lördag 11 december 2010

Cykelsegling med paraply



Under den tid jag vistades nere i Skåne – åren 1931 – 33 – passade jag naturligtvis på att få se så mycket av landskapet som möjligt d.v.s. så mycket som mitt arbete och min skrala kassa tillät. Mestadels använde jag därvid min cykel, och det är sannerligen inte så få kilometer, som jag på den tillryggalagt. Tyvärr bodde jag litet ensidigt till – i Malmö – och som min cykel naturligtvis hade sin begränsade aktionsradie, så blev det egentligen bara den sydvästra delen av Skåne jag fick se, d.v.s. den del av landskapet som begränsas av de stora åsarna. Det var synd, ty ur min synpunkt är det skånska åslandskapet det vackraste. Till Simrishamn och det mångbesjungna Österlen kom jag tyvärr aldrig, och det är jag ledsen för, ty östra Skåne är helt säkert vackrare än det västra.

Astri och barnen voro med mig upp på Romeleåsen och till Ringsjön, och själv har jag sett Hallandsås. Kullen och små smakbitar av Söderåsen, så litet har jag i alla fall fått se av det skånska åslandskapet.

När man läser om Skåne, så hör man alltid talas om ”Landet söder om landsvägen”. Endast de som äro födda där räkna sig som heläkta skåningar. Jag hade ju sett Skanör, Falsterbo och Trelleborg, men detta är ju endast utkanten av området i fråga. Naturligtvis måste jag, innan jag lämnade Skåne, också se ”landet söder om landsvägen”. Tillfälle därtill fick jag under pingsten 1932, och det är om den turen denna lilla skildring skall handla.

Det var alltså på Pingstdagen 1932 denna märkliga cykeltur startades. Jag minnes icke datum, men det var i alla händelser kallt i luften, och i Malmö och trakten däromkring fanns ännu icke en knopp utsprungen.

Det blåste den där dagen, det blåste rent ostlig vind, och med erfarenhet av hur det är att åka i motvind på de skånska slätterna så kanske man kan förstå min tvekan att ge mig ut på en 7-milatur på cykel. Ja, ty det var Ystad som var målet för min tur denna dag, och sträckan Malmö – Ystad, är – om jag nu minns rätt – omkring sju mil.

Cyckelsegling med paraply014

Men solen sken från en molnfri himmel och i trädgårdarna ute i Limhamn prunkade vårblommorna i all sin glans. Jag hade två helgdagar framför mig, och det kunde inte bli tal om, att jag skulle gå ”hemma” i Limhamn en hel helg. – Jag gjorde en liten tur ut i de närmaste omgivningarna för att titta på vinden. Jo, det fläktade ju för all del en hel del, men längtan att få komma ut och se något nytt – framför allt en så´n stad som Ystad – övervann min fruktan för blåsten. – Jag åkte!

Det var i alla fall ljuvligt att komma ut i den friska vårluften! Jämte ett dike i närheten av Lockarp rastade jag ett litet tag, ty där växte luktviol i sådana mängder att slänten av diket var alldeles blå. Hvilken ljuvlighet att sitta sär i den flödande vårsolen och insupa en av de härligaste dofter jag vet! Lockarps svarttjärade väderkvarn glänste i solen. Idag var sannerligen ett fint malningsväder, men det var pingstdag och de väldiga vingarna stodo stilla.

När jag anlände till Arrie, hade blåsten tilltagit. Jag funderade allt ett tag på att vända medan tider var. Jag kände på mig att det skulle bli knepigt att ta sig fram ända till Ystad. Men å andra sidan hade jag redan åkt c:a en mil, och jag kände mig inte ett dugg trött trots motvinden, som dock hittills varit någorlunda dräglig. Jag tänkte: jag åker ner och tittar på de berömda Månstorps gavlar, så får jag se hur det sedan blir.

Ja, jag åkte ner till Ingelstads kyrka, som jag dock inte har minsta minne av. – Strax söder om kyrkan ligger den gamla slottsruinen Månstorp, som under medeltiden hette Mogenstrup. Det är en urgammal sätesgård, så gammal att man intet känner om hvem som byggde slottet där. Dess förste kände ägare hette Hack. År 1509 såldes gården till Henrik Krummedick, en känd figur under dansktiden. Han var gift med en Hack.

Sedan kom medlemmar av släkten Bille. Den rike och mäktige rikshovmästaren Eske Bille var måg till Krummedick. Och det berättas att han rustade upp och ”bebyggde” Mogenstrup. (Det undras mig om den Bille, som jag kände från min skoltid på Realläroverket, är en avkomling till honom. Nog var han tillräckligt högfärdig och högförnäm, och i all synnerhet hans mamma, som köpte Karleby invid Hall och förbjöd vår badning på den fina badstranden där).

Mogenstrups siste danske ägare var Ove Tott.

Gården har sedan dess genomgått skiftande öden.

Vår store Måns Bock, Skånes generalguvernör, greve Stenbock, hade den en tid som förläning – eller var det kanske hans fader G. O. Stenbock?

I alla fall förstördes den gamla borgen 1678 av danskarna och i våra dagar är det inte så mycket som finns kvar. De båda gavlarna voro uppförda av gråsten med nedtill 5 ¼ alns tjocklek, och det är egentligen de som mest trotsat tiden. Därför brukar också ruinen mest benämnas ”Månstorps gavlar”.

Jag gick väl där i ruinen en god stund och hörde kajorna kraxa i träden rundt omkring. Men så beslöt jag mig att fortsätta till Ystad.

Jag gjorde tyvärr inga anteckningar under denna tur, så jag kan mycket litet berätta om de trakter jag for igenom. Möjligen har jag gjort försök att skildra något i de brev som jag strax efteråt skickade till såväl Astri som Farmor, men att få tag i dessa brev nu är sannerligen icke godt.

Cyckelsegling med paraply012

Jag minns att jag gjorde en längre rast i sluttningen av en bronsåldershög strax jämte vägen, men hvar det var, har jag inte längre något säkert minne av. En svag aning säger mig, att det måste ha varit i närheten av Skivarp. Jag minns också, att jag under den rasten gjorde några små anteckningar för att ha ett minne från just den trakten. Men hvar dessa anteckningar nu döljer sig, är ej godt att säga. Här befann jag mig emellertid i ”landet söder om landsvägen”. Vackert var det på sitt sätt, kanske mer säreget än direkt vackert. För en uppsvensk är ju denna oändliga jordbruksbygd någonting mycket underligt. Detta är ju inte Sverige, tycker man. Man förstår så väl, att detta land hörde till Danmark under långliga tider.

Jag skulle naturligtvis ha velat skriva ner mina personliga intryck av denna egendomliga natur. Men det fanns inte mycket tid till. Det blåste nu också till den grad, att man knappast kunde ha den allra minsta papperslapp uppe, och att ta upp en karta för att orientera sig var ogörligt. Emellertid har jag ju läst åtskilligt av skåningar som skildrat denna sin hembygd, bl.a. vackra skildringar av Ola Hansson, som ju är född här nere. (Hönsinge). Även Hans Larsson är ju född ”söder om landsvägen”, och även han har ju skrivit åtskilligt vackert om denna bygd.

Nu så här långt efteråt har jag inte många synintryck kvar. Och jag hittade ingenstans någon kiosk eller annat ställe, där jag kunde tillhandla mig några vykort med bilder till stöd för minnet.

Cyckelsegling med paraply

I Anderslöf funderade jag ett tag på att ta vägen ner till Ö. Torp för att få se Smygehuk, Sveriges sydligaste udde. Men det skulle ha försinkat mig en hel del. Jag har fått nöja mig med Nils Asplunds tavla.

Någon halvmil från Skivarp gick landsvägen ända ner till havsstranden. Hade jag förut inte riktigt fått känna på blåstens häftighet, så fick jag väl känna den nu. Här nere vid havet fanns inte ett dugg som kunde bromsa vindens framfart. Stundtals måste jag stiga av cykeln och gå långa sträckor, ty det fanns ingen möjlighet att pressa sig fram mot vinden, även om jag stod i pedalerna med hela min tyngd. Då jag i trakten av Charlottenlund gjorde ett desperat försök att trampa mig fram – ty jag hade då gått åtminstone två – tre kilometer – så gick frihjulet eller navet sönder, pedalerna snurrade bara rundt. Då var det klippt alldeles. Jag trodde emellertid, att jag då inte skulle ha långt kvar in till Ystad, blott en eller annan kilometer. Vägen gick i en stor krök, och en udde skymde utsikten över staden. Just då mötte jag en bonde som kom körande. Jag frågade honom om det var långt kvar in till staden. Dryga tre fjärdingsväg, svarade han. Trevligt perspektiv! Jag var nu alldeles utpumpad av allt stretande i blåsten. Men då jag var alldeles svettig av den våldsamma kroppsansträngningen och inte minsta skydd fanns för den våldsamma vinden, så hade jag intet annat val än att knoga och gå. Cykeln var obrukbar.

Cyckelsegling med paraply001

Då man är sådär utpumpad, så har man förlorat allt sinne för den omgivande naturen. Och mycket att fästa ögonen på fanns sannerligen inte heller. Visst var havet i storm utanför ståtligt – men stranden var i mina ögon ful, ja, med förlov sagdt rent ful. Låga mador utan annan vegetation än litet snaggadt gräs, några blommor som kunde liva ögat, såg jag inte till (det är möjligt att man kunnat hitta några enkla strandblommor, om man gått ner till stranden, blåeld kanske eller strandkål, men uppifrån landsvägen syntes i hvarje fall intet). Här och var lågo fiskebåtar högt uppdragna på stranden. Men något egentligt fiskeläge såg jag inte till. Det var grått, grått!

Det var nog något av en riddare av den sorgliga skepnaden som på pingstaftonens kväll gjorde sitt intåg i Ystad. Hvad klockan var, då jag ändtligen kom in i staden, har jag länge sedan glömt, men det torde ha varit tämligen sent,. Jag gissar att det var vid 8. 9-tiden. Jag hade då åkt (och långa sträckor gått) sju mil i 20 sekundmeters storm (motvind). Jag hade hellre åkt 14 mil i lugnt väder än dessa sju och ändå inte varit tröttare.

Cyckelsegling med paraply003

Att se något på sta´n i detta tillstånd kunde naturligtvis inte komma i fråga. Utan min enda önskan var att så fort som möjligt komma i säng. Att ligga på hotell hade jag inte råd till och jag tror inte att vandrarhemmen ännu hade trädt i funktion här i landet. Såvidt jag nu minns, så vände jag mig till en polis på gatan och bad honom rekommendera något lämpligt rum för resande, något ställe där det var rent och snyggt och där man inte riskerade att råka illa ut. Och jag fick anvisning på ett sådant. Det var en trappa upp i ett stort hus, hos en vänlig tant, som nog gjorde hvad hon kunde.

Men det fanns ett stort aber. Frälsningsarmén hade sin lokal på nedre botten, och de energiska människorna hade natthalleluja. Om de hade börjat, då jag anlände dit, så hade allt varit godt och väl, ty då hade jag kunnat gå ut och letat reda ännu en snäll polis och kanske hade fått något mera idylliskt. Men de började inte förrän jag hade lagt mig och möjligen också somnat. Och det blev ett mycket energiskt halleluja den kvällen. De stackars syndarna måtte ha varit mer än vanligt hårdfrälsta. Ty där sparades sannerligen inte på ljudeffekter, som ibland kom resårerna i min enkla turistsäng att ge resonans och deltaga i den allmänna frälsningsglädjen. Det var ett stort instrumentuppbåd, både hornmusik och strängaspel och det skånska idiomet i de gälla flickrösterna blandade sig kraftigt däri. – De höllo på till bortåt 1-tiden på natten och jag sov verkligen inte mycket den natten…

Det verkade vara ett utstuderadt hån, när sedan den snälla tanten frågade mig på morgonen, om jag sovit godt vid den ljuvliga musiken. Hon menade det, ty hon var själv frälsningssoldat. (Jag vill här inflicka, att jag ingenting har emot Frälsningsarmén och dess verksamhet. Den gör säkert mycket godt, där den passar. Men för utpumpade cykelåkares nattsömn är den inte lämplig. Då bör det säkerligen vara minst två trossbottnar emellan).

Det är inte meningen att här komma med någon beskrivning av Ystads sevärdheter. De äro många och synnerligen intressanta och skulle fordra ett eget kapitel, men jag skall i alla fall nämna något om hvad jag såg på Annandagens morgon och förmiddag. Först och främst faller den ålderdomliga vackra stadsplanen i ögonen. Ystad gör på den tillfällige besökaren intryck av att vara en medeltida stad. Dock äro de medeltida husen inte många. Det finns visst bara en enda rak gata i staden; de övriga äro smala och slingriga. Namnen på gatorna minna överallt om forna tider. De kort som jag lyckades komma över och som äro insatta här. Få väl tala för sig själva.

Sedan måste jag naturligtvis nämna de båda kyrkorna, den av Erik Lundberg på 1920-talet så vackert restaurerade Mariakyrkan, från hvilken några bilder här visas, samt den så ålderdomliga S:t Petri-kyrkan, som fordom tillhörde franciskaner- eller gråbrödraklostret i Ystad, hvilket stiftades 1267 av en riddare Holmger och hans fru Katarina.

Cyckelsegling med paraply007

Cyckelsegling med paraply010

Cyckelsegling med paraply008

Vid Petrikyrkans västra gavel, som har ett mycket vackert röste, ligger S:ta Gertruds gillestuga, i senare tid vackert restaurerad. Intill korets norra sida ligger det gamla klosterhuset, hvars norra gavelröste är mycket ståtligt. Klostret, som är byggdt i två våningar inrymmer museum och bibliotek mm.

Jag såg också som hastigast något av Fornminnesföreningens samlingar, inrymda i det s.k. Borgmästarehuset, ett mycket gammalt korsvirkeshus.

Cyckelsegling med paraply004

Cyckelsegling med paraply005

Och naturligtvis beskådade jag Karl XII-huset och det gamla apoteket.

Cyckelsegling med paraply002

Ett hastigt besök vid Sandskogen, Saltsjöbaden och sandplagen där nedanför övertygade mig om att Ystadborna förstå att draga nytta av havet. Sandplagen påminde nog om Falsterbos badstrand, men kunde inte jämföras med den. Dock skulle jag vara mer än tacksam om jag på sommaren hade en sådan strand till mitt förfogande, här nedan följer en bild av en del av stranden.

Cyckelsegling med paraply006

Jag lämnade Ystad med stor saknad. Dels erbjuder staden så mycket intressant att beskåda, dels är ju landet norr om Ystad späckat med pampiga slott, som det skulle ha varit roligt att se. Där ligga ju t.ex. Marsvinsholm, Charlottenlund, Krageholm, Tosterup, Snogeholm, Bergsjöholm och många andra. Men jag hade ju endast två dagar till mitt förfogande och jag måste t.o.m. ”hem” till Malmö förekvällen, hur det nu skulle gå till.

Cyckelsegling med paraply009

När jag lämnade Ystad vet jag inte, men det var väl vid 11 – 12-tiden på dagen. Jag hade i Sjöbo en av mina bergskolekamrater, Georg Gjukeson som jag inte sett eller hört av på länge. Jag beslöt mig för att cykla till Sjöbo, för att därifrån få den ostliga vinden rätt i ryggen. Pingstdagens hårda blåsväder höll oförminskadt i sig även på annandagen.

Jag åkte alltså nu norrut från Ystad. Jag fick därigenom sidovind och slapp trampa alltför hårdt. Snarare fick jag på sina ställen vinden en smula med mig, så att jag fick en smula nytta av mitt stora uppfällda paraply. Men risken blev då i stället att jag kunde blåsa omkull, ty så hårdt blåste det verkligen. Ett par tre gånger gjorde jag det också ehuru det avlöpte utan missöde. Och ett par gånger blåste paraplyet ut och in.

Från Ystad bär det rätt bra uppför. Nordväst om Ystad når kartans hundrameterskurva ner till ett avstånd av föga mer än åtta kilometer från Skånes sydkust. Och ser man på Skåne i dess helhet, så ligger mer än en fjärdedel av landskapet över hundrametersnivån. Hvilken uppsvensk har reda på det? I Uppland t.ex. når ingen enda punkt hundra meters höjd över havet. Så föreställningen om att Skåne är platt som en pannkaka behöver betydligt revideras. Och hvem vet, att den högsta järnvägsbron på stambanelinjen mellan Södertelje och Malmö ligger strax söder om Lund eller att inom Lunds stads område markytans högsta punkt ligger 72 meter över den lägsta?

Jag gjorde en annan överraskande upptäckt. – Nere i Ystad fanns denna pingst ännu inte en buske grön, träden hade knappt gröna knoppar. Men jag behövde inte åka långt förrän vegetationsbilden förändrades. Det blev grönare och grönare, och uppe i Sjöbotrakten hade boken just slagit ut sina sidenglänsande blad. Det är väl Östersjöns kalla vintervatten som åstadkommer detta.

Från vägen upp till Sjöbo – 2-3 mil – har jag inte så många synminnen. Jag åkte förbi Bromma kyrka – rätt lustigt att träffa på ett sådant namn nere i Skåne (Hvad betyder Bromma förresten?) och ett antal andra kyrkor, Bjäresjö, t.ex. som är från 1100-talet. Jag såg Marsvinsholms slott på avstånd och har ett svagt synminne av det. Jag gjorde en liten avstickare till Krageholm för att få se detta ståtliga slott. Och jag har svaga minnen av ett par sjöar, Ellestasjön och Snogeholmssjön, samt ett par slott till: Bellinga och Snogeholm.

Då jag kom upp till Sjöbo, väntade mig en missräkning: Gjuke var inte hemma. Han hade på morgonen rest till sin mamma i Trelleborg. Detta var i själva verket en ganska stor missräkning, ty jag hade räknat med att få rasta i Sjöbo och få hvila ut en stund i Gjukes hem. Och skall sanningen fram, så hade jag fult nog väntat mig att Gjuke skulle ha bjudit mig på middag. Hans lilla mekaniska verkstad var väl inte så mycket att se. (Gjuke var ju gruvkarl och blev gjutare. Lika underligt som att jag var både gruv- och hyttkarl och blev ingenting!)

Det var ingenting att göra. Jag vände Sjöbo omedelbarligen ryggen. Jag for i stället nu ner till Sövdeborg och tittade på det gamla Piperska slottet, uppfördt av Fredrik Lange, som 1587 köpte godset. Innan den nuvarande borgen kom till, låg den dåvarande huvudbyggnaden på en holme i Sövde sjö och var ärkebiskopligt slott. Vid detta utkämpades 1180 ett slag mellan de upproriska skånska bönderna och ärkebiskop Absalon.

sovdeborgs-slott

Den nuvarande borgen fick sitt utseende av Brunius, som 1840 utförde en genomgripande restaurering. Jag minns Sövdeborg bäst från en färgfilmsförevisning av skånska borgar och slott, jag tror det var i Malmö.

Jag fick komma in på slottet och såg bl.a. den unika ”stensalen” med dess 300 år gamla stuckaturarbeten och den magnifika taklisten med dess underliga helupphöjda huvuden.

Det vackraste jag såg på hela denna cykeltur torde dock ha varit Sövde kyrkogård. Den ligger på en halvö som sticker ut i Sövdesjön. Och jag tvekar inte att kalla den för den vackraste kyrkogård jag någonsin sett. Det berodde väl främst på den underbara vegetationen. Trakten kring Sövdeborg är ju bekant för sina praktfulla bokskogar, men här vid Sövde kyrkogård tycktes alla slags lövträd ha stämt möte. Och här blommade redan vissa buskar. Och blommor prunkade på alla gravar med en rikedom som jag inte vet mig ha sett någon annanstans. Jag har ett svagt minne av att liljekonvaljerna blommade, men det är väl ändå knappast troligt.

Tänk då hur det såg ut nere i Ystad, inte en grön buske ännu.

Nu kommer hemresan på Annandagens eftermiddag. Det är den som har fått ge rubrik åt skildringen av denna cykeltur: ”Cykelsegling med paraply.”

Jag hade nu full medvind ända ”hem” till Malmö och samma vindstyrka som dagen förut. En sådan färd hade nog aldrig de goda skåningarna sett förut, kanske inte senare heller. Jag flög fram, med det stora paraplyet högt lyftadt framför mig för att kunna se vägen ordentligt. Sällan var jag nere i 20 km:s hastighet, men däremot ofta uppe i över 30 km. och jag är fullt övertygad om att i vissa vindstötar kom jag upp i 40 km. det var mycket folk ute och bilade denna annandag pingst, och överallt fällde man ner bilrutorna och vinkade och hejade på mig. I Staffanstorp som jag flög förbi i rekordfart på den plana och släta vägen, stod fullt med folk ute vid trädgårdsgrindarna och viftade. Det var endast någon gång i en eller annan uppförsbacke som jag behövde trampa, eljest seglade jag med paraplyet. Och i den stora backen vid Dalby höll jag så när på att köra ihjäl mig, ty bromsen fungerade dåligt eller inte alls. Jag minns att jag rätt högt uppe i backen råkade köra på några stenar i den grusiga backen och därvid tappade min stora tub som var med på turen och satt fastspänd i fjädrarna på pakethållaren. Den skakades loss och blev liggande uppe i backen, men jag fortsatte utför och hade all möda i världen att hålla mig ”på rätt köl”. Jag kunde ej stanna förrän backen tog slut.

På vägen från Arlöv in till Malmö var mycket folk som promenerade i det strålande vackra vädret trots den hårda blåsten. Och där jag nu kom svepande i ilfart på cykelbanan med paraplyet ”i högsta hugg” blev det något av en sensation. Folk viftade och hurrade. Dagen därpå kom jag in i tidningen och fick en interview på halsen för att berätta om den märkliga resan. Tidningen sade, att man bör ju vara ingeniör för att komma på en sådan briljant idé.

Cyckelsegling med paraply013

Jag skulle naturligtvis ha berättat om hvad jag såg på hemresan från Sövdeborg. Men det skulle bli en massa sidor till, och det orkar jag inte, åtminstone inte idag. – Jag kan ju nämna utsikten över Romeleklint från Blentarp. (Man måste ju erkänna, att att tvärtom mot hvad folk i allmänhet tror, är Skåne ett mycket omväxlande landskap). Jag såg Everlövs märkliga 1100-talskyrka med dess medeltida kyrkogårdsport. Jag åkte ner till Östarp. ”Kulturens” i Lund friluftsmuseum med en hel skånsk bondgård i ”levande” skick, med alla djur och inventarier och ett äkta skånskt värdshus, där jag åt middag. Jag åkte igenom Veberöd, där man har den mäktiga Romeleåsen alldeles inpå sig. Och jag stannade ett tag vid Fågelsången, ett geologiskt bekant ställe med alunskiffer, orstensballar och graptoliter.

Vidare åkte jag förbi Dalby med dess högst märkliga kyrka, efter hvad det påstås domkyrka före Lunds och – efter hvad man vet – den äldsta stenkyrkan i Skåne. Den heter Heligkorskyrkan. Jag stannade inte i Dalby denna gång, ty jag hade varit där förut ett par gånger, såväl i kyrkan som i den botaniskt berömda Dalby hage; fyndort för sällsynta växter och med en intressant vegetation över huvud taget. Kanske få även dessa cykelturer sin skildring en annan gång. Nu tumlade jag bara utför åsen ”hals över huvud” och kom ner på slätten vid Kyrkheddinge och Staffanstorp, där vinden låg på obarmhärtigt och jagade mig fram med nära nog bilfart. Mitt paraply blåste ut och in flera gånger, och var sedan inte i något vidare godt skick.

Och nu slutar jag väl denna lilla skildring. En sentida läsare bör kunna förstå, att för en uppsvensk var denna tur något av en sensation. Skåne är Skåne och intet annat! Men det räcker en stund!

Skrivet på Lillerud 4/2 1954. Gösta Heijkorn

Cykelteckningen överst från Svenska Tusrisföreningens Årsskrift 1904, Erik Hedberg. Den gamla färgbilden på Sövdeborg från Torp och gårdar. Alla övriga från morfars samlingar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar