En släktklenod
På mitt skrivbord ligger stundom en liten skeppskanon, c:a 3 dm lång. Den användes som brevpress. Ibland får den ligga på min bokhylla. Den ser rätt oansenlig ut, där den ligger, men den bär på ett ganska romantiskt minne. Och det är en tämligen fin släktklenod, som gått i min faders släkt i flera generationer. Det går en muntligt fortplantad sägen om densamma, och dess historia skall jag nu försöka återge, sådan jag hört den av min fader.
Någon gång i mitten av 1700-talet stävade den spanska barken Cristóbal Colón, med kapten Bartolomeo Eduardo Perestrello upp för Östersjön utmed den småländska kusten på väg till Stockholm. Skeppet – ett präktigt fartyg, som plöjt flera av världshaven – kom från Cadiz och var lastat med sydfrukter och vin. Hela den långa resan från Spanien, över den fruktade Biscayabukten, engelska kanalen och vägen upp runt Skagens likaså fruktade sandudde hade gått bra, och kaptenen, en ung, c:a 35-årig man av gammal spansk släkt, gladde sig redan åt den långa resans lyckliga genomförande, då han utanför Storkläppens fyr på kusten utanför Tjust, en stormfull natt mötte sitt oblida öde. Under mörker och regntjocka törnade Cristóbal Colón på ett undervattensskär och blev så illa skadad, att någon tanke på bärgning icke var möjlig.
Alla de ombordvarande blevo emellertid räddade och omhändertogos av vänliga fiskare och annan kustbefolkning. Besättningen hemsändes tämligen snart till Spanien, men kaptenen, som blivit omhuldad i ett lantbrukarhem, hade råkat titta litet för djupt i ögonen på en grann bondtös i familjen, ja så djupt, att han icke kunde slita bandet med den svenska jorden. Han blev kvar i Sverige och gifte sig med sin småländska.
Skeppet blev vrak, och en stor del av lasten drev omkring vid kusten, så att befolkningen fick ett läckert tillskott till sin enkla spis. Och barnungarna sprang omkring och tuggade på aprikoser, mandel och andra gotter i långliga tider.
Vid skeppsbrottet räddades det mesta av besättningens tillhörigheter, och kaptenen tillvaratog även som minne de båda signalkanonerna, som hade suttit i skeppets för. Den ena av dessa småkanoner ligger nu på mitt skrivbord.
På själva julaftonen år 1800 föddes i Östra Ed nere i Tjust en dotterdotter till den spanske sjökaptenen. Det var min farmor. Hon lär ha dött omkring år 1860. Min far har nog talat rätt mycket om henne, men då var jag bara pojke och hade föga sinne ännu för att göra anteckningar. Det skulle ha varit roligt att ha dessa minnen bevarade nu. Men de äro borta. Min far var nyligen utgången från lantbruksskolan i Haddorp och hade fått inspektorsplats på Grevstens gård, då hans mor dog och han fick resa hem till henne. Min far var varmt fästad vid sin mor; fadern talade han i allmänhet mindre om. Han hade gått bort några år tidigare. (Dödsåret känner jag ej).
Sommaren 1938 gjorde jag en cykeltur genom Tjusts fagra nejder och uppsökte då den by, där min fader var född. Den heter Blidstena och ligger alldeles jämte järnvägen Norsholm – Västervik, inte långt från Storsjö station. Jag cyklade från Västerås till Stockholm, övervar där kung Gustafs 80-års-dag och såg den kungliga kortegen utanför Oscarsteatern. Dagen därpå gjorde jag en avstickare upp till vissa trakter av Roslagen, där jag om somrarna bott som barn – det beredde mig stor glädje att få återse några av min barndoms trakter.
Sedan satte jag mig en kväll vid Stockholms stadshus på ångaren Tjust, som alldeles fullsatt stävade iväg på sin resa söderut. Den resan kräver sitt särskilda kapitel, som jag inte skall gå in på här. Alltnog, jag avlastades efter en fullständigt sömnlös natt på bryggan nere i Gryt i Östergötlands skärgård. Där besteg jag med viss svårighet min cykel och knogade iväg, först till Valdemarsvik, där min farfars far bott i den gruvbyggnad, som ännu står kvar. (Han var gruvfogde där hos greve Stackelberg).
Och senare på samma dags eftermiddag gjorde jag besöket i Blidstena. Jag försökte få tag på någon mycket uråldrig person, som möjligen kunde ha bevarat några minnen av min faders släkt och som möjligen skulle ha kunnat utpeka den gård där min fader såg dagens ljus. Men jag fick inte tag på någon tillräckligt gammal. Det talades visserligen om en 90 års gammal gubbe, som bodde på ett torpställe uppe i skogen, långt från Blidstena by. Han borde ha varit född omkring 1848 och om han hela tiden funnits i socknen, vilket ju är föga troligt, så skulle han möjligen ha kunnat erinra sig min farmor. Men min tid var begränsad, och jag ansåg mig icke ha tid till sådana extra utflykter.
Någon gång i mitten av 1700-talet stävade den spanska barken Cristóbal Colón, med kapten Bartolomeo Eduardo Perestrello upp för Östersjön utmed den småländska kusten på väg till Stockholm. Skeppet – ett präktigt fartyg, som plöjt flera av världshaven – kom från Cadiz och var lastat med sydfrukter och vin. Hela den långa resan från Spanien, över den fruktade Biscayabukten, engelska kanalen och vägen upp runt Skagens likaså fruktade sandudde hade gått bra, och kaptenen, en ung, c:a 35-årig man av gammal spansk släkt, gladde sig redan åt den långa resans lyckliga genomförande, då han utanför Storkläppens fyr på kusten utanför Tjust, en stormfull natt mötte sitt oblida öde. Under mörker och regntjocka törnade Cristóbal Colón på ett undervattensskär och blev så illa skadad, att någon tanke på bärgning icke var möjlig.
Alla de ombordvarande blevo emellertid räddade och omhändertogos av vänliga fiskare och annan kustbefolkning. Besättningen hemsändes tämligen snart till Spanien, men kaptenen, som blivit omhuldad i ett lantbrukarhem, hade råkat titta litet för djupt i ögonen på en grann bondtös i familjen, ja så djupt, att han icke kunde slita bandet med den svenska jorden. Han blev kvar i Sverige och gifte sig med sin småländska.
Skeppet blev vrak, och en stor del av lasten drev omkring vid kusten, så att befolkningen fick ett läckert tillskott till sin enkla spis. Och barnungarna sprang omkring och tuggade på aprikoser, mandel och andra gotter i långliga tider.
Vid skeppsbrottet räddades det mesta av besättningens tillhörigheter, och kaptenen tillvaratog även som minne de båda signalkanonerna, som hade suttit i skeppets för. Den ena av dessa småkanoner ligger nu på mitt skrivbord.
På själva julaftonen år 1800 föddes i Östra Ed nere i Tjust en dotterdotter till den spanske sjökaptenen. Det var min farmor. Hon lär ha dött omkring år 1860. Min far har nog talat rätt mycket om henne, men då var jag bara pojke och hade föga sinne ännu för att göra anteckningar. Det skulle ha varit roligt att ha dessa minnen bevarade nu. Men de äro borta. Min far var nyligen utgången från lantbruksskolan i Haddorp och hade fått inspektorsplats på Grevstens gård, då hans mor dog och han fick resa hem till henne. Min far var varmt fästad vid sin mor; fadern talade han i allmänhet mindre om. Han hade gått bort några år tidigare. (Dödsåret känner jag ej).
Sommaren 1938 gjorde jag en cykeltur genom Tjusts fagra nejder och uppsökte då den by, där min fader var född. Den heter Blidstena och ligger alldeles jämte järnvägen Norsholm – Västervik, inte långt från Storsjö station. Jag cyklade från Västerås till Stockholm, övervar där kung Gustafs 80-års-dag och såg den kungliga kortegen utanför Oscarsteatern. Dagen därpå gjorde jag en avstickare upp till vissa trakter av Roslagen, där jag om somrarna bott som barn – det beredde mig stor glädje att få återse några av min barndoms trakter.
Sedan satte jag mig en kväll vid Stockholms stadshus på ångaren Tjust, som alldeles fullsatt stävade iväg på sin resa söderut. Den resan kräver sitt särskilda kapitel, som jag inte skall gå in på här. Alltnog, jag avlastades efter en fullständigt sömnlös natt på bryggan nere i Gryt i Östergötlands skärgård. Där besteg jag med viss svårighet min cykel och knogade iväg, först till Valdemarsvik, där min farfars far bott i den gruvbyggnad, som ännu står kvar. (Han var gruvfogde där hos greve Stackelberg).
Och senare på samma dags eftermiddag gjorde jag besöket i Blidstena. Jag försökte få tag på någon mycket uråldrig person, som möjligen kunde ha bevarat några minnen av min faders släkt och som möjligen skulle ha kunnat utpeka den gård där min fader såg dagens ljus. Men jag fick inte tag på någon tillräckligt gammal. Det talades visserligen om en 90 års gammal gubbe, som bodde på ett torpställe uppe i skogen, långt från Blidstena by. Han borde ha varit född omkring 1848 och om han hela tiden funnits i socknen, vilket ju är föga troligt, så skulle han möjligen ha kunnat erinra sig min farmor. Men min tid var begränsad, och jag ansåg mig icke ha tid till sådana extra utflykter.
Kommentarer
Skicka en kommentar