Allsköns skoj och buseri
Denne Lindqvist hade vi på Realläroverket som provårskandidat. Dessa stackars provkandidater blevo ju alltid utsatta för allsköns skoj och buseri – ofta av osmakligaste art. Och de saknade ju i de flesta fall nog pondus att fräsa ifrån sig. Men denne Lindqvist var en utomordentligt klämmig karl. Dessutom var han stor och rätt korpulent, så han hade ju figuren för sig. Han liknade i någon liten mån Gustaf II Adolf, och var nog också hetlevrad som han.
Första gången Lindqvist uppenbarade sig i min klass började pojkarna busa för att se efter hur mycket han tålde. Men det dröjde inte många minuter, förrän Lindqvist tittade ut den värste, gick så ner i klassen och gav honom en så rungande örfil, att grabben höll på att ”tratta på ändan”. Det var ett argument, som pojkarna begrep, och Lindqvist fick sedan vara i fred för busliv under sina lektioner.
Ett mycket omtyckt nöje var att lägga häftstift med spetsarna uppåt på provkandidaternas stolar ävensom att hälla vatten i stolarnas urholkningar. Jag skulle kunna berätta en massa om alla möjliga sådana tilltag. Men min berättelse skulle då bli väl lång synes det nu. Skolpojkar ha en enastående uppfinningsförmåga.
Så t.ex. en gång då vi hade en provkandidat i kemi. Vi höll på att smälta vattenglas, som erfordrar lite hetta, så vi hade bläster påkopplad på bunsenbrännaren. Rätt som det var kom en kraftig vattenstråle utsprutande ur bunsenbrännaren, vände upp och ner på den använda degeln och sprutade kandidaten, som stod och rörde i degeln, mitt i ansiktet. Stort jubel förstås! Någon av de förhoppningsfulla ynglingarna hade smugit sig ut i laboratoriet och kopplat in vatten med en slang från vattenledningen i st. f. luft.
Jag kände mig upprörd vid alla dessa busfasoner. Ty jag var av ett helt annat virke än de där ”klämmiga” pojkarna, som sedan leda världens öden.
En av de värst utsatta lärarna var Axel Klint, adjunkt i tyska och franska och utgivare av utomordentliga ordböcker, särskilt i franska. Det var en äldre, hjärtegod och genomsnäll man, som blev alldeles handfallen inför pojkarnas buserier. Han saknade totalt förmåga att säga ifrån. – Jag minns en morgon någon av de sista dagarna före jul. Då hade vi julfest för gubben Klint, som hade första lektionen för dagen. Vi hade ritat en stor julgran med grön krita på svarta tavlan. Och på den hade vi kletat fast vaxljus, som brunno och ”strålade klart”. Och grenarna voro fullbehängda med granna papperskarameller. På Klints kateder stodo två brinnande ljus i långa rhenvinsbuteljer samt en mandelmassegris med ett kort ”God jul” i munnen och en svensk pappersflagga i ändalykten. Varje grabb i klassen hade också ljus på sin pulpet. Vi hade dubbelpulpeter, och pojkarna hade lagt höga klotsar under ramarna och sutto och gungade upp och ner i vildaste tempo. Då Klint inträdde befann sig hela klassen i en böljande vågrörelse till den vackra julsången: ”Bröder viljen I gå med oss till halta Lottas krog!?”
Gubben Klint kom alldeles av sig. Han stod bara och stammade och kunde knappt få ur sig ett enda ljud.
Denna julfesten var väl i alla fall inget elakt i. Men ibland förekommo ju de värsta elakheter och rena bustricken.
Första gången Lindqvist uppenbarade sig i min klass började pojkarna busa för att se efter hur mycket han tålde. Men det dröjde inte många minuter, förrän Lindqvist tittade ut den värste, gick så ner i klassen och gav honom en så rungande örfil, att grabben höll på att ”tratta på ändan”. Det var ett argument, som pojkarna begrep, och Lindqvist fick sedan vara i fred för busliv under sina lektioner.
Ett mycket omtyckt nöje var att lägga häftstift med spetsarna uppåt på provkandidaternas stolar ävensom att hälla vatten i stolarnas urholkningar. Jag skulle kunna berätta en massa om alla möjliga sådana tilltag. Men min berättelse skulle då bli väl lång synes det nu. Skolpojkar ha en enastående uppfinningsförmåga.
Så t.ex. en gång då vi hade en provkandidat i kemi. Vi höll på att smälta vattenglas, som erfordrar lite hetta, så vi hade bläster påkopplad på bunsenbrännaren. Rätt som det var kom en kraftig vattenstråle utsprutande ur bunsenbrännaren, vände upp och ner på den använda degeln och sprutade kandidaten, som stod och rörde i degeln, mitt i ansiktet. Stort jubel förstås! Någon av de förhoppningsfulla ynglingarna hade smugit sig ut i laboratoriet och kopplat in vatten med en slang från vattenledningen i st. f. luft.
Jag kände mig upprörd vid alla dessa busfasoner. Ty jag var av ett helt annat virke än de där ”klämmiga” pojkarna, som sedan leda världens öden.
En av de värst utsatta lärarna var Axel Klint, adjunkt i tyska och franska och utgivare av utomordentliga ordböcker, särskilt i franska. Det var en äldre, hjärtegod och genomsnäll man, som blev alldeles handfallen inför pojkarnas buserier. Han saknade totalt förmåga att säga ifrån. – Jag minns en morgon någon av de sista dagarna före jul. Då hade vi julfest för gubben Klint, som hade första lektionen för dagen. Vi hade ritat en stor julgran med grön krita på svarta tavlan. Och på den hade vi kletat fast vaxljus, som brunno och ”strålade klart”. Och grenarna voro fullbehängda med granna papperskarameller. På Klints kateder stodo två brinnande ljus i långa rhenvinsbuteljer samt en mandelmassegris med ett kort ”God jul” i munnen och en svensk pappersflagga i ändalykten. Varje grabb i klassen hade också ljus på sin pulpet. Vi hade dubbelpulpeter, och pojkarna hade lagt höga klotsar under ramarna och sutto och gungade upp och ner i vildaste tempo. Då Klint inträdde befann sig hela klassen i en böljande vågrörelse till den vackra julsången: ”Bröder viljen I gå med oss till halta Lottas krog!?”
Gubben Klint kom alldeles av sig. Han stod bara och stammade och kunde knappt få ur sig ett enda ljud.
Denna julfesten var väl i alla fall inget elakt i. Men ibland förekommo ju de värsta elakheter och rena bustricken.
Kommentarer
Skicka en kommentar