lördag 4 april 2009

Minnen från Thulegatan



Det är nu 1953, då jag söker nedskriva mina minnen från Thulegatan, mer än sextio år sedan vi flyttade dit och nu så här långt efteråt är det sannerligen inte så lätt att minnas något mera sammanhängande händelseförlopp då man inte har något stöd av anteckningar eller brev från den tiden. Tänk om jag hade fört någon sorts dagbok vid den här tiden, det skulle ha varit något att ha haft nu det. Ty det var kanske min allra viktigaste tid, uppväxttiden, daningstiden, de starka ungdomskänslornas tid. Då grundlades större delen av mitt jag, vad som sedan kommit i livet tycks mig blott vara flyktiga episoder.

Det var 1891 som vi flyttade från Borgmästaregatan på söder långt upp på Norr – nästan i stadens utkant (på den tiden). Vår vistelse på Borgmästaregatan omfattades således bara ett enda år – hösten 1890 till hösten 1891.

Jag minns inte längre de närmare omständigheter som kom min Fader att inlåta sig på det ödesdigra husjobbet. Han var ju lantbrukare, och här kom han in på ett område som han inte alls kände något till. Därför gick det också som det gick.

Det är möjligt att hans bekantskap med byggmästare Bengtsson (sedermera en av Stockholms storbyggmästare och storpamp inom Svenska Missionsförbundet) samt med grosshandlare G. Jonsson (Ox-Jonsson kallad) daterar sig redan från Stockbytiden. Det var nog dessa herrar som föranledde intresset för SV. Missionsförbundet. Jag vet, att vi åtminstone under ett eller annat år brukade åka in på söndagarna till Immanuelskyrkan, som ju låg på Thulegatan neråt Tegnérgatan till. Möjligt är, att Farbror Gust. Nilsson på Borgmästaregatan också hörde till denna frikyrkliga krets och att han hade del i att min Fader sällade sig till kretsen av dess husjobbare.

Troligen var det både byggm. Bengtsson och ovannämnde Jonsson som visade min Fader på bygget vid Thulegatan. Det rörde huset Thulegatan 25, som påbörjats av en byggmästare Althin, vilken dock lämnats i sticket av sina förlagsmän (Bengtsson och Jonsson?) och därför inte kunde bygga huset färdigt. Min Fader lockades att sätta in sina, vid Stockby och Långsjö förvärvade pengar i detta bygge, som stod lite mer än halvfärdigt 1891, då vi kommo dit.

Fastigheten bestod av två hus, ett hus vid gatan i fem våningar och ett gårdshus i fyra våningar. Gatuhuset hade våningar om både tre och fyra – kanske någon om fem rum, i gårdshuset funnos, så vitt jag minns – blott tvårumslägenheter. Gatuhuset var längst kommet, då min Fader trädde in i ”affären”, men det fattades en hel del inrednings- och snickeriarbeten, golv, dörrar, putsning av väggar, målning och tapetsering. I gårdshuset tror jag, att ännu en del murningsarbeten återstodo. Byggmästare Althin skulle bygga huset färdigt och min Fader skulle satsa pengarna. Huru de uppgjort sinsemellan vet jag ej längre – jag var ju bara en tio års grabb, då vi kommo dit, och fick väl ingenting veta om uppgörelsen. Och min Mor, som jag i senare år interpellerade om detta, hade heller just ingenting reda på – min Fader höll henne alldeles utanför alla affärsdetaljer och uppgörelser.



Byggmästare Althin flyttade in i den allra finaste lägenheten i huset – femrumsvåningen 1 tr. upp och uppträdde alltid som om det var han som var ensam egare till fastigheten. Vi flyttade in i en trerumslägenhet 4 tr. upp i gathuset.

Jag minns mycket bra våra rum i denna lägenhet. Vi hade en rätt stor sal åt gatan, möblerad med våra svarta salsmöbler från Stockby – det runda bordet mitt i salen, under en antik fotogenlampa som hängde mitt över i taket (en vacker pjäs som jag nu gärna skulle ha velat ha till minne), 4 svarta pinnstolar rundt omkring. Den antika klockan i svart och guld – med kineserier – på ena långväggen till vänster om den gamla stora taffeln i valnöt. Till höger om taffeln i hörnet mot gatan ett litet sött svart spegelbord med en antik spegel ovanpå. På andra långväggen vårt vackra antika 1700-talsskåp (både klockan och skåpet finnas lyckligtvis kvar, även det runda bordet – fast det nu är ommåladt.

Åt gårdssidan låg Fars och Mors sängkammare. Där hade de en gammal fin ”imperialsäng” – alltså utdragssäng – i mahogny med hög, vackert profilerad bakgavel. Det var alltså en stor bred gemensamhetssäng, sådan som brukades på denna tid. Den sköts ihop vid uppbäddningen, och Mor hade ett vackert spetsöverkast över sängkläderna. Vidare fanns i sängkammaren Fars gamla vackra chiffonier, som ännu finns kvar. Där hade han sina papper och handlingar.

Mor hade sin stora byrå och ett gammalt sybord samt väl ytterligare några småmöbler som jag inte längre minns. Så var det min systers rum som låg åt gatan – mitt för köket, som var jämförelsevis stort. Där hade hon den stora inventionssoffan, beklädd med klarröd ”rips”. Högt ryggstöd med virkad antimakass – som ju också brukades på denna tid. Ovanför den stora soffan en lång hänghylla som min syster själv målat och dekorerat. Där stod släktporträtt och div. småsaker. Snett i ett hörn min systers byrå, likaså med porträtt och småsaker efter den tidens sed. En del söta tavlor på väggarna, bl. a. A. Astis ”Epapomissement” i färgreproduktion, som jag skrivit om på annat ställe. En tavla som jag beundrade omåttligt som pojke. I min systers rum stod också Fars rätt antika skrivbord, som inte fick plats någon annanstans.

Tapeterna i detta rum voro mörkröda, i breda ränder. I taket en gammal antik röd ampel – den vet jag inte vem som sedan fick…

Vi hade också ett stort bokskåp, tämligen fullt med böcker. Det stod åtminstone någon tid i salen. Och chiffoniern stod långa tider inne i min systers rum på långväggen midt emot soffan.

Detta vårt hem var väl ytterligt enkelt, ett medelklasshem på den där tiden, kanhända något i underkant. Någon vidare nedärvd smak hade vi ju inte. Men det var ett rejält och gott hem. Och min Moder skötte det lilla vi hade med stor omsorg och god förtänksamhet.

I detta hem framlevde jag mina skolår tämligen bekymmerslöst. Far hade naturligtvis rätt stora bekymmer i denna ovissa husaffär, som han inte förstod sig fullt på, men han behöll bekymren för sig själv och tyngde inte ner de sina med dem. Dock minns jag att han just under Thulegatstiden led av en höggradig sömnlöshet, som satte ner både krafter och humör. Han var ofta mycket irriterad.



Vi fick rätt gott uthyrt och hade väl i stort sett bra hyresgäster. Några namn minns jag inte så här sextio år senare, bara några få sitter fortfarande i. På nedre botten bodde skriftställare J.P. Welander, fader till den mycket uppburna föreläserskan och författarinnan Alma Welander, sedermera gift med juden, ingeniör Philip, Tekniska Högskolans flerårige sekreterare. Alma Welander var precis lika gammal som jag. Men hon var i 10 – 13-års-åldern vida längre kommen än jag – fil. Kand. nära nog i vaggan – och vi umgicks just ej. Det var någon gång ibland som vi träffades ute på gården. Att vi lekte något tillsammans kan jag inte påminna mig. Men vi ha känt och hälsat på varandra under många år framåt i tiden.

Hennes bror Sten var väl ett eller annat år yngre. Vi voro nog tillsammans betydligt mera. Men även han var ett tidigt lärdomsljus. Han blev ju med tiden professor i elektroteknik vid Tekniska Högskolan – i sitt personliga uppträdande och i sin klädsel en rätt originell herre, bl. a. exellerade han liksom ingeniör Jakoby på Atlas verkstäder i färgrika fantasivästar och väldiga bredbrättade hattar.

En eller möjligen två trappor upp i gatuhuset bodde en familj Öhrn, dit jag ibland blev nerbjuden. Där fanns nämligen ett par lekkamrater, en pojke och en flicka, som jag tyckte var trevliga. Särskilt flickan –vars namn jag glömt – var mycket söt. Pappan var någon sorts affärsman.

Tre trappor upp bodde en familj som uppträdde mycket högdraget och som vi hade väldig respekt för. Men namnet har jag glömt. Mitt minne har tacklat av så väldeliga på senare år, och jag blir så ledsen åt det. De allra mest klara saker som jag minnts stormsäkert i alla år, börja nu ge sig iväg. Det känns som om jag vore igenkorkad i huvudet när jag på allvar sätter mig för att i mitt minne leta efter en sak. Jag trevar och trevar, men känner mig liksom avkopplad, innestängd.

Fyra trappor upp, i samma farstu som vi, men i en 4-rumslägenhet bodde läroverksadjunkt O. G. A. Hahr med fru Hilma och två pojkar, Erik och Gösta. Vad det på senare år blivit av dessa pojkar, vet jag inte. Jag tror att den yngre, Gösta, blev jägmästare, men Erik försvann spårlöst.

Adjunkt Hahr – en svartmuskig herre med rätt underligt utseende, - blev ju rätt tidigt min lärare i biologi. Han blev ju med tiden innästlad i vår familj, besökte oss på våra sommarställen i skärgården, och väckte obehag hos mig genom sin uppvaktning för min syster. Han var ju gift karl, även om äktenskapet vid tiden omkring 1900 blev trasigt och gick isär. Jag förstår inte hur min så förståndiga syster kunde alls bry sig om en sådan Don-Juan-typ som han var. Nå, det blev ju dess bättre ingenting.

Hahr var en stor gourmet. Det är icke få gånger han bjudit mig på de utsöktaste supéer på Operakällaren. Han var dessutom en framstående fotograf och lärde mig en hel del i min ungdom då jag började fotografera.

Folket i gårdshuset har jag inga minnen av. Jag minns bara en familj, eller rättare sagt, jag minns bara två av barnen, en pojke och en flicka. De hette Jakobsson, men förnamnen har trillat bort. De voro litet äldre än jag, ett par tre år kanske, men vi voro dock en hel del tillsammans. Flickan var äldst, jag undrar starkt om hon inte hette Lisa Jakobsson. Hon befann sig redan uppe i den erotiska begynnelseåldern och hade ett visst tjusigt utseende, något som gjorde att hon drog pojkar till sig som en syltburk getingar. Jag har rätt många synminnen av henne i olika situationer.

Grabben minns jag sämre, minns inte ens vad han hette, fast vi voro rätt mycket tillsammans. Han blev så småningom en duktig arbetare, men jag minns inte inom vilket yrke. Jag tror att min Fader hyste ett visst intresse för honom och hjälpte honom.

Ett annat minne har jag av ett ungt par som bodde tre trappor upp i gårdshuset. De levde så att säga inför öppen ridå och hade sällan ner sina rullgardiner – de hade troligen inte ens några sådana – varför man knappast under årens lopp kunde undgå att se ett och annat av vad som försiggick. Särskilt om kvällarna blev man vittne till intima familjescener, och de gånger voro inte få, då jag såg den unga frun kläda av sig naken och göra sig beredd för mannen sins möte. Sådant brukar man väl eljest försöka undandraga obehörigas insyn. Jag undrar starkt, vad det kunde vara för folk, jag kände inte alls till dem. Dess bättre släcktes fotogenlampan före de sista stadierna. Elektriskt ljus fanns inte i fastigheten och förekom nog inte på många ställen inomhus vid den tiden.



Ett minne har jag kvar från den allra första tiden, t.o.m. från byggnadstiden, innan vi flyttade in . Som tioårig liten grabb stod jag nere på gården och ägnade ett koncentrerat intresse åt en haspel, en så’n där pjäs som murarna använde att spela upp murbruksämbar med (teglet bars ju upp på ryggen). Det var en enkel trärulle med en stadig trävev i vardera änden. Och så ett stadigt rep – ty jag tror inte att stålwire hade börjat tillverkas så tidigt som 1891.

Jag stod alldeles inom räckhåll för den ena veven, då en av murarhantlangarna hände på ett par stadiga murbruksämbar uppifrån femte våningen och utan vidare släppte ner. Det fanns ingen därnere som tog emot eller bromsade, utan ämbaren gåvo sig iväg på egen hand.

Då fick jag ett väldigt slag i hjässan av järnveven så att huvudsvålen fläktes upp ända in till benet. Blodet forsade. Men jag synes ha haft ”ett gott huvud”, ty hjässbenet höll. Det tog bra många minuter, innan min Fader som befann sig någonstädes inne i huset, blev underrättad. Och ännu längre innan någon droska hann anskaffas – bilar fanns ju inte på den tiden, ännu mindre ambulans. Blodförlusten var stor. – Jag blev körd till en fältskär i hörnhuset mellan Drottninggatan och Tegnérgatan. Och han sydde ihop det väldiga såret. Jag hade då inte långt till evigheten, men jag var väl ännu inte mogen för den.

Ett minne har jag kvar från vår inflyttning i Thulegatan 25:
Då vår stora taffel – den var verkligen stor för att vara en taffel – skulle bäras upp för alla fyra trapporna, så var det fyra starka karlar som knogade och stretade, en i vart och ett av hörnen. Jag vet ej om det var yrkeskunniga stadsbud eller om det var arbetare från bygget, som min Fader anlitat. Men alltnog gick det galet, då de kommit uppför tredje trappan. De två i ena ändan tappade taget så att instrumentet föll pladask i stengolvet. Och vid den duns som då uppstod, så släppte de två i andra änden också. Så att hela taffeln slog i. Och då släppte resonansbottnen utefter hela ena sidan, sprack helt enkelt. Detta hade till följd att den förut ganska goda ton, som taffeln haft, försvann. Ljudet blev skarpt och skrällande. – Jag försökte sedermera – då jag blivit litet äldre – att limma fast resonansbottnen igen, och det lyckades ju jämförelsevis bra, så att tonkvaliteten avsevärdt förbättrades. Men riktigt bra blev tonen aldrig mer.

På den gamla taffeln, som hörde till de bättre jag någonsin hört, var det emellertid som jag lärde mig spela, och ända till sekelskiftet och fram till 1906 spelade jag på den och lärde mig älska den. De sista åren före min studentexamen spelade jag kanske två timmar om dagen. Och min syster och jag spelade mycket à quatre mains. Som ett minne bevarar jag en god bild av syster sittande vid den gamla taffeln, som vi hade redan på Stockby på 80-talet.

Vad skall jag väl mer skriva om? Jag gick ju på Realläroverket, som låg mitt emot vårt hus. Hela mitt dåvarande liv rörde sig ju ikring mitt skolarbete såsom det centrala. Och min skoltid har jag sökt skildra i ett särskilt kapitel, så det berör jag väl inte här. Jag bodde ju dessutom i detta hem under hela min teknistid. En massa minnen har jag ju från denna viktiga tid av mitt liv. Jag har gått flera tusen varv runt det svarta salsbordet med en bok i handen. Jag kunde nämligen inte sitta still, när jag stormpluggade på tentamina.

Den här vackra bilden av min ståtliga syster, sittande vid vår gamla taffel och med 1700-talsklockan bakom sig, ser jag på inte utan stark rörelse. Den bilden väcker så många fina minnen! Den borde vara tagen 1904, då min syster var 27 år. Sindings Frühlingsrauschen, som står på notstället, var ett av hennes älsklingsstycken.

Det var här som jag en solig aprilmorgon 1897 – kl. 4 på morgonen – i bara nattskjortan – på rak arm och utan att stappla på målet hasplade ur mig min ”Morgonhälsning”, som jag omedelbart före uppvaknandet hade hört i min dröm och som jag omedelbart klädde i toner och senare på samma dag lyckades nedskriva. Den hör väl till mina bättre saker. Även om min musiklärare på läroverket, C.J. Berg – Natanaels pappa – inte var så vidare förtjust över de melodiska kråksparkar, som jag sär förde fram i ljuset. C.J. Berg tolererade inga avvikningar från ”den rena stämföringen”.

Den här bilden är också tagen på Thulegatan, väl samtidigt med den föregående. På Thulegatan är väl också det nu urblekta fotot av min Fader taget, som återfinnes här nedan. Någon liten glimt av det gamla hemmet under min skoltid ger väl ändå den lilla bilden.

Min mor har jag förevigat i det vackra blyertsporträtt, som nu sitter i bokrummet här på Lillerud. Hon sitter där i en gammal vit schal, som jag mycket väl kommer ihåg, och stickar på sin strumpa. Även den tavlan är från salen på Thulegatan.

Under de sextio år som förflutit sedan vi kommo till Thulegatan, har Stockholm förändrat sig oerhört. Den Thulegata som vi nu kan gå i nuvarande tid, har inte mycken likhet med 1890-talets gata. Och skall jag här uttrycka en mening, så vill jag påstå att den var bra mycket trevligare att gå då för sextio år sedan. Nu finns på den gatan ingenting att se. Immanuelskyrkan finns ju kvar än i ungefär samma skick, men den blir man inte värst glad åt. Inte förr heller blev man det för den delen.

Men tänk på den gamla Perlstickaregränden, varav här bevarats ett kort! Jag minns hur Vicke Andrén en gång stod och målade i Perlstickaregränden. Den tavlan skulle jag gärna ha velat ha nu.



Jag har sett flera andra konstnärer stå på Thulegatan skissande motiv där. Nu för tiden står ingen konstnär där och skissar eller målar vid sitt staffli. Elverket gör ingen konstnär nämnvärt inspirerad. Då var det roligare på den tiden den stora L M Ericssonfabriken låg där. Då var det liv och rörelse på gatan åtminstone. Jag minns en filare, som under hela min skoltid stod i samma fönster i fasen mellan Rensgatan och Thulegatan. Jag såg honom så ofta, att vi rätt snart började nicka åt varann som två goda gamla bekanta. Det var en karl i c:a 35-års-åldern med ett mycket sympatiskt utseende.

Thulegatan var icke bebyggd i sin mellersta del under mina första skolår. Det var bara spårvägens stallar i nedre änden mot Tegnérgatan, Immanuelskyrkan och hörnhuset vid Tegnérgatan, där Albert Fagerberg hade sin bokhandel. Och så var det Perstickaregrändens pittoreska kåkar med den smala krokiga gränden, som försvann bakom en bergknalle ner emot det gamla Träsket, som var kantat emot Roslagsgatan med en rad förrådsskjul.

”Träsket” var en kvarleva från den forna Träsksjön som i 1800-talets förra hälft sträckte sig nedanför Lärkstaden och Eriksberg, där Timmermansorden nu har sitt imponerande palats, från trakten av nuvarande Odengatan, vid Apostolisk-katolska kyrkan ner till Roslagsgatans krök, ungefär där Tryggshus nu ligger. Från Träsksjön gick en bäck eller ”rännil” ner till Nybroviken, eller rättare ner till Packartorgshamnen vid nuvarande Norrmalmstorg. Den rännilen har jag såvitt jag minns aldrig sett, ty den var väl igenfylld. Och Träsksjön var också igenfylla, huvudsakligen med sopor och latrintunnors innehåll. Över all denna fyllning går nu Birger Jarlsgatan och Karlavägen. Den nya Borgarskolan och den vackra planteringen jämte den ligger också på den gamla fyllningen.

Då jag gick i Löjtnant Normans lilla privatskola 1891 – 92 så fanns Träsket fortfarande delvis kvar som en sank tuvig äng dit vi ibland gick ut under rasterna. Vi t.o.m. botaniserade där och hittade en hel del växter. Men där var också ett tillhåll för fyllhundar och horkäringar, som vi ibland råkade på, då vi hade raster under skoltiden på Realläroverket. Och jag minns att ”Moses”, vår allmänt aktade rektor Almqvist rätt snart förbjöd oss att gå ut på Träsket. Vi fingo inte lämna skolgården.

Söder om läroverket, alltså söder om Rensgatan, låg ett fullkomligt obebyggdt kvarter, uppfylldt av en hög bergknalle, som man inte orkade med att spränga bort på den tiden. Där uppe på berget tror jag låg någon gammal lada samt upplag av sten, timmer och olika slags bråte. Där lekte vi pojkar ofta och hade väldans roligt i alla möjliga svårtillgängliga prång och gömställen. Ett liknande berg låg länge kvar på tomten mitt emot, på andra sidan Thulegatan, där L. M. Ericssons stora fabrik sedermera byggdes.




Jag minns när de började spränga i den höga bergknallen för de nya spårvägsstallarnas skull. En gång hade bergsprängarna borrat ett sex meter djupt ligghål strax ovanför Thulegatans nivå – alltså fullkomligt horisontellt – och laddat det med en väldig dynamitladdning, jag tror väl över 100 kilo. (Man hade förstås sprängt ”gryta” först).

Det skottet var avsett att lyfta en stor del av berget. Man väntade ett storståtligt resultat. Jag var med och såg på, högeligen intresserad. Alla närliggande gator avspärrades, skottet gick med en fruktansvärd smäll, som slog ut en massa fönsterrutor, inte bara i läroverkets gavel, utan även i kringliggande hus. Men det blev ett fullkomligt bomskott, utan någon verkan alls. Det var som att skjuta med kanon. Berget sprack inte ens. – Men det lyckades ju bättre längre fram.

Varken Odengatan eller Sveavägen funnos på den där tiden. Stadsträdgårdsmästaren – om nu någon sådan ännu fanns – hade en stor trädgård för parkväxter och växthus någonstädes där nu Odengatan och Sveavägen korsas. Jag var ofta i den trädgården för att studera växter. Såvitt jag minns var det en rätt stor trädgård.



Både Norrtullsgatan och Karlbergsvägen voro trädplanterade vägar, utan stensättning och trottoarer. Norrtullsgatan var planterad med vackra almar. Jag minns hur förtretade vi blevo när dessa vackra gamla träd först skoningslöst klipptes och sedan helt och hållet togos bort för den elektriska luftledningens skull, då el-spårvagnarna skulle börja.

Odenplan fanns ej en tillstymmelse till. Jag minns alla faserna i dess anläggande. Någonstans däruppe lågo djupt nedsänkta tobaksland och tuviga ängar, där jag brukade botanisera. Jag minns, när jag hittade den rara Gagea protensis just däruppe. – andra ställen dit jag gick för att botanisera, voro t. ex. Karlbergsparken, områdena kring Ulfsundasjön, vid Karlbergskanalen, Ulriksdal, stränderna av Edsviken.

I Karlbergsparken hittade jag en gång som 12-åring ett stort (vilt, ej planteradt) bestånd av Viola mirabilis. Det tyckte jag var fint på den tiden. Andra platser som jag brukade gå till, voro Haga, Frescati, Ålkistan. I Haga ruiner brukade vi ofta leka. Och min syster och jag gingo på söndagarna ibland till Ulriksdal, där vi drucko kaffe på Värdshuset. Jag har fullt av minnen. I grusbackarna vid Stallmästaregården plockade vi Ancylus-skal. Jag var starkt intresserad av geologi redan som skolpojke. Och på söndagarna var jag ofta och studerade de mineralologiska samlingarna på Naturhistoriska museet (i Vetenskapsakademiens hus).

1895 var Ackie-Bände i Stockholm för första gången. Hon förekom en och annan gång på Thulegatan. Hennes största förtjusning var, när hon kunde reta mig riktigt ordentligt, så att hon fick mig arg. Tänk den som haft några filmbilder av henne på denna tid! Ackie-Bände var söt, och ehuru hon var ”min kusin”, så upptäckte jag det fort nog. Det var nog mest för Ackie-Bändes skull som jag så gärna på söndagarna följde med till ”Mormors”.

Mormor bodde på Söder på olika platser: Brännkyrkagatan, Åsögatan, Nytorgsgatan, Södermannagatan. Jag har bevarat några gamla kort från dessa platser. Astri påstår, att hon bott hos ”Mormors” redan på Åsögatan, men det har jag just inget minne av. Däremot har jag massor av minnen från Nytorgsgatan. Södermannagatan var ett senare skede.





1897 var ju den första Stockholmsutställning som jag minns. Tänk att jag verkligen fick gå ensam med Astri och visa henne den fina utställningen! Det trodde jag knappast att Mormor skulle ge sitt nådiga bifall till, ty en sådan samvaro överensstämde nog inte med hennes moraliska principer.

Jag har ännu tydliga synminnen av Ackie-Bände i ”Gamla Stockholm”, som ju förekom på utställningen.

Vi bodde ju i skärgården varje sommar, men Ackie-Bände kom inte till oss en enda gång, ty på sommaren for hon till sin pappmamma. Men jag undrar starkt, om hon inte var ute på Tjockö och hälsade på Mormors där. Samtidigt med mig. Det måste i så fall ha varit sommaren 1897, ty sedan försvann Astri från Stockholms horisont ända till 1904, då hon var med mig på Operan i röd klänning och väckte ett visst intresse bland den i pauserna promenerande publiken.







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar