torsdag 25 mars 2010

Min vådliga avfärd från Staf



Jag gjorde en något egendomlig sorti från Staf.

Då jag reste därifrån, var det fröken Hildur som körde mig ner till Valla station. Hon körde som vanligt i sin höga dogcart. Då vi närmade oss Valla, hade vi att passera en stor djup vallgrav, över hvilken ledde en bro, som just då höll på att byggas om. Man hade kört fram en hel mängd stora, huggna brostenar, som lågo på ömse sidor om vägen, innan man kom fram till själva bron. Och då hästen närmade sig dessa stenar, blev han orolig och ville inte gå fram. Jag klev då av och tog hästen vid tygeln, ledande honom förbi de otrevliga stenarna.

Då vi kommo fram till bron, satte jag mig upp i åkdonet igen. Men just som fröken Hildur manade på hästen igen, började denne i stället stryka baklänges, och då han fick sig ett litet rapp av piskan, reste han sig först på bakbenen och satte så iväg med ett väldigt ryck så att kärran knöt sig, och vi kastades med en väldig törn mot broräcket, kärran stjälpte och blev hängande över räcket. Och både fröken Hildur och jag kastades ur och föllo ner i den djupa vallgraven. Tre, fyra meter.

I graven var dessbättre inte så mycket vatten, utan mest lös blålera och gyttja, så vi föllo tämligen mjukt. Jag hamnade midt på fröken Hildur, som blev nerpressad i gyttjan. Och som hon också var lite fyllig och mjuk, så tog jag ingen nnämnvärd skada. Men bägge två blevo vi alldeles våta och insmetade med blålera. Fullkomligt gyttjebad alltså. Min tunga resväska hamnade ovanpå mig och det var mindre behagligt.

Hästen fick ena skakeln under magen och mellan benen och hoppade jämfota i sina försök att göra sig fri. Men kärran satt fast i broräcket och seltygen höllo, så hästen kom ingenstans.

Dessbättre blev det inget större fel på kärran än att bottnen på vagnskorgen sprack. Vi kunde köra hem igen. Ty inte kunde jag resa till Stockholm så nergyttjad som jag var.

Fröken Hildur var det synd om. Hon såg mest ut som en lerskulptur. Och nog fick hon en stortvätt att ta hand om!

Trots olyckstillbudet bara skrattade dom åt oss i Staf. Och fröken Hildurs rykte som skicklig körsven(ninna) fick en liten knäck.

Dagen därpå åkte nämndeman Ahlstrand ner med mig till Valla station. Utan gravallvarliga händelser. Slutet godt, allting godt!

Hvad blev det sedan av Stafs gruvor?

Jo, Hällefors sålde dem till Kantorpsbolaget. Och det byggdes linbana ner till järnvägen. Hur länge brytningen sedan var igång, minns jag ej. Men nog fraktades det rätt mycket malm på linbanan. (Jag har nog hört hur många tusen ton, men minns det ej nu).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar