En Pingstfärd...

Mina bergsskolestudier 1902 –1903 avslutades med de praktiska övningarna vid bergsskolans lilla masugn i Hagfors, de magnetometriska mätningarna i Vestanfors samt gruvmätningarna i Falun, varjämte vi slutligen reste omkring och besågo ett antal bruk och gruvor. Jag minns mycket väl den majdag, då alla föreläsningar och laborationer avslutats och vi fingo anträda vår resa till Värmland. Vår första destination var nämligen Hagfors.

Det rådde en tämligen uppsluppen stämning i den kupé på S.W.B-tåget, som vi installerade oss i. I viss mån förklarlig var den väl. Ty studiearbetet hade varit hårt och krävande. Och nu kände vi oss som unghästar, utsläppta på grönbete. Men det levdes väl mycket bus i kupén.

Också blevo vi ordentligt åthutade av den store ASEA-ingeniören Danielsson, som åkte i samma kupé och som ansåg, att vi tog oss alltför stora friheter och spelade översittare mot de fåtaliga passagerare som vågade åka i samma vagn som vi. Vi voro inte så många, så att vi kunde abonnera en vagn för oss själva, men ändå ansåg vi oss ha monopol på hela kupén, kanske hela vagnen. Men den åsikten tog Danielsson ganska effektivt ur oss. Alldeles med rätta förresten.

Jag har inga direkta minnen längre av resan annat än att vi levde bus mer eller mindre hela tiden. I Ludvika åto vi middag, vilket jag har några suddiga inre visioner av. Men hur det sedan var och hur vi anlände till Hagfors, det minns jag just inte. Några av brukets herrar voro nere vid stationen och tog emot oss, och jag har ett tämligen klart och tydligt synminne av särskilt en av dem, som jag tyckte såg särdeles sympatisk ut. Namnet Thegerström far igenom mitt huvud, men det är nog inte så säkert. Mitt minne börjar rasa sönder av all sömnlöshet.

De andra kamraterna tog samtliga in på Hagfors brukshotell, och om jag inte minns fel, så blev det redan samma kväll stort receptionskalas. Och det blev sedan ofta dylika supkvällar nere på hotellet ty ”bergseleverna” hade med sig en stor låda med spritvaror för ca 1 000 kronor, som de i förväg skramlat ihop till. För min del hade jag nekat till att satsa pengar till sprit under hänvisning till att jag dels inte hade råd därtill och dels inte i allmänhet tänkte deltaga i de ”festliga samkvämen”.

Sigurd Edlund och jag voro av den mer stillsamma sorten. Vi ville ha det litet mera lugnt och dessutom billigare – åtminstone jag för min del hade ingen rikligare reskassa. Vi fingo en utmärkt inackordering hos en vaktmästare Sundqvist vid Skruvfabriken. Och där bodde vi nästan som i familj och hade det bra på alla sätt. Nere vid hotellet voro vi sällan utom då det var alldeles nödvändigt och ”officiellt”. Och inte heller bevistade vi de baler, som då och då tillställdes.

Vi arbetade i skiftgång vid den lilla övningsmasugnen, där vi stretade med våra kolkärror från det långt bort belägna kolhuset. Stundom arbetade vi faktiskt i våra anletens svett. Det var tungt att draga kolkorgarna uppför den långa kolbryggan. Men stundom kunde vi ta igen oss, och det spelades otroligt mycket kort särskilt på nätterna. Det var ju litet ovant för de flesta av oss att arbeta hela natten igenom, och vi voro stundom ganska ”blaserade” vid 4-tiden på morgonen, då skiftombytet skedde. Jag har ett par fotografier från dessa nätter på masugnskransen, som ganska väl ådagalägga detta.

En liten episod kan förtjäna räddas ur glömskan. En natt då vi hade sådan gång på ugnen, att det var långa stunder mellan varje sättning, var kortspelet synnerligen animerat uppe på kransen. Det var icke mitt skift, utan det där Troili, Dahlgren och vilka det nu kunde vara mer, som hade nattskiftet. De kortspelande herrarna hade ju tämligen väl reda på ugnens gång och kände sig ganska lugna.

Men döm om deras förskräckelse, då de skulle till att göra sin sättning och funno hyttpipan föga mer än halv. Det blev nu ett oerhört arbete frampå morgonsidan, och ynglingarna fingo gno som slavar med kol- och malmkärrorna. Av arbetare i de stora hyttorna fingo de höra, att professor Odelstierna – O-a gemenligen kallad – hade varit nere på natten och osedd lyckats ställa om gången på hyttan, så det blev en förfärlig drivning på henne. Det tog flera timmars intensivt arbete innan ”kransgubbarna” fingo håll på ugnen. Och vilken massa slagg att tappa och köra ut sedan! Den natten glömde de sedan inte på mycket länge.

Vid frukosten på hotellet frågade O-a med den oskyldigaste min i världen, hur den gångna natten hade varit. ”Jo, tack! Svarade Troili ”men det var någon dj-l nere i natt och puttade på våra ventiler, så hyttan blev ju alldeles omställd”. Då tyckte förstås O-a, att det borde dom väl ha övervakat själva, så att dom fått spela kort i fred. Men sedan dryftades inte den saken vidare.

Innan hyttan blåstes på, skulle vi ramma ställ samt utföra tackjärnsprov på de malmer, som skulle komma till användning. Vi voro uppdelade i grupper om 4 – 5 man, som avlöste varandra. I min grupp befunno sig Edlund, Albert Olsson, Nordenfeldt – löjtnant vid artilleriet och tillhörande Nordenfeldtarna på Björneborg, sedermera disponent där samt artilleridirektör vid Bofors – samt slutligen P-ä, finne från Viborg.

Särskilt P-ä var ingen särskildt angenäm kamrat i laget. Han hade vid denna tid en smula angripna lungor och hade redan börjat hosta. Att ha honom till arbetskamrat vid ramningen av det trånga stället var inte vidare lustigt. Han hostade och spottade i ställmassan. Dessutom levde P-ä svineri med några karlgalna bruksflickor. Och det förhöjer ju inte anseendet nämnvärt. Därtill kom att karlen var rödhårig och ful som stryk. Och inte någon prydnad för möblerade rum.

Men som ”kamrat” var han inte sämre än andra. Och han hade en ovanlig intelligens. Och så ritade och målade han virtuost. Och han ritade upp ur minnet konstruktionen vid en automatmaskin för träskruv – en oerhört invecklad mekanik – efter att ha smitit från oss andra i demonstrationsprocessen och ställt sig att starrbliga på en enda maskin. (Sedan gick han utanför fabriksväggen och ritade omedelbart ur minnet upp alltihop). Gör om det, den som det kan!

Åtskilligt skulle väl kunna skrivas om vår vistelse i Hagfors. Men jag skall åtminstone inte nu gå vidare in på densamma. Detta skulle ju bli berättelsen om en pingstfärd.

Vi hade kommit fram till pingsten, till häggens, liljekonvaljernas berusande årstid. Jag brukade sitta vid forsen, som tumlade ner mot Vermullen, omedelbart norr om järnverket. Sitta där om kvällarna och avlyssna forsens berättelser om sina färder uppifrån vildmarkerna. Jag fick musikaliska inspirationer, som jag tecknade ner, och jag gjorde mig nog ibland även skyldig till att skriva vers, texter till mina sånger.

Kamraterna höll varje ledig stund till på hotellet och inventerade sin spritlådas innehåll. De gjorde skoj av mig, men jag passade inte därnere bland dem. De voro av ett helt annat virke än jag. Nog för att jag kunde lika mycket teknik som de, men jag hade vid sidan om en hel värld, som var stängd för dem.

Minnen från Bergsängstiden började tränga sig på mig, och jag mindes föregående års påsk, då jag var med på Astris konfirmation i Karlstads domkyrka – hon var 17 ½ år då, litet i överkant, vad åldern beträffar, men Astri såg ju ut som en 14 – 15-åring, där hon satt i koret i sin helsvarta konfirmationsklänning, höghalsad med spetskrås och ett litet guldhjärta på bröstet – ofantligt mycket sötare än alla sina läskamrater!

Jag tror det var på Annandagen vi sedan foro till Mon för att hälsa på Moster Karins. Och på kvällen fick egendomligt nog Astri med mig ensam ut i den stora väldiga kälkbacken ner till Fryksta, där vi åkte mellan de snöhöljda granarna i det gnistrande stjärnljuset. Att jag inte då alldeles tappade huvudet har i senare år alltid förefallit mig underligt. Men jag var inte aggressivt lagd, och jag hade en ofantlig respekt för kärleken.

Dock kunde väl Astri inte undgå att se, hur kär jag var i henne. Men det var allvar med kärleken, det kanske hon ännu inte visste. I varje fall gjorde hon sig inte till på minsta sätt för att fånga mig. Astri var uteslutande stilig i sin oskuldsfullhet och renhet.

Astri bar den där kvällen en blå sidenhalsduk om halsen, en sådan där äkta artisthalsduk, som alla målare den där tiden skulle ha. För att skydda Astri för det skarpa luftdraget under den svindlande färden utför den långa och branta Frykstabacken, tog jag av henne denna halsduk, som just inte gjorde någon nytta, så som hon bar den, och knöt den istället utanpå hennes uppstående kappkrage. Då var hon vida bättre skyddad.

– Då jag sedan reste dagen efter, gav Astri mig den halsduken till minne. Och jag bar den sedan vid därför lämpade tillfällen i flera år efteråt som ett minne av denna stjärneljuskväll – och som ett föreningsband med den jag höll kär.

När därför pingsten nu kom och vi fingo ett par tre dagars ledighet från vårt arbete i Hagfors, så var det väl inte så underligt att jag ville passa möjligheten att få återse Astri. Kanske kunde jag få träffa henne på midsommaren, men så alldeles säkert var det inte.

Att komma till Karlstad var väl inte så svårt – det gick tåg dit. Men jag hade inga egna pengar att röra mig med och min faders pengar ville jag inte anlita till en resa, som ingenting hade med bergskoleresorna att skaffa. Det blev nog dyrt för honom ändå, och detta var en princip. Men jag hade cykel och kunde cykla också den där tiden.

En resa till Karlstad blev 16 mil fram och tillbaks. Var ett par dagar tillsammans med Astri värda den kroppsliga ansträngningen? Att fara eller inte fara – det var frågan. Men att gå i Hagfors över hela helgen, det var inte alls lockande.

På pingstaftonen på kvällen efter avslutat arbete gav jag mig iväg på cykel den långa vägen. Jag ämnade åka hela natten. Odelstierna, professorn, som på något sätt hade fått reda på min cykeltur, skakade på huvudet. Han tyckte det var olämpligt att begagna vilodagarna till att trötta ut sig så till den grad som jag otvivelaktigt måste komma att göra på en 16-milafärd på så kort tid. På någon skvallerväg hade han fått reda på förhållandet med en viss flicketös i Karlstad. Och han insåg väl det omöjliga uti att betvinga lockelsen från das Weibliche, som ”gick an”. Han inskränkte sig till några faderliga råd.

Jag har nog för många år sedan skrivit ner en skildring av denna nattliga pingstfärd, men var i mina gömmor den befinner sig eller om den överhuvud finns bevarad, det vet jag inte. Jag minns emellertid, att det var en ganska färgstark skildring.

Nu efter så många år har jag glömt de flesta detaljerna och allt naturmåleriet, som jag då hade att komma med. Det är synd att jag nu inte kan få återuppliva dessa upplevelser. Ty de voro vackra nog.

Man skall veta, att denna nattliga färd utefter Värmlands stora älv företogs i den blommande häggens och liljekonvaljernas tid. Det var underbart helt enkelt.

Under den mörkaste delen av natten hade jag hunnit ner någonstans i närheten av Myra. Och där hände något, som kunde ha ändat denna färd med förskräckelse. Jag råkade nämligen rätt in i ett tattarläger mitt inne i en trakt, där på lång sträcka ingen bebyggelse fanns. Jag såg på avstånd deras vagnar och en stor lägereld som brann och flammade mellan höga furustammar. Några svartmuskiga karlar med veritabla bovfysionomier fingo syn på mig redan på långt håll, och de skyndade sig att knoga iväg med en lång timmerstock och placera denna rätt över vägen i avsikt att få mig att stiga av cykeln. Det var alldeles tydligt att de ämnade råna mig. Visserligen hade jag knappast några pengar på mig. Men vem kunde veta hur detta skulle ha avlupit, för den händelse de hade fått tag på mig.

Jag satte en mördande fart för att hinna förbi, innan de hunnit få stocken över vägen. Men jag hann inte. När jag så kom i närheten, körde jag av vägen och in i skogen, där det till all lycka var plan mark och sandmo. Och under deras vilda förbannelser lyckades jag köra förbi och upp på vägen igen. Ett skott knallade i natten, men om det var ämnat för mig, vet jag inte. Det var i alla fall en tämligen kuslig situation, och jag fortsatte min ursinniga fart ett gott stycke tills jag kom fram till närmaste bebyggelse. Då lugnade jag mig något. I bästa fall hade de väl åtminstone tagit både cykel och klocka och kanske slagit mig både gul och blå.

Vid 2-tiden på natten började det ljusna och då hade jag nått Munkfors. Jag åkte ner till en brygga vid älven, där ett par pråmar lågo förtöjda. Och i kajutan på den ena av pråmarma hittade jag en koj eller en brits, på vilken jag lade mig raklång. Någon sömn blev det väl ej, men i alla fall någon vila. Men mer än ett par timmar blev det i varje fall inte. Vid 4-tiden var jag i farten igen. Storforsen i Munkfors var vid denna tid ännu icke inbyggd. Jag stod en stund fascinerad av de gnistrande kaskaderna. Solen höll just på att gå upp, och i trädgårdarna i Munkfors beredde sig fruktträden att gå i blom. Det var en ljuvlig morgon – bara jag inte hade varit så trött.

Strax nedom Munkfors hittade jag en dunge jämte älven, där liljekonvaljerna växte tätt. Det flög i mig att jag måste ha blommor med mig till Astri, och på en kort stund hade jag fått ihop tre stora praktfulla buketter, som omsorgsfullt stuvades på pakethållaren ovanpå min lilla väska.

Sedan dröjde det inte lång stund förrän jag i god fart passerade Ransäter. Solen lekte med utsökta reflexer i de gamla byggnadernas rutor. Och den äktvärmländska naturen hade följt ända hit. Söder om Ransäter blevo höjderna tamare och landskapet mera öppet. Vackert var det fortfarande, men man såg ju att man mer och mer närmade sig de låga trakterna nere vid Karlstad och Vänern.

Olsäter passerades fortfarande i god fart. Men nere i Ö. Ullerud började tröttheten ta ut sin rätt. Jag måste rasta och vila en stund och få något till livs. Några smörgåsar och en flaska mjölk hade jag ju med mig.

Resten av färden har jag just inte så många synminnen kvar av. Jag minns att jag rastade en stund vid Dejeforsen, som då ännu ej hade blivit omhändertagen av någon kraftstation. Det luktade timmer från det myckna virket som samlats strax nedom forsen. Jag satt och betraktade stockarnas brådstörtade dans utför den mäktiga forsen. Det var vackrare i Deje på den tiden än nu. Och luktade bättre.

Forshaga minns jag inte mycket av, men sandbrinkarna vid Skåre stå ännu levande för min inre syn, och de piggade upp de slocknande lifsandarna. Ty nu var snart färden slut, målet för min färd nådt.

Astri var inte underrättad om min ankomst. Skulle hon bli mycket glad över att jag kom?

Nog var jag förfärligt trött. Men ändå kände jag en stor tillfredsställelse vid att ha kunnat genomföra en dylik åtta-milaresa under nattens timmar.

Då klockorna ringde ½ 11 i Karlstads domkyrka kom jag in till staden. Jag mötte Astri vid slussen. Hon var på väg till kyrkan i sin helvita pingstdress och vita hatt.

Tänk om jag haft den flicketösen bevarad i ett vackert fotografi! Eller ännu hellre förstås på en bit film. Visserligen minns jag fortfarande rätt mycket av det ansikte som Astri satte upp, men ändå – att ha haft det bevarat!

Det är möjligt, att jag genast efter återkomsten till Hagfors skrev ner mina upplevelser under denna oförlikneliga pingstfärd. Kanske har jag något liggande i gamla papper på Mårängen. Det vet jag inte. Men tänk om jag haft dem tillgängliga och kunnat få repetera de omedelbara impressionerna! Och tänk, om jag åtminstone hade haft min kamera och ett dussin plåtar!

Man kan ju tycka att Astri blivit fotograferad och avbildad nog och övernog i sin dar. Och det är ju sant att jag har i behåll några hundra bilder av henne. Men det är mest bilder från hennes mognare åldrar (ända upp till 60-års-åldern). De äro mig kära allesammans som oförgätliga minnen. Men det är minnen från hennes barna- och ungdomsår som jag hälst vill åt.

Visst var Astri stilig då vi gifte oss. Men det var dock något alldeles särskilt med henne under dessa åren i Karlstad – innan hon kom ned till Göteborg. Det var något så blomlikt ljuvt, romantiskt och poesimättadt över henne. Så över all beskrivning Sensitiva-amorosa-artat! Det skimrade en så egendomlig aura omkring henne.

När man talade med henne, gick det oupphörligt skiftande dagrar och skuggor över hennes ansikte precis som när molnen kasta svepande skuggor över ett soligt fjällandskap. Hon var i de där åren oerhört känslig och ömtålig, och man fick välja sina ord med stor omsorg. Astri var ju inte vidare stark, och hennes känsloliv dominerade henne så till den grad, att hon plötsligt kunde brista i gråt av anledningar, som jag för min del inte fattade. Och då fick man aldrig ett ord ur henne, hur mycket man än försökte. Astri var om något en sensitiva.

Det påstods att hon blivit arsenikförgiftad i Bergsäng och att hjärtat tagit skada. Därav påstods också hennes onaturligt stora svarta pupiller härleda sig, som hon hade vid denna tid några år framåt. Inte ens vid starkt solljus kröpo de nämnvärdt ihop.

Astri var ibland sällsynt fascinerande med dessa djupsvarta ögon, som stodo i sådan kontrast till hennes ljusa hår och nordiska uppenbarelse i övrigt. (De där onaturligt stora pupillerna växte så småningom bort, men ända till 1906 – 07 hade hon dem.)

Jag skulle önskat, att jag kunnat åtfölja Astri till kyrkan. Men mitt skick var inte sådant. Astri följde mig i stället hem och jag måste tvätta av mig svetten och byta kläder.

Och så fick Astri sina liljekonvaljer, renhetens blommor. Och en liten knippa fäste hon i sin barm och hade hela pingstdagen.

Astri bodde 1903 i ett vitt stenhus jämte älven, alldeles invid ”Östra bron”, den gamla fina bron från 1700-talet. Hur många spann den har, har jag numera glömt. Men den är åtminstone en av landets största. Utsikten var fin utåt älven. Själva lägenheten har jag numera så gott som inget minne alls av. Dock finns väl ännu i min ägo ett litet dåligt fotografi av en bit interiör där Astri sitter vid ett runt förmaksbord och tittar i ett album. Det är taget med en gammal lådkamera, och bilden är väl 6 x 9.

Det har nog funnits en hel del dylika gamla fotografier, var de nu hamnat. Ett eller annat har jag i mina gömmor, men de äro nu urblekta. Hos moster Ellen fanns ett litet skrin med dylika gamla fotografier. Bland annat minns jag ett av Astri, där hon sitter och ser ut genom ett fönster. Det var underbart sött och karakteristiskt för den tidens Astri, men jag lyckades aldrig få det.

Jag minns nu icke i detalj, hur vi tillbringade pingstdagen tillsammans. Det är att förmoda, att jag fick lägga mig till vila någon stund efter ankomsten, ty de åtta milen lämnade nog spår efter sig, och jag hade ju inte sovit en blund på hela natten.

Men däremot minns jag så mycket bättre den promenad, som Astri och jag gjorde på eftermiddagen. Vi gingo över Östra bron och långt utåt landet. Astri var fortfarande helt klädd i vitt och bar sina liljekonvaljer i barmen. Det var ett underbart varmt väder. Pingsten uppenbarade hela sin strålande herrlighet. Är det då att undra på, om jag kände ett ganska intesivt lyckorus?

Jag såg ju att Astri erfor detsamma som jag. Jag såg ju att hon brydde sig om mig fast hon varken med ord eller uppträdande lät förråda något av det som rörde sig inom henne. Astri var som en linnéa i djupa skogen. Det var detta som allra djupast inverkade på mig.

Astri hade ju utseendet för sig. Visserligen var hon väl ingen skönhet av pinuppa-typ. Men hon var tillräckligt erotiskt attraktiv för att anse sig berättigad till en smula koketteri och flirt. Men Astri var kemiskt ren från flirt. Och just därför hade jag så mycket större respekt för hennes kärlek.

Alma skrev en gång till vårt bröllop: ”Gör du henne lycklig så får du själv lycka i allra högsta mått.” Det var rätt sagt. Ty Astri var en lyckobringerska.

Jag vet att Astri väntade sig det förlösande ordet denna pingst. Och jag var väl grym som inte gav henne det. Men jag var lika blyg som hon. Jag vågade ännu inte. Jag hade gått upp i limningen.

Ordet frieri är olämpligt i sammanhang med en sådan flicka som Astri. Hon hade redan fått erfara ett sådant, så ung och så blyg blomma hon var. Det var Albert Rudin som bodde i samma vita hus vid Östra bron som friade till henne.

Det skulle vara roligt veta, hur Astri upptog det och hur hon svarade.

Nej jag friade inte. Vi löste problemet på annat sätt.

På midsommaren skedde det. Jag skrev till Astri och bad henne komma med mig på midsommarnatten upp till Hovfjället.

Hon kom!

Däruppe på Hovfjällets topp i själva soluppgången där talade jag enkelt och naturligt om för henne som jag älskade, att jag inte ville leva utan henne. Och så kysste jag henne.

Och överväldigad av det stora ögonblicket och av det ovanliga i själva iscensättningen föll Astri i gråt. Hon kom sig inte för att säga någonting, men i hennes tårdruckna sommarnattsögon läste jag svaret.

Och morgonen därpå – i syrénbersån vid Bergsäng – gav hon mig svar – likaledes utan ord: hon föll mig om halsen och kysste mig som blott en linnéa i djupa skogen kan göra.

”Se det var ett riktigt frieri,” skulle H.C. Andersen ha sagt.

Detta har jag skrivit på Mälarborg, efter att under flera sömnlösa nätter ha legat och i detalj sökt mig tillbaka till mina ungdomsminnen med henne som jag ett helt liv avgudat.

Den som så vill kan ju få kalla skildringen av min pingstfärd ett sannskyldigt pekoral.

Jag har ej skrivit för andra – blott mig själv till en smula ålderdomsglädje…

Gösta Heijkorn
6/12 1950.