersson) som skötte Nilsbergs tegelbruk 1891, då vi tillbringade vår sommar på Viksberg, flyttade året därpå över till Ragnhildsborg. Det kunde han ju naturligtvis ha gjort ändå förstås, men jag gissar i alla fall, att Andersson och Jonsson hade sin hand med i tegelbruket i Ragnhildsborg. Kanske arrenderade de bara tegelbruket?

Dessa gubbar, Andersson, Jonsson och Widlund kan jag fortfarande se för min inre syn. Andersson var en sträv herre med stor näsa och långt helskägg. Vi hade på Viksberg en väldig respekt för den gubben. Hur han skapat sin förmögenhet från rakt ingenting, minns jag inte längre. Men en duktig karl måtte det ha varit.

Jonsson minns jag lite bättre. Han var torparpojke från Småland och hade en gång som grabb följt med en oxdrift från Småland till Stockholm. Oxarna skickades inte med tåg den tiden, utan de fingo vackert använda sin egna ben hela den långa vägen - och det fick förmodligen den unga torparpojken också göra.

Jag minns inte i detalj "farbror Gustaf Jonssons" ödesutveckling" till "storkapitalist". Men han lär ha stannat i Stockholm hos någon oxhandlare. Sedermera blev han sin egen i samma bransch, varför han länge gick under smeknamnet - Ox-Jonsson. Slutligen slog han sig på köp och försäljning av lantegendomar och tjänte stora pengar. Allra sist jobbade han i hus i Stockholm och blev väl troligen millionär. Han blev snart nog en av stöttepelarna i det nybildade Svenska Missionsförbundet, och det är som bekant en förträfflig språngbräda till vinstgivande jobberier.

Han samarbetade med storbyggmästaren Bengtsson (bankdirektör Erik Bengtssons stormrike pappa) och tillsammans håvade de in storkovan. Det var Jonsson och byggmästare Bengtsson som lurade min Fader in i husaffären Thulegatan 25 i Stockholm med dess två hus, gatuhus och gårdshus och många lägenheter (44 eldstäder?) Den affären var han inte vuxen, och där lurade dessa båda gubbarna med tillhjälp av "missionsförbundaren" byggmästare Althin av honom 40 000 kronor, vilket var pengar på den tiden. Naturligtvis på sådant sätt, att de icke kunde åtkommas lagligt.

Nå, detta var en liten utvikning från ämnet, för vilken jag ber om milt överseende. Den har föga med Ragnhildsborg att göra. Men jag skall snart skriva om Viksberg, och där passar den bättre.

Farbror och tant Widlund hör emellertid Ragnhildsborg till. Farbror Widlund var ingen vacker karl, men han var troligen en god tegelmästare. Han hade nog inte ärft sin broders affärsbegåvning och fick därför nöja sig med en löntagares lott här i livet.

Ragnhildsborg hade två tegelbruk, det norra och det södra. Det förra var väl störst. Jag har nog många gånger hört, hur många millioner tegel där tillverkades, men det minns jag inte nu. Ragnhildsborg överflyglades snart av Lina väldiga tegelbruk, och det gick inte så länge. Kiholm hade också tegelbruk. Men det byggdes en hel del i Stockholm redan på 1890-talet och tegel gick det åt. Den ena bogseraren efter den andra kom till tegelbruksbryggan med sina pråmar, och vi pojkar - jag och David och Petrus (jag skall tala om dem längre fram) och kanske några till, voro med nere vid pråmarna och langade tegel. De åkte ner i pråmarnas innandöme i långa rännor, och det var en speciell teknik det också som vi snart nog suveränt tillägnade oss.

Förresten voro vi snart insatta i alla tegelbrukets detaljer.

Lerlagret var beläget rätt högt ovanför tegelbruket bakom några bergknallar, varför leran kördes ner på en lång rutschbana ända ner till ältkvarnen. Vagnarna voro grova träflaksvagnar, och de fulla vagnarna drogo upp de tomma. Stålwiren gick runt en rätt primitiv trätrumma i banans övre ända, men den bromsades inte såvitt jag kommer ihåg, utan hastigheten på "tågsättet" reglerades av en arbetare som bromsade hjulen på den sista vagnen med en enkel träspak. Det hela var ytterligt primitivt.

Det hände någon gång, att bromsaren misslyckades och tappade bromsspaken, och då skall jag tala om att det blev liv i spelet! Nygrävd våt lera är mycket tung, och de fulla vagnarna rusade iväg med en förfärlig fart utför. Oftast spårade de ur på mitten vid mötesfältet - banan var trerälsig - och välte. Och det var alltid ett evenemang för oss pojkar. Det hände ibland också att karlstackaren som hoppade av i farten, skadade sig. Jag minns att en gång de fulla lervagnarna lyckades komma ner ända till lerkvarnen och ställa till ett fasligt rabalder.

Grävmaskiner funnos på den där tiden ännu ej i lertagen, utan all leran grävdes och lastades för hand. Det var ett tungt arbete. Farbror Widlund hade förbjudit oss att åka med lervagnarna ner utför rutschbanan, ty det var ju en viss risk. Men i alla fall stal vi oss till det allt som oftast, och det var naturligtvis storartat nöje för en 11 - 12 års grabb.

Alla arbeten vid tegelbruket har jag deltagit i. Jag har t.o.m. stått i skärmaskinen, där den malda leran kommer ut ur kvarnen i en lång sträng, som sedan skäres av med ståltrådar, tre och tre stenar i taget. Jag har kört ut det våta teglet på låga trätrallor i de väldiga långa torkladorna. Och jag har hjälpt eldaren i maskinrummet att elda den stora ångpannan.

Varje lördagskväll då arbetet slutades för veckan, blåstes pannan ren från pannsten. Det var också ett evenemang. Mina första kunskaper i "ångmaskinsteknik" inhämtade jag i Ragnhildsborgs maskinhus. Det var visserligen mycket enkla saker, men inte så litet för en 11 - 12 års grabb. Roligast var det förstås, när maskinisten skruvade isär cylindern och satte in nya kannringar. Och en gång fick jag vara med om att genom manhålet krypa ner i själva pannan, då den skulle skrapas för pannsten. Det var lite kusligt.

Brännugnen var naturligtvis ett intressant kapitel. Vi fingo hjälpa till att stapla in teglet i ringugnens många kamrar, men själva eldningen, som sköttes uppe på ugns vinden medelst kolstybb, som kastades ner i olika kanaler, fingo vi inte befatta oss med. Den sköttes av gamla gubbar och det arbetet var visst mycket hemlighetsfullt. Det gällde att få allt tegel lika bränt. Och det kräver stor erfarenhet och visdom - dock ej grekisk.

Men nu kanske det kan vara nog skrivet om tegelbruket!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar