Kräftskivan i Hällefors



Medan jag var i Hällefors blev jag bjuden på en kräftskiva, som jag nog aldrig glömmer. Hällefors var ju vida berömdt för sitt rika kräftfiske och för sina kräftors ovanliga dimensioner. Hälleforskräftorna påminde ju om humrar. Jag har aldrig sett större än de voro där.

Vi voro fyra man högt på kräftskivan. Främst bör kanske nämnas förvaltare Rossing, som skötte landtbruket på bruket. Rossing var en koloss på minst 120 kilo om inte 130. Han var både lång och grov. Han gick inte gärna till fots för sin väldiga kroppshyddas skull, utan åkte mest i en liten ensitsig droska. Med den åkte han t.o.m. ikring ute på själva fälten och gärdena, då han skulle se till sitt folk. Rossing hade sockersjuka, och det påstods, att han konsumerade en hel liter konjak om dagen samt 12 flaskor vichyvatten. Sockersjuka ha ju en riklig törst. Rossing var ogift, men hade en hushållerska som var duktig och skötte honom efter noter. Det var hon, som visste på pricken, när han hade fått nog och skulle köras i säng.

Nummer två i laget var kapten von Celsing på Biby (jämte det stora Fjellskäfte ett av Celsingska släktens gods.) Honom minns jag just inte så tydligt. Men nog var han säkert korrekt gentleman.

Den tredje var föreståndaren för Hällefors brukshandel, en liten livlig knipslug karl vid namn Alm. Han var nog en god exponent för sitt yrke.

Och så var jag med på ett mycket blygsamt hörn. Jag har ju aldrig varit någon expert på kräftor och deltog därför hors concour.

Jag vill inte neka till att vi hade trevligt tillsammans, åtminstone i festens första ”halvtid”. Vi sutto på en trevlig veranda och hade utsikt ut över åns månskensglittrande vatten. Omgivningarna voro pittoreska. Men konsumtionen var i mitt tycke litet för hög. Man gick in för massproduktion (av skal förstås). Och det var kutym på Hällefors – påstods det – att man tog en sup på hvarje tjog kräftor. Det hade ju också gått an, om man stannat vid någorlunda normal konsumtion. Men här var det verkliga kräftjättar som voro i farten.

Handelsföreståndare Alm hemförde 1:sta pris. Han kom nämligen upp till nio tjog (= 180 kräftor) och måste sålunda skölja ner härligheten med nio supar. (Och som förvaltare Rossings supglas voro gamla antika dylika, rymmande mer än de vanligen använda, så blev det nog tämligen hög promillehalt i blodprovet!) Det är att märka, Att Alm var en rätt liten karl, hvarför prestationen måste anses som ”mycket god”.

Förvaltare Rossing kom som god tvåa. Han konsumerade 7 tjog (alltså bara 140 kräftor), hvilket i betraktande av hans väldiga kroppshydda måste betraktas som ”mindre godt” resultat.

Jag minns ej kapten Celsings prestation, men skulle tro att han stannade vid en mera herrgårdsmässig siffra.

För min blygsamma del kan jag annotera blott ett tjog (= 1 sup). Och i betraktande av Hälleforskräftornas kraftiga dimensionering måste jag anse mitt resultat ”tämligen godt”. För min privata del.

Förvaltare Rossing måste trots sitt stora kubikinnehåll ge upp oväntadt tidigt. Efter de 7 suparna måste hushållerskan ingripa och vänligt men bestämdt konvojera herr förvaltaren i säng. Men handelsföreståndaren var fortfarande piggelin och företedde inga särskildt oroväckande symtom. Vi båda andra voro inte ”som fallet är mest” efter en kräftskiva. För min del behövde jag ingen särskildt bred golvtilja att gå på. Och kapten Celsing var nog militäriskt rak i ryggen.

Se det var ett riktigt kräftkalas det, skulle H.C. Andersen ha sagt!



Från Hällefors cyklade jag ner till Stafs gruvor, som ligga icke så långt från Valla station. Men i förbifarten var jag och tittade på Fjellskäfte. Jag har i alla tider begagnat alla möjligheter att få se mig omkring.


Bilder från Bruno Bach

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Det stora gruvraset

Jag hinner inte hälften af hvad jag borde och skulle vilja