torsdag 25 mars 2010

Nämndeman Ahlstrands begravning

På vintern 1908 – 1909 (troligen fram på vårvintern 1909) var jag ånyo nere i Floda. Det gällde då undersökning av de gamla Götstugugruvorna samt en gruva belägen strax bortom Ökna – dess namn kan jag för ögonblocket inte erinra mig. (Jo, Skarndal!) Jag bodde då på de pensionat i Floda, som jag tidigare talat om.

Det var just under denna vistelse, som jag kom att övervara nämndeman Ahlstrands begravning.

Han, unga livskraftiga karlen död! Där ser man hur litet man vet om sitt liv. 5 – 6 år efter Staf-vistelsen, då Ahlstrand ju såg ut som själva hälsan. – Hur hade detta gått till?

Jo, han hade fått tuberkler på hjärnan, och det bör ha varit något rent fasansfullt. Hvar hade han fått tuberklerna? Ja, säg det!

Jag ville naturligtvis bevista begravningen, eftersom jag var i Floda. Men jag infann mig inte i Staf, ty jag hade inga kläder.

Begravningen skedde en utomordentligt gråkall och kulen dag. Det föresvävar mig, som skulle det ha varit i november, men å andra sidan har jag vissa minnen om att det var på vårkanten. Kanske, när allt kommer omkring, att jag varit i Floda både i november och i mars eller i början av april. Och det kan ju kvitta, hur det nu var. Jag har emellertid minne av något ytterligt blygrått, tungt väder, när vi foro till kyrkan.

Men under begravningen hände något, som nästan kan betraktas som ett mirakel. Just som de tre skovlarna mull föllo på kistan, delade sig skyn. Det bildades liksom ett fönster i det blygrå molntäcket, hvarifrån några enstaka snöflingor sakta dalat ner, och solen bröt fram bara för ett ögonblick, kanske en minut. Och solstrålarna föllo genom ett av de glasmålade korfönstren snedt ner på själva kistan, som stod i koret.

Alla voro liksom slagna av häpnad. Hela dagen förut hade vädret varit blygrått och tungt, och efter begravningen blev det likadant hela fortsättningen av dagen. Men just under jordfästningen! Ja, det verkade faktiskt som ett mirakel.

Nu mötte jag alla mina bekantingar från sommaren 1903, men hur förändrad var ej stämningen mot under det glada 60-års-kalaset, då nämndeman Ahlstrand dansat trekarlspolska kl. 6 på morgonen!

Det var nu som Maria Ahlstrand sålde sin gård i Staf och flyttade till Djursholm. Tio år senare bodde Astri hos henne under vår landsflyktiga tid på våren 1920. Fröken Hildur bodde då också hos fru Ahlstrand, men visade sig ej. Jag ville ej fråga om orsaken.

Så ytterligare någon gång på 30-talet kom jag att besöka Kantorps gruvor och disponent Hjalmar Eriksson i Sköldinge. Jag var då på cykeltur från Nyköping till Västerås via Bie, Julita, Hjälmarsund och Arboga.

Då hälsade jag i förbifarten på fröken Hildur, som tillsammans med yngste brodern Per hade köpt och slagit sig ner på en gård, strax norr om Sköldinge. Hon var nu omkring 50 år gammal. Hon tog visserligen vänligt emot mig, men var totalt förändrad. Den gamla glädtigheten var borta. Hon hade blivit sorgbunden och ytterst reserverad. Och att få henne att tala om gamla glada tider i vår ungdom gick inte alls.

Hvad var det med henne? Ekonomiska bekymmer hade hon nog inga.

Om hon ännu lever, skulle hon vara 67 år. Om Maria Ahlstrand lever, vet jag inte häller. Hon skulle nu vara 71 år.

Tänk om jag skulle skriva till Hildur och fråga, om hon minns månskenssonaten i Floda kyrka!?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar