torsdag 25 mars 2010

Fröken Hildur och månskenssonaten i Floda kyrka



En som ofta gästade oss var fru Marias syster, Hildur. Hon kom ofta neråkande till Staf ifrån Juresta. Hon kom i en hög, gul fernissad och blänkande fin dogcart och körde förstås själv. Hon kom som en frisk fläkt. Hildur var väl den där sommaren c:a nitton år. Hon var ingen skönhet, men såg frisk och glad ut liksom systern, och hennes ögon glittrade ofta av skälmskhet och odygd. Det påstods dock, att hon var den enda i släkten som var nervös. Jag märkte det just inte på annat än att hon var ovanligt livlig och stundom forcerad till sitt sätt. Mestadels var hon dock glad, när hon visade sig ute bland folk.

Det berättades att hon var ensam hemma sent en kväll på Juresta då en karl kom springande upp till gården och skrek att sågen brann. Patron Andersson var bortrest tillsammans med sin fru. Hildur var ensam. Men ingen må tro, att hon trots sin nervositet tappade huvudet. Hon klädde sig skyndsamt i storstövlar och gummirock och sprang ner till sågen, där karlarna sprungo om hvarandra som yra höns.

Här tog hon omedelbart kommandot, hon ringde från sågens kontor till Kantorps gruvor och fick tämligen snart en kraftig brandspruta till platsen samt folk som också förstod sig på att sköta den. Och trots att det till en början såg tämligen hotande ut, fick hon snart herravälde över elden och lyckades släcka. Sågen och alla brädstaplar lyckades hon rädda, och hvad som brann var visst endast ett stort tak. I alla fall var det duktigt gjordt av en nitton års flicka, och hon blev efteråt mycket beundrad i hela Floda för sin bragd.

Genom Hildur kom jag rätt mycket ut i svängen i Floda. Hon kuskade iväg med mig i sin dogcart med de väldiga hjulen. Och hälsade på lite hvarstans. Vi voro till Granhammars prostgård i Floda och gjorde visit hos prosten och prostinnan Hallström. Vi voro och hälsade på i ett pensionat beläget nära kyrkan. Hildur var god vän med pensionatsvärdinnan, och där träffade vi samman med en hel del glada och trevliga ungdomar, både från Floda och andra håll – ja, ända från Stockholm.

Jag minns särskildt en väldigt trevlig söndagsutflykt tillsammans med dessa ungdomar. – Vi voro inbjudna till Flodafors och till Ökna. På Wageholm var en gång bal med supé – helt improviserad. Och jag har ännu efter dessa femtio år vissa synminnen kvar från den gamla herrgården och dess halvtokige fideikommissarie , en 20 – 25 års pojke, hvars namn jag dock inte längre kan erinra mig. Men jag tror han var adelsman. Det var en ytterst excentrisk ung man, av den där typen, som ”gör som det faller honom in” – à la Adamsson.

Ibland hade Hildur små tillställningar hemma hos sig på Juresta, och det var gemytligt och trevligt även där.

En kväll bjöd jag Hildur på en nattlig kyrkokonsert i den uråldriga – åtminstone till hälften uråldriga – Floda kyrka, hvars höga spetsiga torn dominerar hela Floda-bygden. Den har i senare tid tillbyggts och pietetsfullt restaurerats (jag tror av den kände konstnären och etsaren Axel Hägg i London), men den gamla delen av kyrkan med de roliga målningarna från 1400-talet i hvalven ha dessbättre inte alls rörts. Sitter man i den gamla delen av kyrkan och skådar upp i taket, så behöver man ingalunda ha ledsamt.

Den där konserten ägde rum en fullmåneljus natt mellan 12 och 1 och vi voro ensamma i kyrkan. Hildur satt högt upp under taket på en sidoläktare, där månskenet föll på henne, och jag satt på orgelbänken. Ja, tänker jag närmare efter, så voro vi inte alldeles ensamma, ty orgeltramparen var med och kunde väl intyga, att inga s.k. oanständigheter förekommo.

I alla fall var konserten mycket romantisk. Jag skulle tro, att den var tämligen unik i Floda kyrka.

Det är klart, att de där kringkuskningarna till herrgårdarna i Floda och naturligtvis den nattliga konserten i Floda kyrka gav upphov till mycket prat. Men vi lät folk prata. Jag hade redan från början berättat för Hildur, att jag sedan midsommaren samma sommar var högt brandförsäkrad, och hon hade t.o.m. fått se fotografier av henne som brandförsäkrat mig. Så det så… Hildur hade haft vänligheten komplimentera mig för mitt Darwinistiska naturliga urval…

Om hon trots detta hyste några förhoppningar om att kunna slå Ackie-Bände ur brädet, det vet jag inte. Sådant kan ju tänkas. Sådant vet man aldrig. Ty somliga bry sig inte stort om brandförsäkringsbrev. De brinna själva.

Hildur Andersson var en klämmig flicka. Rik var hon också, eller skulle bli. Nog fick hon minst hundra tusenlappar, och dom lär ju betyda en hel del. Bland karlar i allmänhet. Hon var ju dock inte enda barnet, hon hade fyra syskon, som fingo hvar sina hundra tusenlappar.

Och ändå blev hon inte gift. Så hon hade väl lite att säga till om själv. Det påstås att hon blev underlig och folkskygg på äldre dar. Då fru Ahlstrand 1919 bodde i sin charmerande villa i Djursholm, hade systern inackorderat sig hos henne och levde fullkomligt tillbakadragen. Hon visade sig inte ens. Då Astri bodde där och jag kom på besök flera gånger. Hon stängde in sig på sitt rum. Hvarför?

Bild från Bruno Bach.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar