Naturvetenskapliga föreningen och Saga

Vi hade naturligtvis våra skolföreningar. Jag var med i två: Naturvetenskapliga föreningen och Saga. I den förra höllos allsköns vetenskapliga föredrag i fysik, astronomi, biologi o.s.v. I den föreningen höllo naturligtvis årsfest med inbjudna – mest unga flickor förstås, som skulle imponeras av våra storartade kunskaper.

Saga var en litterär, musikalisk, humanistisk förening. Den hade sina sammanträden minst en gång i månaden, kanske två. Där förekom föredrag, uppläsningar och musikföreställningar. Ja, där spelades också theater och spex som t.ex. ”Mohrens sista suck”. Jag minns en gång, hur den sedermera blivande direktören Ekström på Alby spelade den kvinnliga huvudrollen i Mohrens sista suck. Det gick åt minst två stycken starka pojkar för att snöra den blonde och tjusige ynglingens midja till de smala dimensionerna som ansågs behövas. Ekström var verkligen stilig. Vi höll till i musiksalen.

Även jag var med en gång och spelade theater och uppträdde som flicka, vederbörligen skönhetsbehandlad och sminkad och snörd till getingmidja. Jag skulle föreställa en mörk, litet spotsk skönhet – det var det gamla stycket ”Majorens döttrar”, som vi spelade. Och jag bar sköna, svarta korkskruvslockar och en tjusig svart dräkt. Det påstods att jag var ganska vacker och gjorde stor lycka.

PÅ våra årshögtidssammankomster, som hölls strax före jul, hade vi ofta gästspelande storheter från Operan eller Dramaten. Jag minns särskilt Oscar Bergström och Göta Ljungberg, jag tror t.o.m. att självaste John Forssell gjorde oss den äran någon gång. Jag minns också Inga Tidblad från den tid hon som sexton-sjuttonårig elev vid Dramatens elevskola läste Shakespeare, och Viktor Rydbergs ”Gunnar”.

Om inte jag minns fel, hade vi Sandberg som lovande ung man uppträdande i någon större uppläsning redan då.

Sagafesterna voro sålunda riktigt fina tillställningar, och de inbjudna gästerna, d.v.s. mestadels skolflammor, uppbjöd hela sin förmåga i fråga om toalettprakt.

Jag svärmade ju denna tid strakt för Gurly Lund, som just då i 16-17-årsåldern var gräsligt stilig. Hur många gånger jag fick henne med på Sagas årshögtidsfest minns jag inte. Men ett bestämt synminne har jag kvar av henne, då hon kom i en underbar svart sammetsklänning. Jag skulle t.o.m. direkt kunna utpeka den plats vi då hade i den stora aulan.

Ack ja, det var en tid, denna gymnasisttid! Det blev andra tider sedan. Inte fullt så sorglösa.

Det var också Gurly, som krönte min avgång från denna skoltid med lagerkransen. Det var den 17 maj 1899.

Och ändå blev det icke hon, som blev mitt livs följeslagerska. Utan en enkel, blyg lantflicka från Frykens ände. En linnea i djupa skogen!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Det stora gruvraset

Morfar och spanska sjukan