torsdag 11 juni 2009

Lillhem

Inte vet jag hur det kommer sig, att jag de sista nätterna – flera nätter å rad. Har i tankarna förflyttat mig till sensommaren 1903, då Astri bodde i Lillhem, i västra delen av Torsby, och sökt att erinra mig alla detaljer i samvaron med henne denna minnesrika sommar.

Sedan vi kommo hit till Mälarborg, det lilla pensionatet ute vid Graneberg vid Ekolnsfjärden, en mil från Uppsala, i väntan på att få tag på något nytt ställe att bo på efter Mårängen, har jag känt mig mer krasslig och orkeslös och missmodig än någonsin förut. Och särskilt har min sömnlöshet varit oändligt svår och pinsam. Tankarna ha bara irrat kring. Det har varit ett enda virrvarr. Och jag har känt det som om hjärnan befunnit sig i fullkomligt upplösningstillstånd.

Vi ha legat skönt och tyst, och de yttre betingelserna ha väl varit de gynnsammast tänkbara för vederkvickelse genom en god och ostörd sömn. Och ändå har jag ej fått sova. Detta beror således uteslutande på intensiva olustkänslor. Mitt undermedvetna jag, som tar kommandot i nattens mörka timmar, då sinnena vilar, känner sig olustigt, och hela mitt nervsystem blir då ett enda sammelsurium av felkopplingar. Sömnen fordrar ett avkopplat nervsystem, och det kan jag icke åstadkomma.

Då har jag väl ansträngt mig att få något fäste för mina irrande tankar, och det är kanske då icke så underligt, att jag söker mig tillbaka i det förflutna, till de stunder, då jag kände mitt livs intensivaste lycka. Och det var kanske på Lillhem. En sorts kompensation alltså.

Astri hade ju blivit min på midsommaren, och det var sannerligen ingen lätt sak att fara från henne då så pass fort som det måste ske för våra bergsskole-resors skull. Det var bara några få dagar över själva midsommaren som jag fick rå om henne.

Fram i slutet av augusti vistades jag dels vid Haggruvan i Järnboås, där jag skulle skriva den s.k. gruvmonografin till min examen, och dels i Åsboberg invid Striberg, vars anrikningsverk jag likaledes skulle skriva en avhandling om såsom en del av min examen. Då detta arbete var färdigt såsom varande det sista, som återstod av sommarens bergsskoleresor, borde jag väl ha skyndat mig hem för att skriva mina examensavhandlingar, men jag kunde det ej.

Jag hade på intet sätt misskött mina studier under denna viktiga sommar, tvärtom, jag vågar påstå att jag lagt ner mer arbete och intresse för mina uppgifter än de flesta av mina kamrater, men naturligtvis var jag kär, och min käraste hade lekt mig i hågen hela sommaren. Skulle jag nu inte passa på att få återse henne några dagar innan jag återvände till Stockholm, så skulle det dröja bra länge, innan vi kunde träffas. Och det kunde jag inte uthärda.

Striberg låg ju inte alltför långt från Strömstorp, Kristinehamn och Karlstad, och sedan var det ju bara Frykenresan upp till Torsby. Jag reste…

Själva resan upp har jag nu efter så många år inga minnen av. Och resan var väl inte heller något så särskildt att minnas. Den var väl som alla andra Frykenresor jag gjort. Fin förstås!

Men flickan! Henne minns jag som vore det från den nyss gångna sommaren. Jag kan se henne i detalj för min inre syn. Och nu under dessa sömnlösa nätter har jag umgåtts med henne och dragit fram ur mitt minnes djup alla de scenerier, som upprullade sig omkring oss under dessa sensommardagar för 47 år sedan.

Astri var nitton år den hösten, fastän hon väl såg ut som en femtonåring, i synnerhet om man höll sig till bara ansiktet. Hon var lång och smärt, smal om midjan som en vidja. Hennes hår var askblondt och skirt som finaste silke – det var så lätt och luftigt att det blåste upp som en sky omkring henne, blott man fläktade litet med handen underifrån. Den soliga guldglansen fick hon först tio år senare.

Och ögonen lyste som stjärnor på henne, stora, drömmande, ljusa som en värmländsk midsommarnatt!

Jag är så ledsen så, att jag inga fotografier har av henne från denna sommar 1903. jag hade ingen kamera då ännu – jag fick min enkla ”Hüttig” först våren 1904. tänk vad den skulle varit mig till nytta under bergsskoleresorna för bevarandet av en massa studiedetaljer.

Och tänk om jag haft en kamera på midsommaren 1903 samt under Lillhemsbesöket! Jag har visserligen hundratals fotografier av min fästmö och min hustru, och de äro mig alla kära minnen från tider som farit, men just de bilder jag allra helst skulle ha velat ha till minne, dem saknar jag! Det är ju en naturlag som säger, att ju äldre en man blir desto längre söker han sig tillbaka i sina minnen av den han ett helt liv älskat.



Jag har många bilder av Astri i hennes medelålder, men från hennes barndom och ungdom har jag blott få – alltför få! Och nu på min ålderdom är det i dessa ungdomsbilder av Astri som jag finner henne förverkliga Astri-idealet. På Lillhem och under tiden närmast därefter – medan Astri ännu var kvar i Torsby – var Astri alldeles särskilt attraktiv.

Visserligen är det väl så, att könsdriften förgyller en alldeles nybliven fästmö i alldeles speciell grad – man ser ju hur grabbarna nu för tiden hålla tillgodo med ”tjejer” av sådan kvalitet, att åtminstone jag för min del inte skulle vilja ha en sådan i min vedbod – men jag har väl även hört omdömen och värdesättningar från andra, för vilka könsdriften inte spelar nå’n roll.

När jag jämför Astri och mig på Lillhem med vissa kategorier av ungdom av modernt snitt, så kan jag ej neka mig nöjet skriva ner en liten hågkomst från ett par tre år sedan.

Det var i Västerås under en sommar, då jag var alldeles ensam. Astri var i Värmland, och min lilla Moder, som under flera år brukade komma till mig på Skultunavägen och ställa vårt lilla hem, fanns icke mer. Jag hushållade då för det mesta själv och lagade min enkla och spartanska mat, men någon gång ibland gick jag på Konsums matsal och åt.

Där förekom en lindrigast sagt synnerligen blandad publik, och maten var sådan där fabriksmat som passar för slik massutfodring. Smaklös och shablonartad, med alla rester tillvaratagna till sista tuggan.

En gång, då ovanligt stor trängsel rådde och det var nära nog slagsmål framme vid det långa matbordet, kom det två blåställsklädda verkstadspojkar och slogo sig ner vid mitt bord – utan att, som väl de flesta ändå göra, be att få taga plats. De hade brådtom och slafsade i sig maten på ett sätt som väckte min fullständiga matleda.

De talade naturligtvis om sina tjejer…

Plötsligt sade den ene: ”Vet du, i kväll måste jag ge mig ut till Björnögården. Jag måste ha mej en ny tjej, för den jag nu haft i fjorton dar är så förbannat asful, så jag är tvungen att lägga å.” Fortsättningen gick i samma stil, och min nyss påbörjade peristaltik stannade plötsligt av. Det smakar just ej att äta vid sådana bordssamtal. Att jag satt mitt emot och nödgades höra vartenda ord, det brydde dom sig inte alls om. De talade öppet och högt.

Och den lilla näpna inblicken i nutida ungdoms s.k. kärleksliv är visst inte så ovanlig som man skulle vara benägen att tro. Det går till så inom ganska vida kretsar, inte bara inom arbetarungdomen, utan ganska högt upp på skalan.

Och jag tänkte på min gamla Astri – liksom Carl Larsson tänkte på sin gamla Karin. Lite längre än 14 dar ha vi likvisst hållit ihop. Och aldrig har jag tyckt att min tjej varit asful.

Jag har ett enda litet fotografi från Lillhem, men det har jag inte själv tagit, och det ger inte Astri ensam. Hon sitter där i en soffa tillsammans med Alma och Signe. Och bilden är liten och oansenlig och numera urblekt. Men ändå ger den en hel del!

Alma och Signe dra inga blickar till sig. Men med Astri är det litet annorlunda. Hon sitter där lätt tillbakalutad i sin söta fryksdalsdräkt med utslaget ljust hårsvall och egendomligt spelande ögon. Något som inte är så vanligt hos henne, då hon oftast går i drömflicksstilen – ”sagoflickan i höga furuskogen”. Och munnen är halvöppen och blottar en tandrad under en halft förarglig överläppsbåge.

Troligen har den som ”knäppt” bilden (antagligen Fredrik) sagt något spydigt åt Astri. I alla händelser har Astri där en min, som jag skulle ha velat ha förevigad i större format med större bildverkan. Tyvärr är plåten försvunnen eller förstörd, eljest skulle jag ha införlivat den flicketösen i mitt stora porträttgalleri, som min hustru fick på sin 60-årsdag – ”101 hemmagjorda bilder med tillhörande text”. Jag skulle ha ritat ett stort porträtt av henne.

Vilhelm, som en gång såg detta gamla foto, påstod att Astri såg ”tusanjäklig” ut. Så förmodligen var hon väl attraktiv även för honom. Ty att hon var ”asful” kunde han väl i alla fall inte mena?

Jag kom upp till Torsby med båten någon gång vid 8-tiden. Det var i slutet av augusti, och om jag inte minns fel, så fanns det begynnande höstfärger i björkarna redan. Astri var nere vid bryggan och mötte mig. Hon var klädd i sin söta fryksdalsdräkt. Och hon hade två löst flätade margareta-flätor och var barhuvad.

Vi voro ju inte ringförlovade och kunde följaktligen inte visa oss som fästfolk. Men det såg nog folket ändå. Ty Astri lade inte nämnvärt band på sin glädje, och troligen inte jag häller.

Vi sutto en stund kvar på båten och beundrade tillsammans aftonstämningens reflexer i vattnet. Det är vackert vid bryggan i Torsby en lugn afton, då höjderna runt omkring viken spegla sig i vattnet! Och ändå vackrare antager jag det är, då man återser en nybliven fästmö efter två månaders bortovaro! Sån’t förgyller även naturen!

Så begåvo vi oss då upp till Lillhem. Nu efter så många år minns jag knappt något av ”de lokale forhold”. Det var emellertid ett rätt stort hus, med efter vad Astri påstår fyra rum på nedre botten och likaledes fyra rum ovanpå. Där bodde även moster Karin och hennes familj, men av deras förhållanden har jag knappt något minne. Astri och Gerda hade ett litet gavelrum i våningen en trappa upp, och jag hade en gång i tiden ett litet foto av en interiör däruppe med en bild av Astri. Men den är sorgligt nog förkommen. Några söta brev från Astri, skrivna just i detta lilla rum på Lillhem, har jag väl kvar i mina gömmor, men de ge väl just inte så mycken beskrivning av själva miljön.

Jag minns emellertid, att vi drucko the på kvällen och att vi sedan togo en älskogspromenad – Astri och jag – i ett alldeles förtrollande månsken, som kom Fryken att glittra på ett hänförande sätt. Från Lillhem är det ju bara en liten bit ner till Frykenstranden.

Astri hade satt på sig sin vita hålsömsprydda hätta, och jag har ännu efter så många år tydliga synminnen av hennes lilla månskensbelysta ansikte, där hon tryckte sig intill mig under vår promenad. Vi hade ju inte råkats sedan midsommaren, och jag hade så mycket att berätta från den gångna sommarens många resor.

Astri uppbar sin värdighet av fästmö på ett alldeles förtjusande sätt, enkel, okonstlad, chosefri. Lite tyst var hon ju och vistades mest långt borta i en förtrollad drömvärld. Men hon var inte längre borta än att det gick att hämta ner henne med någon lustighet, och då satte hon upp ett förtrollande leende, som plockade fram en förtjusande smilgrop i högra mungipan och kom hennes amorbåge att kupa sig över en fin tandrad.

Vi voro inte ute längre än till elva och vi voro så anständiga, så anständiga så! Men Astris lilla mamma, som hade mycket stränga principer, gav Astri en ganska kraftig admonition för att vi varit så sent ute. Hon lät undfalla sig, att vi betedde oss inte ett dugg bättre än simpla pigslynor och deras hejdukar, som ränner ute om nätterna. Och detta sårade mig ganska ordentligt. Ty något finare och mera korrekt förhållande än mellan Astri och mig torde hon svårligen kunnat uppleta. Vad skulle hon då ha sagt, om hon levat tills nu och fått syna den nuvarande ungdomen litet i sömmarna? Den kommer inte in kl. elva.

Man nämner ingenting om pigslyna i Astris närvaro. Det är bara lilla Ingela som får ”sunga pigaán”. Men det är en annan historia.

Tidigt följande morgon voro vi åter i farten och ute på promenad tillsammans. Det var då ganska kallt, och Astri hade klätt sig lite varmare – hon hade mörk ylleklädning med snörmakerier och en söt, sexkantig, mörk mössa på sitt tjocka, nu uppsatta hår.

Vi gingo till Torsbyforsen och beundrade, hur solskenet bröt sig i millionerna av skumpärlor, som med väldig fart kastades fram under de uppdragna dammluckorna. Det var fint däruppe vid den dåvarande forsen, innan den byggdes om för den nuvarande ”fina” kraftstationen. Då var det trä, nu är det betong, betong, betong!

Så gingo vi ner till brunnsparken och ämnade oss dricka av den gamla Torsbykällan – av det järnhaltiga vattnet. Men väl nerkomna dit fingo vi se att den fordom så fina parken var skövlad och förstörd, en massa träd hade huggits ner och marken bökats upp – och källan var tom och belamrad med skräp. Ganska molokna gingo vi därifrån, ty Torsbykällan var för oss ett gammalt minne från vår första sommar fyra år tidigare.

Men så fingo vi ersättning med något annat. Mellan ett par buskar var ett spindelnät spändt fullständigt regelbundet och formfulländadt. Och av dimman hade nätet försedts med tusentals vattenpärlor som sutto liksom påträdda. Solskenet lekte i dessa pärlor och åstadkom ett smycke, så fulländat, att vi stodo en lång stund alldeles betagna. Solstrålarna bröto sig i de små dropparna och åstadkommo de underbaraste spektrumfärger. Där funnos sålunda både rubiner och smaragder och topaser och briljanter. Vi hade svårt att slita våra ögon därifrån. Jag har aldrig förr eller senare sett något så fint.

På hemvägen kommo vi fram till en liten grönskande jordkulle bevuxen med de vitaste björkar man kunde se. Där hade kusin Fredrik någon gång förut på sommaren tagit ett gruppfoto av Astri, Ellen och Gerda. En sorts allegorisk tablå i det de tre flickorna voro klädda i svenska, norska och danska nationaldräkter med diverse nationella attribut. Astri stod överst, högrest och ståtlig, och symboliserade Sverige. Gerda var norska och Ellen danska med en knippa veteax i famnen. Ellen satt på marken. Flickorna voro väl bra alla tre, men nog var Astri utan all jämförelse sötast och ståtligast som Svea. Tyvärr är denna bild förkommen; jag är mycket ledsen däråt.

När vi gingo förbi den där kullen, kunde jag ej låta bli att placera Astri däruppe bland de vita björkarna och ställa henne i den ställning hon hade stått på tavlan. Och jag stod länge högst ”förälskad” nedanför och bara skådade upp mot den tjusande visionen. Ty något mera svenskt än vad Astri där presterade, har jag svårt att tänka mig. Antagligen för att löna min beundran skyndade Astri sig sedan ner från kullen och spontant föll hon mig om halsen och kysste mig. ” Et mon âme m’échappait!”

På eftermiddagen samma dag voro vi ute och rodde på Fryken. D.v.s. jag rodde och min fästmö satt i bakstammen och var uteslutande dekorativ. Hon var då vitklädd och hade sin vita tyllhatt från midsommaren. Vi sutto långa stunder och bara drevo i solglittret. Och det var tavlor att minnas det också! Så voro vi uppför Ljusnaälven och återsågo vår gamla badplats och sedan gjorde vi en liten visit i Bergsäng, till den berså, där Astri en tidig morgon tog ett förfärligt mod till sig och – je séntait ses lèvres sur les miennes! Ack ja, det var tider det!

På kvällssidan foro vi över sjön till en vacker björkudde bortåt Björnidet till, där ett ungdomsmöte avhölls. Där var mycket folk, där hölls tal, sjöngs och lektes folklekar. Allvar och lek i en härlig natur! Astri var ej med mig, men kom senare. Hon hade gått landvägen. Jag ser henne precis framför mig för min inre syn, fast det är så många år se’n dess. Astri hade mörk kjol och vit blus med blå sjömanskrage. Jag minns att Astri väckte ett visst uppseende, då hon kom. Dels var hon vådligt söt, och dels visste väl hela Torsby nu om, att hon blivit sedd rätt mycket i sällskap med en ung student, som också fick en viss del av uppmärksamheten.

På sena kvällen gjorde Astri och jag en avskedspromenad. – jag skulle resa påföljande morgon. Vi gingo lönnliga skogsvägar uppåt Västanvikssätern för att få vara ensamma. Astri hade åter sin söta Värmlandsdräkt, och jag hade bett henne ha håret utslaget. Hon var som en sagans fé, blomlik, eterisk, sensitiva amorosa! Astri har under årens lopp skänkt mig hela världar av skönhetsupplevelser – jag behöver blott erinra om det porträtt av henne som togs vid en liten skogstjärn uppe i Ås – men den eteriska varelse som följde mig upp genom skogen denna kväll, var säkerligen den finaste Astri-tös, jag kan minnas. När jag jämför henne med nutida nittonåringar, så ser jag hur tiden dragit iväg. Sådana flickor finns inte längre, inte en enda. ”Det borde varit stjärnor att smycka ditt änne!”

Då jag reste ner på båten dagen därpå, sutto vi längst ut i aktern på ”Selma”, bakom matsalongen, Astri och jag, och sågo Hoffjällets blåa buckla sjunka alltmer. Och sedan låg jag hela tiden med mitt huvud i Astris sköte nere i kaptenshytten. Ända ner till Sunne, där Astri vände.

O, vilka minnen!

Gösta Heijkorn 21/11 1950.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar