onsdag 17 december 2008

Vaxholm 1891



På Långsjö bodde vi tyvärr inte länge. Vi kom dit 14 mars 1891 - ty jag har ett klart minne av att jag var tio år på Långsjö - och vi flyttade därifrån någon gång i augusti samma år, jag har ett svagt minne av att det var ungefär i mitten av månaden.

Tänk om min fader hade haft förstånd nog att behålla det - åtminstone något tiotal år! Betänk vilken egendom och vilket underbart läge. Vi kunde ju ha haft nära nog paradisiskt därute. Nära till Stockholm och ändå rena landet - på den tiden. Underbart vackert intill Långsjön, med en tjusande och omväxlande terräng.

Att sälja Långsjö var den största dumhet min Far begått. Hade han förstått sin chans och utnyttjat den, så hade vi ju blivit fullständigt ekonomiskt oberoende. Och min framtid - om jag nu skall tänka på den, hade gestaltat sig på ett helt annat sätt än vad sedan blev fallet. Men gjort är gjort, och man vinner väl föga med att gräma sig.

Men vart skulle vi flytta från Långsjö?

Min fader hade en gammal bekant som hette Anders Gustaf Nilsson. Jag minna inte nu längre varifrån hans bekantskap härleder sig. Det är möjligt att "farbror Nilsson" var smålänning - från Tjust, liksom min fader, men det har jag nu i alla händelser glömt Han hade emellertid från ett ringa ursprung - som jag tror - arbetat sig upp och blivit enl välbergad karl.

Han ägde ett par stora stenhus i Stockholm, bl.a. det på Borgmästaregatan på Söder (nr 8 ?). Och han var direktör för ett stort åkeriföretag, som tillika på den tiden ombesörjde gaturenhållningen på Söder. Tidigare hade han visst varit "åkare Nilsson". Han bodde i huset på Borgmästaregatan - en trappa upp tror jag, och hade där en talrik familj.

Det var nu på den tiden ingalunda ont om lägenheter i Stockholm, men min fader var i alla händelser glad åt att ganska lättvindigt få sin bostadsfråga ordnad. Han fick hyra hos "åkare Nilsson" i huset på Borgmästaregatan, men vi kunde ju inte få flytta in förrän den 1 oktober (1891). Så till dess måste vi skaffa oss bostad på annat håll. Och jag tror, att våra saker under tiden magasinerades i något uthus vid det stora åkeriet.



Så flyttade vi ut till Vaxholm för att vara där under sommarens senare del. Och det var tioåringens första minne av Stockholms skärgårdsvatten. Jag minns hur jag njöt av den friska saltsjöluften, och fästningen därute i Vaxholm var för tioåringen någonting högst märkvärdigt. Den upphörde han inte på flera år att skänka sin intensiva beundran.

Det rörliga sjöfartslivet där i det smala fästningssundet var något som han aldrig fick nog av. Därnere kunde han sitta på ett säte i timtal och betitta alla båtar och fartyg som passerade förbi. Han blev snart bekant med de flesta av dem, d.v.s. med de svenska båtarna. De större utländska fartygen gingo ju genom Oxdjupet vid Oscar Fredriksborg, så dem fick han inte så mycket se annat än på båtresorna in till staden.

Det var så intressant - tyckte tioåringen - att båtarna måste passera fästningen med sakta fart och därvid salutera med flaggan. Skärgårdsbåtarna som kilade där förbi varje dag, behövde ju inte hälsa, men alla andra fartyg, och artilleristen däruppe på fästningstornet hade bråda dagar. Det var att sänka flaggan där uppe i ett i ett.

Ty t.o.m. de åländska vedskutorna hälsade med sina flaggor fästningen, och det betraktades som oerhördt viktigt. - Likadant var det naturligtvis vid Oscar Fredriksborg. Och då var det naturligtvis ändå viktigare, ty där kom ju fartyg från alla möjliga länder, och det var ju en given sak, att den svenska flaggan däruppe på den höga fästningsvallen skulle ha sin vederbörliga salut Jag tror t.o.m. att det på den där tiden var det så obligatoriskt, att ett fartyg som inte visade flagg vid passerandet av Oscar Fredriksborg, fick ett varnings- eller prejningsskott. - Och alla örlogsmän, särskilt då förstås de icke så sällan förekommande utländska, saluterade med 21 skott. Så det var ofta nog ett farligt dundrande därute vid Oscar Fredriksborg. Det hördes ju ända in till Vaxholm.



Vi åkte ofta över till Rindön. Det var fästningens små barkasser som på den tiden ombesörjde trafiken. Och det var sträng militär kontroll av alla personer som inte kunde "tala rent" - svenska förstås.

Hur vi bodde i Vaxholm? Ja, jag har inga tydliga minnen av huset där vi bodde eller av våra rum. Vi bodde emellertid rätt högt uppe på en bergklint omedelbart intill ett stort, högt och vederstyggligt fult missionshus, vars profil avtecknade sig högt över stadens hustak redan på långt håll, då man kom med båten från Stockholm, och hade passerat Tenösundet - jag minns det även från mina senare skärgårdsår.

Egendomligt nog minns jag inte ett dugg om våra rum eller om vårt hyresvärdfolk. (Jag brukar eljest ha rätt gott minne ända från 10-årsåldern, även smådetaljer).

Sommaren 1938 gjorde jag på min semester ett besök i Vaxholm för att om möjligt leta reda på det hus, där vi bodde. Men jag lyckades inte hitta något som kunde väcka mina barndomsminnen till liv. Antagligen var huset rivet. Vaxholm idag är ju ingalunda likt det Vaxholm vi vistades i 1891. Och det är kanske inte så underligt att jag ingenting minns, ty det var bara 5 - 6 veckor vi bodde där. Och på den korta tiden hann väl inte minnet stabilisera sig.



En sak minns jag däremot tydligt nog och det är en av mina lekkamrater. Jag hade nog flera lekkamrater, bland dem flera högst otrevliga pojkar, som ibland kom och muckade gräl och ville slåss. Men dem har jag förlorat allt minne av.

Däremot minns jag just den där ende - förmodligen på grund av hans högst egenartade utseende. Han såg nämligen ut som en bäver i synamentet, med två oformligt stora gnagaretänder. Han hade också en egendomligt formad "nos" med en typ på näsborrar, som jag inte vet mig ha skådat på någon annan.

Vacker var han sålunda inte, och inte heller i mitt tycke nämnvärt trevlig. Men det var han och jag som mestadels lekte tillsammans där uppe på berghällarna och vi kom väl någorlunda drägligt överens. Jag har förlorat varje spår av honom sedan. Han hette John (......).

På tal om näsborrar så minns jag från min tidiga barndom en pojk som hette Robbert. Han hade överhuvudtaget ett rätt flickaktigt utseende, men vad som imponerade på mig redan vid dessa år var den oerhört tjusiga form som han hade på sina näsborrar. Hur kan man redan i den där åldern ha sånt sinne för sådana detaljer i ett ansikte? Sådan stark sympati- eller antipatikänsla för formdetaljer i ett ansikte!

Somliga attrahera mig med en naturkrafts makt, medan andra lika ögonblickligt stöter bort mig med de olustigaste känslor. Särskilt flickor - skapelsens högsta utvecklingstopp (borde åtminstone var det!) stöter obarmhärtigt bort mig, om de ha fula näsborrar. Det är det allra första jag observerar hos en kvinna. Och repulsen är ofta oerhört kraftig, så jag nästan mår fysiskt illa. Vad innebär detta i sexuellt avseende? Läs Poul Bjerre! Han berättar en hel del därom.

Förmodligen var det de fula näsborrarna och de typiska gnagartänderna hos John (......), som fäst honom i mitt minne.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar