Sigfrid Almqvist
Vår rektor, Sigfrid Almqvist, hade vi ju aldrig som lärare annat än i sista klassen, då han gav en kurs i psykologi och ”filosofisk propedeutik”. Almqvist var ju polyhistor och satt inne med en ofantlig kunskap. Det fanns väl näppeligen något ämne som lästes i skolan, som han inte var fullt hemma i. Hans huvudämne var väl emellertid botanik – hans svenska flora, Krook och Almqvists flora, var ju under många år allenarådande.
Tillsammans med Lagerstedt hade han uppskattade läroböcker i biologi och zoologi. Men han hade också läroböcker i kemi. I historia och geografi satt han inne med betydande kunskaper, och i religions- och kyrkohistoria var han en överdängare. Hans kunskaper i matematik och fysik känner jag inte mycket till.
Almqvist höll mycket ofta morgonbönen, och han var specialist på Gamla Testamentet, varför vi i morgonbönen fingo alla profeterna till livs under flera år. Han kallades allmänt i skolan för ”Moses”, förmodligen delvis åtminstone på grund av sitt gammaltestamentliga utseende. Han hade långt helskägg och såg i någon mån en smula hebreisk ut.
Almqvist hade ett fenomenalt minne. Han var en gång reseledare för ett antal deltagare i en botanisk kongress i Stockholm. Man gjorde en expedition till Lappland för att studera fjällväxter. Almqvist skötte om hela resan och hade hand om kassan, biljetter, hotellräkningar, skjutsar, bärare etc. Han var så upptagen, att han inte fick tid att göra några anteckningar. Men då han kom hem, genomgick han i minnet alla utgifter och fick allting att stämma på öret. Gör det efter!
Han talade om för oss under sina lektioner i psykologi, hur han för sin del organiserade sitt minne. Han delade in sin hjärna i en massa små fack, som voro numrerade. Och då han ville inpränta något i sitt minne, så konkretiserade han minnessaken som ett föremål. Och så föreställde han sig starkt och koncentrerat: ”Nu lägger jag det här i låda nr 17, överst till höger” t.ex. Och då han sedan skulle leta reda på sin minnessak, så hade han inte så stora utrymmen att leta i. Hans associationer till just denna låda och till det han förut hade i den hjälpte honom. Men det torde nog inte gå för vem som helst är jag rädd.
Almqvist var också mycket musikalisk, och man kan lätt förstå, att en sådan ordningsmänniska som han dyrkade Joh. Seb. Bach, den mästare, som framför alla andra höll ordning på sina toner.
En gång hade jag slagit vad med någon i min klass, att jag på morgonbönen som preludium till första psalmen skulle spela inledningen till Cavalleria Rusticana. (Jag spelade nämligen under ett par tre år orgeln under morgonbönen). Det hade nog också gått bra försåvitt inte Almqvist kommit och satt sig på en stol alldeles framför orgeln – han gjorde det någon gång ibland.
Efter morgonbönens slut fick jag en ordentlig utskällning. Almqvist tyckte att jag borde visa åtminstone elementär stilkänsla. Ja, i vanliga fall visade jag nog också det, och när rektor Almqvist höll morgonbönen, vilket visst vanligen var alla måndagar, så tillgrep jag nog Joh. Sebastian.
Tillsammans med Lagerstedt hade han uppskattade läroböcker i biologi och zoologi. Men han hade också läroböcker i kemi. I historia och geografi satt han inne med betydande kunskaper, och i religions- och kyrkohistoria var han en överdängare. Hans kunskaper i matematik och fysik känner jag inte mycket till.
Almqvist höll mycket ofta morgonbönen, och han var specialist på Gamla Testamentet, varför vi i morgonbönen fingo alla profeterna till livs under flera år. Han kallades allmänt i skolan för ”Moses”, förmodligen delvis åtminstone på grund av sitt gammaltestamentliga utseende. Han hade långt helskägg och såg i någon mån en smula hebreisk ut.
Almqvist hade ett fenomenalt minne. Han var en gång reseledare för ett antal deltagare i en botanisk kongress i Stockholm. Man gjorde en expedition till Lappland för att studera fjällväxter. Almqvist skötte om hela resan och hade hand om kassan, biljetter, hotellräkningar, skjutsar, bärare etc. Han var så upptagen, att han inte fick tid att göra några anteckningar. Men då han kom hem, genomgick han i minnet alla utgifter och fick allting att stämma på öret. Gör det efter!
Han talade om för oss under sina lektioner i psykologi, hur han för sin del organiserade sitt minne. Han delade in sin hjärna i en massa små fack, som voro numrerade. Och då han ville inpränta något i sitt minne, så konkretiserade han minnessaken som ett föremål. Och så föreställde han sig starkt och koncentrerat: ”Nu lägger jag det här i låda nr 17, överst till höger” t.ex. Och då han sedan skulle leta reda på sin minnessak, så hade han inte så stora utrymmen att leta i. Hans associationer till just denna låda och till det han förut hade i den hjälpte honom. Men det torde nog inte gå för vem som helst är jag rädd.
Almqvist var också mycket musikalisk, och man kan lätt förstå, att en sådan ordningsmänniska som han dyrkade Joh. Seb. Bach, den mästare, som framför alla andra höll ordning på sina toner.
En gång hade jag slagit vad med någon i min klass, att jag på morgonbönen som preludium till första psalmen skulle spela inledningen till Cavalleria Rusticana. (Jag spelade nämligen under ett par tre år orgeln under morgonbönen). Det hade nog också gått bra försåvitt inte Almqvist kommit och satt sig på en stol alldeles framför orgeln – han gjorde det någon gång ibland.
Efter morgonbönens slut fick jag en ordentlig utskällning. Almqvist tyckte att jag borde visa åtminstone elementär stilkänsla. Ja, i vanliga fall visade jag nog också det, och när rektor Almqvist höll morgonbönen, vilket visst vanligen var alla måndagar, så tillgrep jag nog Joh. Sebastian.
Kommentarer
Skicka en kommentar