På Hall



Minnena från Hall tillhöra mina barndomsminnen. (Hall var den s.k. åkerbrukskoloni som av Föreningen Oscar I: s och Josephinas Minne upprättades vid landtegendomen Hall i Östertelje socken år 1875. Det var en ”uppfostringsanstalt för brottslig manlig ungdom”) Min morbror (ingift, Ninnas och Miras anm.) Karl Lundell var kassör där och hade även hand om magasinet och kanske även en del andra saker. När han först kom dit vet jag inte, men troligen var det något av de sista åren av 1880-talet. Ty min kusin Karin Lundell var född på Hall – såvitt jag vet – 1886.

När jag första gången kom till Hall vet jag inte, men det är möjligt, att det var då vi 1891 bodde på Wiksberg – som ju inte ligger så långt från Södertelje. Alltnog har jag ännu ytterst livliga minnen från dessa resor med ångslupen Fritiof ut genom Södertelje Kanal och sjön Maren till Igelstaviken och bryggan vid Hall. (Om det varit 1891 så var Karin då c: a 5 år. Men ändå minns jag henne väl.)

Moster Lina och morbror Karl, som på fotografiet ses sitta på en soffa i trädgårdsgången, hade en lägenhet om tre rum och kök i nedervåningens norra del. (I den södra bodde anstaltens präst, som en tid på världen hette Elg. Gerda, Ellen och Karin gingo och läste för honom). Hela den stora övervåningen innehades av dir. Fant, som naturligtvis dominerade allt och alla. Det var ett rysligt fjäsk för den karln. Jag minns att den enda kommunikationen mellan honom och morbror Karl skedde genom ett talrör, som slutade med en ljudtratt alldeles jämte skrivbordet.

Jag minns mycket väl de tre rummen och köket. I det s.k. kontoret fanns en större garderob och ovanpå denna (ty det var rätt högt i taket) fanns ett litet krypin, dit man tog sig upp på en stege. Där var en tid Karins lekstuga och sängplats, men där har jag legat många gånger. På kontoret hade man utsikt åt gården och den lilla kyrkan, men i de andra rummen såg man ut över segelleden med dess många förbipasserande båtar.

Det förekom denna tid ännu en och annan seglare som gick upp med laster till Södertelje uthamn. Och seglare var något som till den grad intresserade morbror Karl, att han till Karin utarbetade en noga graderad peng, om hon sade honom till då det passerade någon sådan förbi. För en vanlig skuta betalade han inte mer än några öre, men kom det en skonert eller en brigg eller naturligtvis allra helst ett barkskepp, så blev det mera, för en bark kanske ända till 25 öre.

Själv seglade morbror Karl och var ytterst intresserad därav. Jag var med honom ut flera gånger i hans långa, smala, med två loggertsegel försedda snipa. Då hade han mål i mun som en karl, och kommenderade värre.

Eljest var han en underlig typ som jag aldrig riktigt kom underfund med. Jag har kanske hört, men minns nu ej längre hur han blev bekant med moster Lina och fick tag i henne. Dessa båda voro väl så fullkomligt omaka som ett par makar gärna kan vara. Jag känner mycket litet om morbror Karls tidigare liv och utbildning under ungdomstiden. Jag har väl möjligen hört det någon gång, men i så fall har jag nu inget minne därav.

Morbror Karl led av agorafobi – torgskräck – och led av tvångstankar, som nog återspeglades även i hans dagliga görande och låtande. Det var väl detta som gjorde att han kom i klammeri med den allsvåldige direktor Fant. De två trivdes inte ihop.

– Morbror Karl var dessutom fullständigt omusikalisk, ja till den grad, att han inte kunde skilja ett anslag på ett piano från ett slag av en slägga i ett plank. Hela hans hörselområde var förskjutet uppåt de högre våglängderna. Fåglalåt och syrsors läten kunde han höra på mycket långt håll och kunde skilja olika fåglar på kilometers håll.

Han var en stor naturvän och strövade ofta i de tidiga morgnarna i skogarna och hagarna omkring Hall och lyssnade på fåglasången. Han var en stor kännare av fåglar. Men skulle moster Lina någon gång spela på sin orgel, som stod i rummet med verandan utanför, så fick det nog ske, då han var ute, ty orgelspel skorrade i hans öron som en plåtslagarverkstad i full gång. Då led han verkliga kval. – egendomligt nog är Karin i det närmaste likadan. Så denna defekt i gehöret är sålunda ärftlig. Karin måtte i allt väsentligt ha ärvt sin fader. Ty inte kan jag spåra minsta anlag från den Heijkornska släkten.

Troligt är väl, att morbror Karl lärde känna moster Lina nere i Kalmar, ty jag har ett fotografi av honom från hans yngre dagar, taget av en fotograf i Kalmar. Karin har nog berättat om detta, skulle jag tro, men jag minns det inte nu längre. Jag har inte värst mycket reda på om moster Lina heller. Hon var ju min äldsta moster, född redan 1849 (samma år som Strindberg). Och då jag kom till Hall som pojke omkring 1891, var hon ju redan gamla människan (42 år).

Hon var ju den enda av systrarna som blev påkostad en smula boklig bildning. Hon gick väl genom seminariet i Stockholm, och kom först som lärarinna till Eva Fryxells privata flickskola på Rogsta – utanför Kalmar. Då denna skola sedermera blev ombildad till statligt (?) seminarium, blev Carolina Heijkorn seminarieadjunkt där. Hon lär visst ha varit en förträfflig lärarinna med mycken respekt och aktning. Moster Lina har själv i min ungdom berättat något om sina seminariekamrater, men alltsammans detta har jag glömt.

Hon betraktades emellertid av sina systrar som ett fullkomligt underljus och fenomen av lärdom. Jag minns hur min Moder brukade berätta om sin barndomstid på Moräng, hur moster Lina då samlade sina mindre vetande systrar omkring sig och förde dem in i vetandets åtminstone yttre förgårdar.



Jag har bevarat följande – som jag tycker – mycket vackra kort från hennes Kalmartid, då hon var seminarieadjunkt. Nog kan man se, att hon var dotter till Johan Fredrik. Då hon föddes – således utom äktenskapet – var hennes pappa 33 år gammal. Hon har mera drag av sin far än av sin mor. De flesta andra systrarna voro dock mer lika sin mor och begåvade med mer eller mindre oformliga näsor liksom hon. (Även jag har ärvt min stora Engströmsnäsa efter henne).

Moster Lina var nog inte någon särskilt hushållsbegåvad människa. Hon var ej road av att stå i spisen. Men ekonomiskt fruntimmer var hon nog. Hon delade alltid ut bestämt utmätta ransoner åt var och en vid bordet. Till frukost bjöd hon alltid på cacao, som skulle röras i noggrant avmätta proportioner. Och det lades fram två långskorpor till var och en. Jag vill minnas, att var och en också fick ett frukostägg. Två limpskivor per skrov.

Moster Lina var nog tämligen beläst, även om hennes litteraturval var något ensidigt. Hon var hela fem år äldre än sin man.



Ett annat trevligt ungdomskort har jag hittat bland min moders gamla fotografier. Det är taget i Falun. Kan moster Lina möjligen ha haft någon lärarinneplats eller vikariat där, innan hon kom till Kalmar?



Detta är förmodligen ett kort av henne taget i tonåren. Hur gammal hon kan vara där, kan jag inte gissa. Förmodligen är det taget under seminarietiden i Stockholm.

Enligt en anteckning av min moder dog Moster Lina 1912. Hon skulle då ha varit bara 63 år gammal. Kan detta verkligen vara riktigt? (1922?)



Detta kort av morbror Karl är taget i Kalmar, vilket väl med all sannolikhet är belägg för att han vistades i dessa trakter i sin ungdom. Troligen är han – trots helskägget – inte värst gammal där, kanske några och tjugo år. På den där tiden såg ju folk alltid så gammalt ut även i ungdomens vår. Då Karin föddes 1886, var morbror Karl 32 år. Men såvitt jag kommer ihåg blev Karin född åtskilliga år efter bröllopet.



Till sist ett litet minne från Hall av annan art – Astri, Gerda och jag i den stora fruktträdgården på Hall. Då den blommade som bäst. En ganska ståtlig syn. Det var måhända vårt sista besök på Hall, ty 1910 – ett år efteråt – kom jag till Forsbacka.

När moster Lina flyttade från Hall till Fredstomta vet jag ej. Men jag har ett minne av att ha besökt henne där åtminstone en gång.

Lillerud 10/7 – 53
Gösta Heijkorn


Morbror Karl och Moster Lina i Hallsbacken.


Karin som liten.


Karin 22 år. Med protégé.


Självporträtt


Frithiof, som gick från torget vid Maren ut genom kanalen och som vi åkt så många gånger med ut till Halls brygga. Man skulle med lite fantasi kunna tro sig se Astri i fören.


Ett trevligt porträtt av Moster Lina. Gruppen möjligen tagen i Södertelje, efter avflyttningen från Hall. Årtalet obekant. Karin uppvisar egendomligt nog vissa släktdrag som påminna om Ackie Bände.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Det stora gruvraset

Morfar och spanska sjukan