Militärt översitteri av tarvligaste slag
Jag var naturligtvis tvungen att vara med i gymnastiken. Och gymnastiken för kroppsvigörens vidmakthållande har jag ingenting emot. Men jag hade som skolpojke oerhört svårt att finna mig i den militära drill, som förekom. En gång fick jag en örfil av vår gymnastiklärare, dåvarande kaptenen Molin, som sedan följde mig upp genom alla åren på Realläroverket Jag iakttog inte exakt den rättning som han fordrade. Denna örfil gjorde mig under många år till arg antimilitarist. Inte till försvarshatare, men till antimilitarist. Fosterlandsidealist är jag mer än de flesta.
Jag skall ge ett litet exempel på militarism:
I min klass hade jag en ung gosse, Carl Ludvig Ramses av Ugglas (av Forsmarkssläkten). Han var inte precis något ljus i skolan, men det var en hygglig pojke. Han blev väl kvarsittare en eller annan gång och hasade efter, så någon student blev han inte vid Realläroverket. Han tog studentexamen ett eller ett par år efter mig som privatist och blev sedan mekanist vid Tekn. Högskolan. Till sist hamnade han på ett tämligen tidigt stadium i Patentverket, där han med tiden blev byrådirektör.
Då Ugglas fullgjorde sin värnplikt, kom han en gång gående i uniform på Sturegatan. Det var under fritid alltså. Då råkade han möta ett par av sina gamla antagonister i klassen från Realläroverket: löjtnanterna Bolin och Möller. Dessa ropade an honom på gatan och befallde honom att defilera en sträcka på femtio meter kanske, fram och tillbaka tio gånger framför de då nybakade löjtnanterna och för varje gång göra honnör.
Det var ju inte under tjänsten, och Ugglas hade väl inte här behövt lyda order given av överordnad, även om det på den tiden var vida strängare inom militären än nu för tiden. Men han väl kanske inte så precis reda på instruktionerna, i alla fall fick Ugglas göra honnör tjugo gånger för de där båda gloparna, som naturligtvis hade ogement roligt.
Då Ugglas en gång skulle gå fram till svarta tavlan (han satt nästan längst bak i klassen) och gick den smala gången fram mellan pulpeterna, så satte en av de där kamraterna ut krokben för honom. Ugglas såg emellertid den framsträckta skanken och klev med hela sin tyngd – han var ganska välfödd – mitt på vristen, så det kändes nog inte allt för gott. Det var inte mer än rätt, att det tillämnade krokbenet fick sin belöning. Men från den stunden var antagonismen i full gång. Nu flera år efteråt kom hämnden på Sturegatan.
Ännu i vår tid förekommer det nog dylikt militärt översitteri av tarvligaste slag, kanske mest från furirer och fänrikar.
Jag skall ge ett litet exempel på militarism:
I min klass hade jag en ung gosse, Carl Ludvig Ramses av Ugglas (av Forsmarkssläkten). Han var inte precis något ljus i skolan, men det var en hygglig pojke. Han blev väl kvarsittare en eller annan gång och hasade efter, så någon student blev han inte vid Realläroverket. Han tog studentexamen ett eller ett par år efter mig som privatist och blev sedan mekanist vid Tekn. Högskolan. Till sist hamnade han på ett tämligen tidigt stadium i Patentverket, där han med tiden blev byrådirektör.
Då Ugglas fullgjorde sin värnplikt, kom han en gång gående i uniform på Sturegatan. Det var under fritid alltså. Då råkade han möta ett par av sina gamla antagonister i klassen från Realläroverket: löjtnanterna Bolin och Möller. Dessa ropade an honom på gatan och befallde honom att defilera en sträcka på femtio meter kanske, fram och tillbaka tio gånger framför de då nybakade löjtnanterna och för varje gång göra honnör.
Det var ju inte under tjänsten, och Ugglas hade väl inte här behövt lyda order given av överordnad, även om det på den tiden var vida strängare inom militären än nu för tiden. Men han väl kanske inte så precis reda på instruktionerna, i alla fall fick Ugglas göra honnör tjugo gånger för de där båda gloparna, som naturligtvis hade ogement roligt.
Då Ugglas en gång skulle gå fram till svarta tavlan (han satt nästan längst bak i klassen) och gick den smala gången fram mellan pulpeterna, så satte en av de där kamraterna ut krokben för honom. Ugglas såg emellertid den framsträckta skanken och klev med hela sin tyngd – han var ganska välfödd – mitt på vristen, så det kändes nog inte allt för gott. Det var inte mer än rätt, att det tillämnade krokbenet fick sin belöning. Men från den stunden var antagonismen i full gång. Nu flera år efteråt kom hämnden på Sturegatan.
Ännu i vår tid förekommer det nog dylikt militärt översitteri av tarvligaste slag, kanske mest från furirer och fänrikar.
Kommentarer
Skicka en kommentar