- Så ha vi matematiklärarna

Vad min första matematiklärare hette – alltså i tredje klassen – det har jag trots mycken ansträngning inte lyckats erinra mig. Jag har ett visst minne av en stor och grov karl. Han var nog kanske bra, men var oerhört petig. Jag minns, hur han, då vi läste geometri och geometriska problem, hade satt upp en P. M. åt oss, hur bevisen skulle sättas upp med sina olika tecken, på olika rader under varandra, och hur de Euklidiska satser och axiom och postulat, som beviset stödde sig på skulle skrivas ut i kanten.

Då vi första gången hade skrivning och skulle praktisera hans P. M., så hade jag missförstått denna och satt hänvisningarna till Euklidessatserna på fel sida i boken. Detta var ju ett enda principfel och borde i boken ha rättats med ett vänligt påpekande av misstaget. Men nej då! Jag fick en grov bock i kanten för varje rad som sålunda var fel, och det blev väl ett tiotal bockar minst, ty det var ett långt bevis med många hänvisningar. Och jag fick förstås mitt C, trots att det strängt taget bara var ett enda fel. På bevisföringen var inget fel.

Det där tyckte jag var orättvis bedömning av mitt allra första försök till matematikskrivning. Och jag fick en djup tagg i sinnet.