Sommaren på Viskär - Viskärs fyr




Inte minns jag längre de omständigheter, som föranledde, att jag på sommaren 1901 hamnade på Arkö, i Östergötlands skärgård. Sommarne därförut tillbragte jag till större delen i Avesta, och det var troligen först i augusti som jag några veckor vistades hos mina föräldrar i Ramsmora, på sydligaste delen av Ljusterön i Stockholms skärgård. Men jag skulle väl någonstädes tillbringa sommaren och jag behövde stillhet och ro, ty jag skulle läsa in min stora mekanikkurs och tentera på den fram emot höstsidan. På Tekniska Högskolan alltså.

Orsaken till att det blev Arkö, har jag således glömt. Men möjligt är, att min Fader varit inspiratorn.

Jag minns emellertid, att jag någon gång i början av juli anlände till Arkösund med en Göta-kanal-båt. Kustflottan låg för tillfället där, och det var liv och rörelse i den lilla hamnen. Flottans barkasser ilade kors och tvärs, och på kvällarna lät pansarfartygen sina strålkastareknippen spela över stränderna, vilket var mycket pittoreskt. Det blev fullkomliga teatereffekter över de grönskande stränderna, villorna och bryggorna.

Jag logerade några dagar på ett pensionat – vad det hette, minns jag ej längre, inte häller minns jag vad tanterna hette, som hade det – men där var nog ganska bra. Några mycket dunkla synminnen har jag kvar av en trevlig veranda, där vi åto. Men detta ställe som ju skulle leva på sommargäster, blev mig alldeles för dyrt, så jag måste försöka se mig om efter något billigare ställe att bo på under den månad som jag hade anslagit åt vistelsen i dessa ljuvliga bygder.

På pensionatet gjorde jag bekantskap med en läroverkslärare, vars namn inte på mer än 40 år varit framme i mitt medvetande och som därför sjunkit ohjälpligt i glömska. Det var en synnerligen trevlig, sympatisk, medelålders karl, och jag hade mycken trivsel samman med honom. Han bjöd mig ut på långa segelturer i de underbara vattnen kring Arkö, särskilt söderut mot Slätbaken, och vi förde ofta synnerligen djupgående resonemang om livets mångahanda aspekter.

Jag tror att han undervisade i matematik, fysik och kemi. Han värdesatte inte värst högt våra kurser på Tekniska Högskolan. Differential- och integralräkning och annat som vi läste på tre terminer, lär man sig inte på så kort tid som vi hade anslagen för matematiken. Det blev bara rena hafset, ansåg han. Och det kunde han nog ha ganska rätt uti.

Doktorn tog pensionatspriserna i försvar. Det är deras yrke att tjäna sitt uppehälle på sommargäster, dessa pensionatstanters, och som det gäller blott den korta sommartiden, så måste det bli rätt dyrt. Han skaffade mig emellertid en förmånlig och rysligt billig inackordering på Viskärs fyr, som ligger på en liten klabbe på utsidan av den jämförelsevis stora Arkön, på vilken lotsstationen är belägen. Viskär kan man ro runt på en kvart eller så omkring. Och det ligger alldeles ute mot havet.

Där ute residerade fyrmästare Malm med fru och trefärgad katt. Och bättre ställe hade jag ej ens kunnat drömma om att få tag i. Här fick jag vara fullständigt ostörd, här hade jag studiero och – havets storslagenhet alldeles inpå mig. Fyrmästaren var en utomordentligt ”rejäl” karl av den trygga, på vackert sätt religiösa typ, som man ofta träffar på bland fyrfolk. Och fyrmästarefrun – ja hon var väl kanske inte jämförbar med sin man, men hon var välvillig och snäll och lagade bra mat åt mig, och mer kunde man väl inte begära. Och katten? Ja, den spelade en synnerligen stor roll därute i isoleringen.

D.v.s. så särskilt isolerat var det ju ingalunda. Det tog ingen lång stund att komma in till Arkösund – fyrmästaren seglade vanligen, jag minns ej, om han hade motor i båten sin. Och strax intill hade ju Arkösundslotsarna en av sina båda utkikar. Så inte kan man just tala om någon isolering i jämförelse med den som förekommer på så många andra fyrplatser – Dimman t.ex. men i alla fall voro vi oftast ensamma på skäret och kunde vara fullständigt ogenerade.

Här trivdes jag storartat. Havet har jag ju alltid älskat, och här kunde naturmänniskan inom mig få ut massor av sköna och bestående värden att inplantera i själen. Tänk vilka belysningseffekter i sol, i storm, i stiltje, i blixt och dunder!



Viskärs fyr är – eller var åtminstone på denna tid – en s.k. blixtfyr. Den blixtrade till mycket hastigt med ovanligt långa mellanrum. Fyrapparaten utgjordes av en stor blankpolerad, parabolisk spegel, som gick runt således både inåt land och utåt havet. Och såvitt jag minns, kom blixten blott en gång i minuten, vilket långa uppehåll gjorde, att sjöfolket hade svårt att taga pejlign på fyren.

Då man var ett stycke ute till hafs, återfann man aldrig fyrljuset på samma plats, där man sist såg det blixtra till vilket lär vara en mycket allmän företeelse i fråga om fyrar. Sjöfolket var av den orsaken missnöjda med fyren, och jag tror, att den i senare tid blivit ombyggd. Nu blixtrar den visst var femte sekund.

Jag minns de stora, starka blixtfyrarna utanför Köpenhamn, som jag satt och såg på åren 1931 – 34, då jag bodde i Limhamn och satt nere på ”Ön” om kvällarna och njöt av de underbara utblickarna över Sundets alltid växlande aspekter. De blixtrade också så där långsamt, men de voro ju vida starkare, och dessutom såg man ett svagt ljus från fyrarna även under mellantiden mellan blixtarna, vilket man däremot icke gjorde från Viskär.

Själva fyren bestod av ett litet vitt kantigt – möjligen 8-kantigt – torn, c:a 11 meter högt, sammanbyggt med fyrmästarens stuga på sådant sätt, att man genom stugans gavel ut mot havet kunde direkt komma ut i torntrappan, som gick upp till lanterninen. Jag minns, att fyrmästaren från sin säng i sängkammaren medelst spegelanordningar kunde se, om fyren fungerade som den skulle. Han fick ju inte slumra till, om han hade vakten – han turade om med sin fru – men han brukade lägga sig och vila på nätterna.

Högst uppe kring lanterninen var en gångkrans, uppbyggd på järnkonsoler, med räck omkring. Där gick fyrmästaren runt varje dag och putsade fyrens rutor, som måste vara skinande klara. Det hände vid storm, att havsvattnet stänkte ända upp på glasen, och då vattnet tillfölje värmen torkade, så blev det saltfläckar på glaset. Och de måste bort.

Häruppe brukade jag sitta på kvällarna med fyrmästarens långa tub och betrakta fartygen långt ute till havs. Arköbådan med sitt höga sjömärke låg långt utanför i havet, och där fanns också en fyr – inseglingsfyr till Arkö. Norr ut, mot Oxelösund, såg man i kikaren Svartbådan, Stålbådan, Källskären och allt vad de heta, dessa Bråvikens yttersta utposter ut mot havet.

Hävringe syntes ju också med fyr och den höga röda båken, som syns så ofantligt vida omkring i dessa trakter. Och ibland såg jag i kikaren de stora malmbåtarna, som från Oxelösund stävade ut förbi Hävringe för att sedan vända sydvart. Jag såg dem sedan långt ut till havs. Bland dem minns jag en väldig bjässe med trunkdäck och inte mindre än tio dubbelmaster. Jag har sedan många gånger sett den ligga vid malmkajen i Oxelösund. Och ofta såg jag Arkö lotskutter, där den låg långt ute till havs och passade på fartyg, som skulle in i Arköleden.

Flera gånger fick jag följa med lotsarna ut i lotskuttern, och det var ju en sensation för en tjugoåring, som inte tidigare varit med om dylika seglatser till havs. På dessa seglingar levdes ett friskt liv. Maten kokade lotsarna nere i sin lilla kökskabyss, och där lärde jag mig att t.ex. steka potatis i smala strimmlor ”à la americaine”.

Kommentarer

  1. Som infödd stockholmare, skärgårdsvän sedan barnsben och åretruntboende på en ö strax norr om Viskär sedan fyra år tillbaks är det fantastiskt trevligt att ha hittat dessa berättelser på nätet.

    SvaraRadera
  2. Johan Thyberg: Välkommen till vår blogg! Roligt att du hittade hit och roligt att du fann några guldkorn här. Vad sökte du på för att hamna här? Var det Viskär?

    SvaraRadera
  3. Hej Mira!

    Sedan jag för fyra år sedan flyttade ut till Skedholmen alldeles intill Viskär har jag blivit engagerad i flera föreningar som försöker bevara kulturhistoriskt värdefulla miljöer i skärgården häromkring. En av dessa föreningar är Arkö Båks Vänner som från Sjöfartsverket har tagit över ägandet och skötseln av Arkö Båk. Detta 20 m höga torn, Viskärs fyr, lotsutkiken på Viskär och Svarta Utterklabbens Båk utgjorde en gång i tiden de centrala delarna i inseglingsleden från havet mot kusten och vidare mot Söderköping och Norrköping. Som en del i arbetet inom Arkö Båks Vänner har jag kontaktat Boel Mårtensson,en konstnärinna som bor på Aspöja en liten bit ner i Sankt Annas skärgård. Boel har tidigare gjort en fin tavla av Viskärs fyr och hon ska nu även måla av de övriga delarna i den gamla segelleden. Dessa konstverk avser vi sedan att sälja som reproduktioner och vykort. Det var Boel som i förberedelserna för sitt arbete sökte information om Viskär på nätet och hittade er blogg. Hon är själv mycket intresserad av skärgårdens historia och tipsade mig om de fina berättelser ni lagt ut på nätet.

    SvaraRadera
  4. Johan: Det låter ju väldigt spännande! Det hade varit roligt att få se den tavla som Boel Mårtensson målat. Finns den på nätet?

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Det stora gruvraset

Jag hinner inte hälften af hvad jag borde och skulle vilja