onsdag 29 april 2009

Horndal



Det var 1902 som jag praktiserade i Horndals järnverk. Ett par månader ungefär mitt på sommaren. Jag hade visserligen tio månaders praktik från Avesta okt. 1899 – aug. 1900, men då jag ville fullkomna mig så mycket som möjligt och få ihop till ett helt års praktik redan medan jag höll på med mina studier, så sökte jag plats i Horndal under denna sommar.

Det var bruksdisponent Wahlberg som hjälpte mig dit. Ty utan hans hjälp hade aldrig Filip Bergendal, disponenten i Horndal, tagit emot mig. Bergendal var nämligen en ettrig herre, som det inte var lätt att klyva näbb med. Ja, Wahlberg var visst överingeniör i Jernkontoret då jag uppsökte honom och bad honom hjälpa mig.

Jag minns litegrand, hur det var, då jag en kväll anlände till Horndal ifrån Stockholm. Jag kände ju ingen där, och första kvällen var det för sent att försöka ordna med någon inackordering, så jag fick ta in på något som kallades Horndals hotell. Det påstods tidigare ha varit ett stort hönshus, bestående av en lång envåningslänga innehållande om jag minns rätt, fyra små rum.

Det fanns inte egen ingång till rummen, utan endast en enda ingång på gaveln. Man kom sålunda direkt in i det första rummet, det som jag nu fick, och från detta rum fick man gå från det ena till det andra. Detta visste jag inte om, ty ingen upplyste mig därom, och det var mörkt då jag anlände. Värdinnan bodde inte i ”hönshuset”, utan i en stuga ijämte.

Jag lade mig tämligen tidigt och blev mycket förvånad då vid 11-tiden på kvällen en karl kom inklivande i rummet och i mörkret sökte sig fram till dörren mitt emot. Jag vaknade ju, och det såg han, men någon ursäkt av något slag för att han störde, kan jag ej minnas att han kom sig för med.

Nå, detta var väl inte så farligt och kunde väl betraktas som ett litet intermezzo. Men jag kan inte neka till, att jag blev irriterad, när vid 1-tiden på natten ett nytt ”höns” uppenbarade sig och försvann genom samma dörr som den förre. Och ni må tro mig eller ej, men bortåt 3-tiden kom visst själva tuppen, ty nu var det inte alls fråga om någon diskretion av något slag, utan nu var det uteslutande ”kuckeliku” och promenerad manlighet.

Ja, det var ett litet minne från min första kväll i Horndal.

Var jag fick ligga följande natt, minns jag inte längre. Men sedermera fick jag en bra inackordering hos själva martinmästaren – som hette Eriksson. Han bodde i en liten söt ensam villa strax jämte järnvägen.

Följande dag var jag sålunda inne på disponentkontoret och bockade mig. Bergendal blev ganska ettrig, när jag begärde att få gå som arbetare med en sådan lön, att jag därmed kunde uppehålla mig under den tid om c:a två månader som jag hade anslagit för Horndal.

Hade jag inte haft Wahlberg bakom ryggen, så hade han helt säkert kört ut mig. ”Ni skulle naturligtvis i stället betala för att få vara här”, sade han. ”Ni kan väl inte göra någon nytta här!”

Jag förklarade då för honom, att så alldeles bakom flötet var jag väl ändå inte, eftersom jag hade mer än ett halft års arbetspraktik från Avesta och därför nog kunde ett och annat.

Då tinade Bergendal upp en aning och frågade, om jag hade lust att vara med om en storreparation av Martinugn nr 2, vilken just nu pågick. Jag kunde få bli hantlangare där. Jag upplyste då om, att jag just i Avesta hade varit med om sådant arbete och ansåg mig kunna göra nytta för maten. Och det blev bestämt att jag skulle få börja där genast. Och det var då, jag bekantade mig med martinmästare Eriksson, som jag fick bo hos.

Filip Bergendal minns jag som en svartmuskig, rätt korpulent herre med pipskägg och ilskna ögon. Han var mycket hetsig och hetlevrad, och jag fick höra om ganska roande trätor, som nämndeman Johansson på Fornby och han hade haft med varandra. (Nämndeman Johansson var far till överingeniören vid Sandvikens järnverk, sedermera professorn Arvid Johansson, ”gift Göransson”, samt till min gode vän från Avesta, Andreas Johansson, sedermera teknisk chef för Finspongs metallverk. Jag återkommer till dessa längre fram).

Någon gång mot slutet av min vistelse i Horndal blev jag bjuden till disponentgården en gång. Och då bjöds jag på vin och frukt och sades väl en del mindre hårda ord.

Jag minns hur jag tyckte det var vackert i Horndal, då jag kom dit från Stenöknen i Stockholm. Det var en sådan egendomlig grönska överallt, och behagligt kuperad terräng. Sjön Rossen, som ligger strax ovanför bruket, imponerade och fascinerade genom sin vildmarks- och skogsmystik (som jag då tyckte) och den lilla sjön Lomsen, som också ligger i närheten, kunde ge sådana egenartade stämningar.

I skogen bakom Lomsen bodde hyttingeniören och kemisten Alfred Sundsteen i en trevlig villa, litet lagom avsides från bruket. Vi blevo tämligen snart bekanta och goda vänner, och jag var ibland om kvällarna och hälsade på där. Jag minns hur förtjusande vackert månskenet kunde glittra på den lilla täcka sjön, då Sundsteen och jag promenerade fram och tillbaka och diskuterade.

Jag åt på Brukshushållet hos fru Genberg – jag tror åtminstone att matmamman hette så. Åtminstone fanns där en äldre man vid namn Genberg, med stripiga vita hårtestar och rödlett ansikte. Han var pensionerad tjänsteman vid bruket – bokförare eller något sådant. Men om han var far till den Genberg som matmamman var gift med eller om han själv var gift med henne, det kan jag nu ej minnas. Det är femtio år sedan, och på den tiden kan man glömma rätt mycket. Den där gubben Genberg var emellertid släkt med målaren Anton Genberg, och det fanns en eller ett par Genbergs-tavlor i hemmet.

I det Genbergska hemmet fanns också ett par unga damer, men vad de hette och hur de sågo ut, minns jag inte ett enda dugg. Inte heller kan jag erinra mig namnen på de ungherrar, som åto på brukshushållet. En av dem – en c:a 40-årig karl – kan jag väl någotsånär ännu se framför mig, men vad han hette går inte att få upp ur mitt undermedvetnas register. Jag har verkligen gjort allvarliga försök, inte alls för namnets eller personens skull, men därför att jag blir så ledsen, när alla mina minneskanaler nu snart – den ena efter den andra – äro liksom igenkorkade.

(Det känns faktiskt så, och det gör ont i huvudet, när jag letar skarpt i mitt minne och ingenting finner. Det är en otäck känsla, som jag inte är van vid.)

Den där karlen var specialist på erotiska historier av billigaste slag. Och överhuvud stod inte kulturen så särdeles högt i kurs i Horndal. Jag minns, att jag blev ombedd några gånger att spela på Genbergs pianino, som inte var så dumt. Men min musik väckte ingen som helst genklang i Genbergen. Gubben Genberg frågade mig om jag inte kunde någon riktig musik (d.v.s. dansmusik) och då jag inte kunde det, så fick det vara. Herrskapet Sundsteens hade dock lite förståelse för min musik, såvitt jag nu minns.

Då jag på 30-talet kom till Västerås och där träffade lektor Sven Elvius vid Elektrotekniska fackskolan, så påminde han mig om, hur trevligt vi hade haft det hos Genbergs i Horndal och vilka intressanta diskussioner vi hade haft tillsammans på våra kvällspromenader. Och fastän jag faktiskt inte kunde erinra mig honom, så måste jag låtsas vara med på noterna och ha upp mungiporna. Elvius hette Samuelsson på den tiden, men det förbättrar inte mitt minne. Själv berättade han en hel del om våra gemensamma minnen i Horndal. Så det finns folk, utrustade med receptiv skalle! Jag trodde, att mitt minne inte var så dåligt, men i alla fall låg jag där i lä.

En som jag däremot minns förträffligt, var Uno Forsberg, den blivande S.K.F.-chefen och storpampen av verkliga stordimensioner. Han var son till brukskamrer Forsberg i Horndal och var sålunda på hemmaplan. Kamrer Forsbergs hem gästade jag ju några gånger. Och Uno och jag arbetade i Horndals gamla lancashiresmedja, som på den tiden ännu gick. Vi stodo vid varsin härd, gränsande intill varann, och svettades väldeliga i våra långa hvita skjortor. Tänk att jag – gamle urspårade bergsman – i alla fall kunde göra en användbar lancashiresmälta! Det fanns inte så många lancashirehärdar igång numera, och fastän jag tänkte slå mig på martin, så tyckte jag, att jag i Horndal borde prova på och lära mig denna gamla, hedervärda järnhantering.

I Horndals hytta arbetade jag inte något. Men jag gick ju där ibland om kvällarna och bättrade på och utvidgade mina kunskaper. Och så var det så trevligt att gå upp på masugnskransen om kvällarna och titta på månen och månskenet över bruket.



En sak som var ny för mig i Horndal, var den hydrauliska kraftöverföringen. Den användes huvudsakligen i valsverken, som befunno sig i samma byggnad som martinverket. Där fanns en uppsättning hydrauliska pumpar med ackumulator, som automatiskt satte pumparna igång, resp. kopplade ur dem alltefter behovet. Ifrån dessa pumpar gingo rörledningar åt alla håll. Inom valsverken gingo alla mekaniska anordningar hydrauliskt, och det var utomordentligt bekvämt. Hur stort trycket var på vattnet, minns jag ej. Kanske 150 atmosfärer.

Jag skulle ju emellertid bli hantlangare i martinverket. Detta var tämligen nybyggt och hade två stycken 15-tons-ugnar, en basisk och en sur. Det var den basiska som vi reparerade. Såvitt jag begrep, var martinverket bra ordnat. Och ugnarna voro välkonstruerade, syntes det mig. D.v.s. jag begrep väl inte så mycket ännu av av olika martinugnskonstruktioner, men jag hade ritningarna och studerade dem noga, de ritningarna från Horndal finns troligen kvar i mina gömmor någonstans.

Ugn nr 2 revs nu ner ända ner till regeneratorerna och byggdes upp igen efter de gamla ritningarna. Det gjordes inga ändringar såvitt jag nu kan komma ihåg. Några detaljer från ugnskonstruktionen kommer jag inte ihåg nu. Men jag gjorde flitiga anteckningar och fick blåkopior på ritningarna. Och då jag på Bergshögskolan sedan själv försökte mig på konstruktion av en martinugn, så hade jag stor nytta av de kunskaper jag inhämtat om Horndalsugnen.

Någon gång 1943 eller så omkring – det var väl samma år som jag cyklade från Västerås till Jämtland – var jag i förbifarten på middag hos Tallberg (överingeniören och platschefen i Horndal) och efter middagen gjorde vi en grundlig tur genom verken. Då var man just sysselsatt med att riva bort dessa de gamla martinugnarna. Det kändes lite underligt för mig, som hade varit med att bygga upp 40 år tidigare. I stället hade Horndal sedan några år haft sin stora 40-tons martinugn i ett litet nytt martinverk. Tallberg påstod att den ugnen ensam skulle vara tillräcklig för Horndals produktion bra många år framåt.

Nu för tiden har man ju specialgjorda eldfasta tegel till alla konstruktioner, både i valv och gallerier. Men då, 1902, fanns ännu inte sådana, utan vi voro ett par tre stycken, som fingo sitta inne i ugnen och med vassa hackor hugga till alla de stenar, som skulle användas. Teglet är ju Silica-tegel, vari till största delen kvarts ingår, och vid huggningen av teglet uppstår ett intensivt kvartsdamm, som är ytterst farligt att inandas.

Också lyckades jag under den där sejouren i Horndal skaffa mig en förstklassig ”siliquos”, med blödande lungor, och det blev väl upptakten till den tbc-förtätning på vänstra lungan, som slog ut i blom i början av 1904 och som det tog minst ett par år att läka ut. Hade jag vetat, vad en dylik siliquos innebär, så hade jag väl nogsamt aktat mig för detta arbete i Horndal.

Arbetet var emellertid mycket instruktivt, och nog var väl mitt arbete i Horndal till stor nytta för mina studier.

Hur länge den där ugnsreparationen pågick, minns jag inte nu. Men i alla fall fingo vi ugnen färdig och förvärmd och även igångsatt, medan jag var kvar. Samma sak hade jag även varit med om i Avesta, så det kan ju tyckas, att det varit onödigt med detta arbetet. Men Uno Forsberg sade en gång som S.K.F.-chef, då det var fråga om att skaffa en martiningeniör till Hofors, att ”kunniga martiningeniörer finnas inte fler i det här landet än som man kan räkna på sina fingrar”. Så då förstår man ju, att det tar sin tid att utbilda en fullt kunnig martinkarl. Det tar flera år.

Jag skötte ju sedermera martinverket i Forsbacka några månader i skarven mellan Walfrid Eriksson och Charles Nyblad (det var väl 1915 eller däromkring), men inte kunde jag komma ifråga vid tillsättandet av platsen, trots att hade minst lika god utbildning på området som Nyblad. Det är inte utbildningen det enbart kommer an på, utan fastmer den mångsidiga erfarenheten som man förvärvar sig genom att byta plats lite då och då.

Då man är ung, skall man inte länge stanna på samma plats, ty cheferna ha egendomligt nog den inställningen, att man får större erfarenhet hos andra, än man kan få vid det egna verket. Också spelar rivaliteten mellan bruksdisponenterna ofta större roll än fakta. När därför Herlenius knyckte Walfrid Eriksson från Forsbacka till Hagfors, så kvitterade Sjögren genom att ta Nyblad från Munkfors. Alltså rena bytet. Och det gjorde Sjögren för att reta Herlenius.

Men återvändom till Horndal 1902!
Jag praktiserade sålunda vid den igångsatta basiska ugnen, men följde, så gott jag nu kunde, arbetet även vid den sura ugnen. Och gjorde flitiga anteckningar.



Innan jag lämnade Horndal arbetade jag även lite grand i valsverken, ty i Avesta hade jag just ingenting deltagit i sådant arbete.

En sak som jag ännu livligt minns från Horndal, var då blixten slog ner i kraftledningen från Näs till Horndal. Jag arbetade i valsverken då. Det blev en smäll skall jag säga! Och blixtnedslaget anställde rätt stor förödelse och driftstopp för någon dag. De av arbetarna, som fingo bevittna ljusbågen vid åskledarna, som sutto strax utanför väggen mot söder, påstodo att det var praktfullt att se. Men trots åskledarna uppstod ändå en hel del skadegörelse.

Ja, så gick sommaren 1902 i Horndal. Från själva arbetet i verken har jag inga direkta minnen värda att skriva ner. De dölja sig i mina gamla anteckningar och tillverkningsjournaler, i den mån jag möjligen kan ha något kvar därav. Det lilla umgänge som jag hade tid till, har inte efterlämnat några direkta minnen.

Ibland var jag på visit i det Johanssonska hemmet i Fornby. Resonemangen med nämndemannen själv voro nog roliga och lärorika, men några direkta minnen har jag inte. Däremot fanns det en dotter i huset, som hette Sophie Johansson. Hon var väl åtminstone tio år äldre än jag, men åldersskillnaden hindrade inte, att vi voro mycket tillsammans.

Hon var hemslöjdsmänniska och textilkonstnärinna och vävde allt möjligt, från duktyger och mattor till ryor och andra finesser. Och hon hade samlat en massa vackra gamla saker från sin hemsocken, By (Carl Larssons i By socken). Hon hade intet utseende, men var mer än vanligt trevlig och angenäm att umgås med. Vi korresponderade bra nog länge, men så dog hon rätt tidigt.

På tal om nämndemannen, som var den verkliga krutgubben, så var han inte särdeles imponerad av sina söner, professorn och överingeniören. Han beklagade att han hade två söner, som ”det aldrig blev någonting utav”. Dom hade han aldrig någon glädje av, sade han. Den enda, som det i hans ögon blev något med, var den tredje sonen, som stannade hemma och övertog fädernegården. Det var kärnvirke i honom också liksom i de nämnda båda bröderna. Men han var olyckligtvis stendöv (ehuru icke dövstum). Detta innebar icke för honom något alltför stort avbräck vid arbetet hemma på gården, ty han hade lärt sig se på munnen, vad folk sade (labiologi). Och han umgicks obehindradt med folk. Man märkte knappt hans stendövhet på annat än att han talade lite egendomligt som de flesta döva.

I den stora Gillesalen i Hembygdsgården, som ligger så vackert vid sjön nedom By kyrka, inbäddad bland de vitaste björkar man kan se, hänger två stora tavlor med uppgift om Hembygdsgårdens donationer. Där finner man både Andreas Johanssons och Uno Forsbergs namn. Troligen även Arvid Johanssons, fast det minns jag ej. Jag kom att ligga i vandrarhemmet i By, beläget i samma gårdsanläggning som gillestugan, en vacker sommarafton i juni. Och dagen därpå, då jag fortsatte norröver, dukades till bröllopsgille i gillestugan för 150 personer, så jag fick bevittna tillredelserna därför.
Carl Larsson i By var gillets ålderman. Han är borta nu.

Jag har varit i Horndal flera gånger under årens lopp sedan 1902 och åtskilligt mer skulle jag väl kunna berätta om bruket, även om jag inte är lika laddad med historier som Johan-Olov Johansson, som ju är född i Horndal och kände varenda en av de gamla smederna och deras käringar.



En smula mer har jag väl skrivit om Horndal i min reseskildring från 1939: ”Med Lillemor och vinden.” Den som har lust, kan ju titta lite i den skildringen.

Smedgården 3/10 1951 Gösta Heijkorn

(Bilder Wikipedia)

6 kommentarer:

  1. Hej. Mycket intressant artikel. Jag är född och bor fortfarande i Horndal. Jag skulle gärna vilja ha kontakt med någon av er systrar, för att dryfta en önskan från min sida.
    Skriv gärna till bes@punkt.se

    Bengt Söderqvist

    SvaraRadera
  2. Hej igen. Min fråga är om jag kan publisera artikeln om Horndal i Johan-Olov sällskapets lilla skrift "Slaggstänk". Johan-Olov omnämns i slutet av texten. Jag kommer naturligtvis att ange källan till artikeln. Hör gärna av Er till bes@punkt.se eller ring 0226-40636.
    Hälsningar från Horndal
    Bengt Söderqvist

    SvaraRadera
  3. Hej Bengt!

    Visst får du göra det. Det är bara roligt om morfars skrifter får fler läsare! Ursäkta att ingen svarade på din kommentar tidigare. Vi har ställt in blogget på att skicka e-post så fort någon lämnar en kommentar. Uppenbarligen fungerar det inte så bra...

    SvaraRadera
  4. Fantastiskt att se dessa gamla bilder som man känner igen.
    Bodde i Horndal från 1952 till 1963 och jobbade några veckor på järnverket innan jag fick båten Arabert från Gävle.

    SvaraRadera
  5. Anonym: Det gläder oss. Roligt att kunna skapa hågkomster på det här viset med morfars gamla texter.

    SvaraRadera
  6. Mycket intressant artikel. Våra förfäder innehade en lanthandel i Horndals by, där säkerligen era släktingar handlade. Affären finns fortfarande kvar som ett privat museum.

    SvaraRadera