Min skoltid - Realläroverket

Om jag inte minns fel, så var det 1891 som vi flyttade till Tulegatan 25. Och då började jag i en privatskola, som hölls av en f d löjtnant Norman, en äldre sirlig herre med långa mustascher och polisonger. Han förberedde väl egentligen till inträde vid läroverken, och nu var det meningen att jag skulle pröva in i Realläroverket, som byggts ett eller annat år tidigare. Det låg mitt emot vårt hus på andra sidan gatan och vände den stora aulan åt Tulegatan. Jag började väl hos Norman på hösten 1891, och gick där antagligen i två terminer. På hösten 1892 var jag väl mogen för att pröva in i tredje klassen.

Jag minns tämligen bra, när jag prövade. Vi hade hos löjtnant Norman icke alldeles samma skolskick som i läroverket. Bl. a. tilltalades vi med förnamn och jag blev därför litet obehagligt berörd, när jag på läroverket kallades Larsson. Enligt min erfarenhet var det bara arbetskarlar som tilltalades med tillnamn. Vidare var det icke brukligt, att vi hos Norman reste oss upp, då vi fingo frågan. Så även härvidlag fick jag lära om.

Prövningen gick emellertid bra, och jag var sålunda på hösten 1892 bliven tredjeklassist och fick skolmössa med Realläroverkets märke i – ett R omgivet av lagerkvistar (eller var den ena kvisten av ek?). Det var inte många av pojkarna, som ville ha ett sådant där identifieringstecken. Men jag var ung och oerfaren om alla de ”köttbesiktningsstämplar”, som det moderna samhället sätter på individen, som inte får vara någon individ. Jag var på den där tiden stolt över mitt märke – och ännu mer sedan över det vackra broderade gymnasist märket, som man fick i klass 6:1.

Naturligtvis skulle mina nyblivna skolkamrater tämligen snart undersöka vad jag gick för och jag fick s.k. skolstrut. Därvid utmärkte sig särskilt en stor och stark pojke som hette Gustaf Blomqvist – sedermera utvecklande sig till klassens lärdomsljus. Jag anfölls sålunda av en tremannadelegation, som utsetts till att ge mig ordentligt smörj. – Jag försvarade mig inte, det var under min värdighet. Och jag fick således från början klassens förakt såsom varande en ynkrygg utan ”kurage”. Men den där skolstruten framkallade också hos mig ett våldsamt förakt för den sortens pojkar, som på något sätt visar sig ”maskulint duktiga”. Den där ”slåss”-mentaliteten har alltid påverkat mig som en vidrighet.

Och den där behandlingen, som jag som elvaåring blev utsatt för i skolan, har alldeles bestämt grundlagt min likgiltighet för allt vad tävlingsidrott heter. Friluftsliv, skidåkning och orientering i skog och mark på egen hand det har jag ingenting emot. Men vem som kommer först eller hoppar högst eller längst, det är mig komplett likgiltigt. Och det vidrigaste jag vet är den tyska mensurmentaliteten bland studenterna.

Jag var visserligen med och sparkade fotboll på skolgården för den nyttiga kroppsövningens skull. Men någon fotbolls- eller ”match”-entusiast blev jag aldrig. Det skulle aldrig i livet ha fallit mig in att kosta på mig en resa till Råsunda för att beskåda en landskamp i fotboll. Hela den där mentaliteten är mig främmande.