Om jag hade lytt Meijers råd…
I ett avseende ger jag emellertid Meijer fullkomligt rätt. Han ville inverka på pojkarnas val av levnadsbana, och dem som han visste hade för avsikt att fortsätta efter studentexamen på Tekniska Högskolan, dem pejlade han djupet på i fråga om deras lämplighet för ingeniörsyrket. Och fann han då, att deras läggning och anlag inte alls lämpade sig därför, då gjorde han allt han kunde för att bromsa dem och få dem att i tid ge sig in på en annan levnadsbana. Det är då bättre att bli t.ex. en god hantverkare än en dålig ingeniör. Så resonerade han.
Vad mig beträffar, så sade han öppet ifrån, att han ansåg mig inte alls passa för ingeniörsyrket. Han ville, att jag skulle bli musiker eller konstnär av någon annan sort. Och jag ger honom fullkomligt rätt. Jag skulle aldrig ha givit mig in på ingeniörsbanan. Som musiker eller kanske målare skulle jag däremot säkert ha gått långt.
Meijer gav mig underbetyg varenda vår, så jag var nödsakad att läsa matematik varenda sommar för att pröva upp igen till höstterminen. Jag var ingen idiot ifråga om matematik. Tvärtom var jag mycket road av denna vetenskap, blott jag fick arbeta i ro och slippa Meijers krokben och sarkasmer. Och då jag kom tillbaka på höstarna, så löste jag nästan alla de uppgifter han gav mig. Så han sade till sist: Ja, jag måste väl ge mig, fast jag såväl ser att du hoppar i galen tunna.
Om jag hade lytt Meijers visa råd ändå och blivit musiker, i st.f. ingeniör! Då skulle mitt liv ha gestaltat sig helt annorlunda. Men jag såg poesin över den magiska kranslågan på masugnen eller i de gnistrande kristallerna i malmen nere i de djupa gruvorterna. Jag såg konstnärliga belysningseffekter nere i bessemerverk och valsverk. Men poesin i ett järnverk eller en gruva lever en nutida ingeniör inte på. Möjligen kan han ha den bredvid sitt arbete som en hobby.
Vi hade en gång en lektion i analytisk geometri för Meijer. Det var såvitt jag nu minns fråga om att bevisa en sats om konjugatdiametern i en ellips.
Vårt matematiska ljus i klassen, Josef Almqvist, löste uppgiften och bevisade den på minst två tre sidor i sin skrivbok. En del av de övriga pojkarna i klassen löste väl också satsens bevis fast mer eller mindre klumpigt. Jag satt och stirrade på satsens ekvation och funderade mera på den än på själva beviset. Då flög det i mig som en blixt: ”Ja, men om man nu bara sätter in en annan betydelse på x och y i ekvationen, så blir ju satsen därigenom direkt bevisad.” Sagt och gjort! Jag skrev ner mitt bevis på två – tre rader i min skrivbok. Och Meijer blev alldeles häpen! ”Var har du fått den där tankegången ifrån? Den är ju fullkomligt genial!” Inte ens Meijer själv hade kommit på den lösningen. Det var en lösning värdig en docent i matematik.
Det var troligen den enda gång i mitt liv, som jag varit genial, åtminstone i matematik. Ja, kanske har jag varit genial en gång till, då jag hittade på en grafisk, fast ytterst noggrann tabell för beräkningen av draghållfastheten vid materialprovning. Fast det var inte under min skoltid, utan i Forsbacka många år efteråt. Den enkla tabellen gjorde samma nytta som en hel tjock bok med tusentals siffror!
Vad mig beträffar, så sade han öppet ifrån, att han ansåg mig inte alls passa för ingeniörsyrket. Han ville, att jag skulle bli musiker eller konstnär av någon annan sort. Och jag ger honom fullkomligt rätt. Jag skulle aldrig ha givit mig in på ingeniörsbanan. Som musiker eller kanske målare skulle jag däremot säkert ha gått långt.
Meijer gav mig underbetyg varenda vår, så jag var nödsakad att läsa matematik varenda sommar för att pröva upp igen till höstterminen. Jag var ingen idiot ifråga om matematik. Tvärtom var jag mycket road av denna vetenskap, blott jag fick arbeta i ro och slippa Meijers krokben och sarkasmer. Och då jag kom tillbaka på höstarna, så löste jag nästan alla de uppgifter han gav mig. Så han sade till sist: Ja, jag måste väl ge mig, fast jag såväl ser att du hoppar i galen tunna.
Om jag hade lytt Meijers visa råd ändå och blivit musiker, i st.f. ingeniör! Då skulle mitt liv ha gestaltat sig helt annorlunda. Men jag såg poesin över den magiska kranslågan på masugnen eller i de gnistrande kristallerna i malmen nere i de djupa gruvorterna. Jag såg konstnärliga belysningseffekter nere i bessemerverk och valsverk. Men poesin i ett järnverk eller en gruva lever en nutida ingeniör inte på. Möjligen kan han ha den bredvid sitt arbete som en hobby.
Vi hade en gång en lektion i analytisk geometri för Meijer. Det var såvitt jag nu minns fråga om att bevisa en sats om konjugatdiametern i en ellips.
Vårt matematiska ljus i klassen, Josef Almqvist, löste uppgiften och bevisade den på minst två tre sidor i sin skrivbok. En del av de övriga pojkarna i klassen löste väl också satsens bevis fast mer eller mindre klumpigt. Jag satt och stirrade på satsens ekvation och funderade mera på den än på själva beviset. Då flög det i mig som en blixt: ”Ja, men om man nu bara sätter in en annan betydelse på x och y i ekvationen, så blir ju satsen därigenom direkt bevisad.” Sagt och gjort! Jag skrev ner mitt bevis på två – tre rader i min skrivbok. Och Meijer blev alldeles häpen! ”Var har du fått den där tankegången ifrån? Den är ju fullkomligt genial!” Inte ens Meijer själv hade kommit på den lösningen. Det var en lösning värdig en docent i matematik.
Det var troligen den enda gång i mitt liv, som jag varit genial, åtminstone i matematik. Ja, kanske har jag varit genial en gång till, då jag hittade på en grafisk, fast ytterst noggrann tabell för beräkningen av draghållfastheten vid materialprovning. Fast det var inte under min skoltid, utan i Forsbacka många år efteråt. Den enkla tabellen gjorde samma nytta som en hel tjock bok med tusentals siffror!
Kommentarer
Skicka en kommentar