söndag 9 augusti 2009

Sommaren på Viskär - över Bråviken i stiltje


En gång fick jag följa med en av lotsarna över Bråviken ända till Oxelösund. Det är c:a två mil över. Det var en privat resa och inte i tjänsten, så lotsen som seglade en vanlig lotsbåt med den röda lotsvåden i seglet, satt och var nog en smula rädd för att möta lotskaptenen, vilken visst var rätt så argsint.

Första delen av resan – medan vi ännu befunno oss i Arköarkipelagen – hade vi rätt så bra vind, men sedan vi varit iland på en holme, som väckte mitt livliga intresse genom några underliga bergarter, som voro synliga långt utåt sjön, så mojnade det ur och blev fullkomligt blickstillt. Men tro icke, att havet fördenskull låg spegelblankt. Nej, dyningen var våldsam efter tidigare rådande hård blåst, och väldiga blanka vågor vältrade in rakt utifrån havet.

Vi gungade med fullkomligt slaka segel på de väldiga vågorna, som voro så höga, att hela segelstället försvann i vågdalarna. Det var en ganska penibel och alldeles inte riskfri situation, ty det var så stilla i luften, att vi inte ens hade styrfart. Och att då klara de väldiga sjöarna var sannerligen inte lätt. T.o.m. lotsen visade ibland en ganska bekymrad uppsyn, och en sådan brukar ju inte bli skraj i första taget, om ens någonsin.

Jag minns, att fyrmästarfrun hade utrustat mig med delikata franskbrödssmörgåsar och hallonsaft. De lågo så aptitliga i korgen under skvättbordet, men matsäcken blev orörd, och jag började känna obehagliga symptom av sjösjuka. Hade det blåst kraftigt så vi kunnat segla för fullt, så hade jag säkerligen inte känt av eländet, men att sitta i fullkomlig stiltje och guppa upp och ner på detta sätt i timtal, det frestar livsandarna förfärligt. Vi mötte mitt ute på Bråviken en götakanalare, som såg ut att ha rätt så besvärligt i den grova sjön, trots att det inte blåste.

Hade vi fått behålla den vind vi hade från början, så hade det inte stått på förrän vi tagit oss över Bråviken. Då skulle vi ha varit framme redan tidigt på eftermiddagen. Nu kommo vi inte fram förrän i skymningen.

Vi styrde in förbi Beten och angjorde bryggan hos lotsarna i Gamla Oxelösund, där vi lågo på hårda träbritsar i vaktstugan över natten. Jag har ännu kvar rätt så tydliga synminnen efter detta Oxelösundsbesök. Jag ser mig själv klättrande på lotsutkikens höga stege, och jag ser lotsbåtarna nere i den lilla hamnen nedanför lotsarnas stugor. Vi blevo bjudna på kaffe hos överlotsen och hade en mycket trevlig stund inne hos hans familj innan vi kröp ihop på våra britsar i vaktstugan.

Dagen därpå, tidigt på morgonen seglade vi tillbaka till Arkö. Och denna gång var det ingen brist på vind. Snarare tvärtom. Och smörgåskorgen vart omsorgsfullt länsad. Vi hade en härlig seglats hem över den solglittrande Bråviken.

Det var underbara dagar på Viskär. Jag glömmer dem aldrig. Jag satt i någon trevlig skreva ut mot havet och lyssnade till havets sånger. Och pluggade mekanik. Jag gjorde goda framsteg. Ibland var jag med lotsarna till havs även över nätterna och upplevde havet därute i olika belysningar och olika färger. Det var ett friskt liv. På kvällarna i aftonsvalkan brukade jag sitta uppe vid lanterninen, tills fymästaren kom upp för att tända fyren. Sedan fick man inte sitta däruppe. Det var att pallra sig ner.

Det var vackra syner att se alla fyrarna tändas, alltifrån Kungshamn och Femören till Beten, Grässkären och Hävringe. Arköbådans fyr låg ju rätt ut mot havet. Från Häradsskär kunde man någon gång se skenet, men själva fyrljuset kunde man ej se. Det var litet för långt dit ner.

Då kustflottan manövrerade i Arkövattnen ibland och om kvällarna sände sina strålkastareknippen ut över kobbarna och skären eller upp mot molnen, då fick man andra gratisföreställningar av stort skönhetsvärde.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar