söndag 9 augusti 2009

Sommaren på Viskär - en fotvandring och vådan av att leka gud



Jag blev på Ring endast några få dagar. Sedan passade jag på tillfället att göra en liten fotvandring i dessa fagra nejder. Söderköping hade jag ju sett som liten grabb, då vi 1887 eller möjligen 1888 vistades där, medan min Fader genomgick en badkur för sin svåra reumatism. Men Göta kanal hade jag ännu inte sett.

Det blev alltså nu en underbart fin fotvandring utefter kanalbankarna. Jag har ännu en hel del mer eller mindre tydliga synminnen kvar från den fotturen. Jag minns slussarna och slussningen. Ibland fick jag följa med någon skuta eller trälastad pråm något stycke väg – om gratis eller ej minns jag inte längre.

I alla fall kom jag förbi Ljungs slott, som jag tydligt ännu minns, och så småningom fram till Vreta kloster, som noga besågs. Jag minns de härliga vandringarna mellan Borenshult och Motala. Den som en gång passerat denna väg i någotsånär fint väder, han glömmer den inte så fort. Från Motala begav jag mig ner till Vadstena, som likaså grundligt besågs.

Var jag logerade under besöket i Vadstena, har jag emellertid alldeles glömt. Slutpunkten på denna fotvandring blev Omberg, en ståtlig kulmen på en fin tur i dessa underbara Östgötatrakter.

Hemresan skedde till stor del med båt. Det var Ceres, som jag bekantade mig med. Jag minns inte längre resans detaljer så noga. Jag minns bara, att jag på överfarten från Vadstena till Motala satt i salongen och underhöll de många farbröderna och tanterna med en större fantasi på ett gott piano.

Det var ett häftigt åskväder över Vettern. Och utsikten ut över det vida vattnet var i hög grad inspirerande, där jag satt och iakttog de ståtliga molnformationerna och de många ljungeldarna, som fräste över Vetterns vatten. Jag följde inte med Ceres ända fram till Söderköping, utan avslutade fotvandringen som jag börjat – med en promenad på någon mil.

Jag anlände till Ring vid tiotiden på kvällen. Det var ett strålande fint augustimånsken, och jag minns mycket väl, hur bedårande det var att skrida fram utmed månglittret i kanalen.

På Ring var ingen hemma. Godsägaren och fru Carlsson voro bortresta; endast ett par söner – i min ålder – voro kvar hemma, men just då samma kväll hade de gått in till någon cirkus eller annat tingeltangel inne i Söderköping. Jungfrurna voro också där. Så ”hytten var lukket”. Endast ovanpå i den stora villan bodde en gammal fru med sin jungfru. De voro hemma, men jag annonserade inte min hemkomst för dem.

Jag gick ut i trädgården och satte mig att vänta på pojkarna, som väl snart skulle komma hem. Det var en ljuvlig varm månskenskväll, månen kastade sitt flöde över en Apollo-staty, som stod på en piedestal mitt i en blomsterrundel nere i trädgården. Vegetationen i trädgården och parken var yppig, luften var blomstertung av reseda och nattviol.

Då fick jag en plötslig idé! Hur skulle det vara, om jag agerade Apollo på piedestalen i månskenet just som pojkarna kom hem från staden? Mitt gästrum i en av flyglarna stod öppet. Jag var in och hämtade ut ett stort lakan och med det satt jag en liten stund på en soffa i trädgården och väntade. Så hörde jag pojkarnas röster på långt håll utmed kanalen. Jag hade en smula tid på mig.

Jag lyfte fort ner Apollo och gömde honom i en buske, och själv kartade jag efter något besvär upp på piedestalen, där jag raskt nog draperade lakanet kring min – ack så Apolloliknande – gestalt. Jag intog precis samma vackra attityd.

Då hände något oförutsett. Flickan från den gamla griniga tanten som bodde ovanpå, kom med hastiga steg gångade ner genom trädgården och hon tog vägen alldeles förbi min tjusande uppenbarelse, där jag stod och spelade skön grekisk gud. Hon fann synen förmodligen inte alldeles överensstämmande med den hon var van vid, utan tittade upp mot uppenbarelsen på piedestalen.

O himmel! Apollo rörde ju på sig, han tilltalade henne! (Jag fann mig föranledd att säga något för att lugna henne). Men det var för sent. Flickan trodde förmodligen att det spökade, så hon vände ögonblickligen och sprang upp till sin matmor, som strax kom ner i trädgården samtidigt som de båda ungherrarna kom hem från staden. Stor tablå!

Flickstackarn var skrämd och närmast hysterisk och den gamla griniga gumman mycket arg. Så nog fick jag för mitt gästuppträdande i Rings trädgård den underbara månskenskvällen.

I Söderköping har jag sedermera varit flera gånger. Men till Rings herrgård har jag aldrig återvänt, så jag vet ej, om Apollo fortfarande står där kvar i sin blomsterrundel.

Viskärs fyr har jag däremot återsett. Jag passerade där en vacker sommarnatt några år senare med ångaren Tjust på väg ner till Gryt och Valdemarsvik. Och jag nickade igenkännande åt alla mina kobbar och skär, där doktorn och jag snott omkring på våra seglatser.

Sent skall jag glömma de underbara dagar, då jag där satt i min favoritskreva och lyssnade till havets sånger.

1 kommentar:

  1. Som infödd stockholmare, skärgårdsfantast sedan barnsben och sedan fyra år åretruntboende på en liten ö strax norr om Viskär är det fantastiskt kul att ha hittat dessa berättelser på Internet.

    SvaraRadera