torsdag 8 januari 2009

Min skoltid - Gustafssonska skolan

Att jag gick i någon som helst skola på Stockby kan jag inte minnas. Men jag var väl åtta år, då vi flyttade därifrån och borde väl ha börjat skolan. Vem som lärde mig läsa och skriva på Stockby minns jag ej, men bägge delarna kunde jag då vi kom till Fjällgatan.

Förmodligen fick jag börja skolan på hösten 1889. Jag gick i den s.k. Gustafssonska skolan på Högbergsgatan, således en privatskola. Och min skolväg var sålunda icke så lång. Skolan låg i närheten av Böhlmarks lampfabrik, som låg på södra sidan av gatan. Men om skolan låg på samma sida som fabriken, kan jag inte bestämt erinra mig. Troligen låg den på norra sidan. Men på fabrikens gård kikade vi in ibland, ty där fanns sådana ljuvliga skrothögar, diverse lampdelar och skrot från olika faser av lamptillverkningen, och där hittade jag ibland underbart fina rariteter, som kom den 8-årige lilla grabbens ögon att lysa av förtjusning.

Från skollokalen och lärarna eller lärarinnorna har jag tråkigt nog inga minnen. Jag begriper inte, att jag skall ha så uselt minne från min barndom. Rektorn hette emellertid Gustafsson, det var han som givit skolan dess namn. Jag har några ytterligt vaga minnen från det tillfälle då far eller mor – jag vet inte vilken – var med mig till rektorn och skrev in mig i skolan. Gustafsson var en vänlig man med brunt helskägg, det är ungefär allt jag minns av honom.

Jag hade lärarinna, men vad hon hette eller hur hon såg ut, minns jag inte ett dugg. Inte heller har jag minsta minne av mina kamrater – med ett enda undantag: Greta Piehl! Henne minns jag, och det är kanske inte så underligt, ty hon var min första kärlek. Jag blev ”dödligt förälskad” i henne.

Greta Piehl var av den bekanta bryggarsläkten Piehl – ”Piehls bryggerier” – så jag förmodar hon var mycket fin. I varje fall var hon mycket vacker. Hon var lång och smärt, mycket ljus och hade violblå ögon. Och som ett ytterligare plus hade hon en linjerak, rasren näsa. Jag var ju inte värst gammal – 8½ år – men jag var redan då mycket känslig för vackra ansikten med rena linjer.

Greta Piehl gick till att börja med i samma klass som jag, men då vår lärarinna såg, att jag hyste ett onormalt stort intresse för henne, så blev hon snart flyttad över till en annan klass, så jag såg henne blott under rasterna.

Hennes bild fördunklades väl snart, och våra vägar skildes. Men nog suckade jag ett eller annat år svårt nog efter henne. Jag vet mig aldrig någonsin sedan ha hört något om henne. Det skulle ha roat mig mycket att få veta, var hon hamnade. Det är ju möjligt att jag observerat hennes förlovningsannons kanske tio år senare, men i så fall har jag inget minne av det. Förmodligen fick hon väl som rik arvtagerska någon adlig löjtnant.

Hennes bildsköna ansikte förföljde mig väl ett eller annat år, men det dröjde inte så länge förrän det utplånades. Jag var för liten för att varaktigt kunna fixera henne i mitt medvetande. För resten var det inte så länge som jag gick i den Gustafssonska skolan. Det var bara två terminer, såvitt jag kan förstå.

Då vi hösten 1890 flyttade in på Borgmästaregatan, så kom jag aldrig att gå i någon skola. Jag var ganska skraltig vid den där åldern och hade en varje vinter återkommande lungkatarr, som jag blev av med först omkring 1892. Jag läste hemma, dels för en lärarinna, Elvira Larsson, en bekant till moster Ellen (Heijkorn), dels för Augustinus Persson, en veterinärkandidat, som bodde på något sorts studenthem vid Lugnet i ”Danviks Krokar”. (Han blev sedermera länsveterinär på Öland och bodde i Mörbylånga. Jag måste återkomma till honom i något annat sammanhang).

Jag har tydliga synminnen av våra lektioner vid Borgmästaregatan. Särskilt minns jag att jag hade svårt för räkning.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar