Det stora gruvraset



Någon gång på 1930-talet – jag tror det var just 1930, ty det var just under den tid då borgmästare Fant lyckades kasta ut mig från Nyköping – fick jag genom Rick Lundgren, den blivande gruvchefen i Fagerstakoncernen, ett litet tillfälligt uppdrag att göra några gruvmätningar i Långgruvan, en gammal järngruva i närheten av Andersbenning, mellan Avesta och Norberg.

Jag minns precis hur det var, när Rick Lundgren kom och mötte mig med sin bil i Avesta. Han hade bilen full med diverse verktyg och säckar, och jag förvånade mig mycket, att han ville smutsa ner bilen på det viset.

De första dagarna bodde jag hos Lundgrens i den fina ingeniörs- eller gruvförvaltarevillan, men sedan fick jag ett gästrum beläget en trappa upp på gaveln över gruvkontoret. Och däruppe var mycket trevligare att bo än nere i villan. Ty där fick jag vara lite för mig själv. Lundgren var väl en skicklig gruvkarl och en karl ”som kunde säga ifrån” – hvilket var den förträffligaste egenskap en människa enligt hans åsikt kunde ha. Men vi voro alldeles för olika för att kunna ha någon kontakt med hvarandra.



Så t.ex. var nog Lundgren tämligen kemiskt ren från alla kulturella intressen. Han hade visserligen en luta hängande på en vägg och det påstods, att han i glada kamratlag brukade sjunga ”Fridas visor”. Men sin stora, dyrbara Philipsradio använde han uteslutande till att höra dagsnyheterna från. Så fort det blev någon musik värd att höra, knäppte han obarmhärtigt av ”den förbannade smörjan”. Och föredrag avskydde han likaså. Det var bara dagsnyheterna som hade något värde. Jag sjönk nog ohjälpligt i Lundgrens aktning, när jag förärade den unga guvernanten i familjen – jag har totalt glömt bort hennes namn nu – ett par av mina bästa sånger samt min lilla Ravel-betonade menuett – som hon tyvärr inte kunde spela.

Långgruvan är en gammal och ganska djup gruva. Den påbörjades som så många andra gamla gruvor som dagbrott, och stora öppna stötar finnes ännu delvis kvar, även om de kanske användts som störtschakt för gråberg till fyllning under den tid igensättningsbrytning förekom.

På senare tid användes ju uteslutande magasinsbrytning på de djupare nivåerna. Gruvkontoret låg nu alldeles strax intill en dylik stor stöt från äldre tider, och ras hade flera gånger förekommit från de osäkra öppna väggarna, så jag hade just spekulerat över, hur dumt gruvkontoret egentligen hade blivit placeradt.



Nåväl, jag utförde en hel del mätningar nere i gruvan, dels på c:a 170 meters nivå och dels på djupaste nivån, som – om jag inte nu minns fel – var belägen på c:a 311 meters djup. Detta var kompletteringsmätningar av de senast utförda arbetena. Jag har också vid ett annat tillfälle utfört två fullständigt nya gruvkartor över hela Långgruvsfältet – det ena exemplaret avsedt för gruvbolagets räkning, det andra – identiskt lika – för Gruvkartekontoret. Den nya gruvkartan baserades på två äldre, (eller tre?) mindre gruvkartor, som inte alls hängde ihop. De blevo nu hopmätta och konnekterade. Hvardera kartan innehöll ett 30-tal blad, och en massa profiler upprättades, så det arbetet var ganska betydande. Och min karta torde tillhöra de bäst ritade som Gruvkartekontoret har, det törs jag nästan bestämdt påstå utan att skryta alltför mycket.

Ritandet av dessa stora kartblad skedde hemma i mitt rum på Solhöjden i Nyköping, men vissa erforderliga mätningar måste ju göras i gruvan. Ingeniör Lundgren var mycket petig och mycket fordrande, så det var inte lätt att göra honom till lags. Men till sist hörde jag genom professor Per Geijer, som en gång besökte Långgruvan, att han varit mycket nöjd och givit mig beröm för min ritkonst. Det sade han dock aldrig till mig.

Gruvfogden i Långgruvan hette – om jag inte nu minns fel – Andersson, och det var en trevlig och hjälpsam karl. Han åkte med mig ner i gruvan ett par tre gånger, och en gång voro vi två alldeles ensamma i hela den stora gruvan. Vi skulle då bege oss till en långt avsides belägen undersökningsort, som säkert låg bortåt ett par tre hundra meter från centralschaktet. Det var på gruvans djupaste botten, över 300 meter, och det kändes onekligen litet ensamt för oss två, som sökte oss fram genom mörkret vid skenet från våra små karbidlampor.

Rätt som det var, sade Andersson: ”Nu skall inschenörn inte bli rädd. Alldeles strax kommer vi fram till något ganska kusligt.” Strax därpå fick jag syn på något som såg ut som ett par jättelika isbjörnar, stående på bakbenen. Nog voro de fyra eller fem meter höga. Det såg fantastiskt ut i mörkret. ”Isbjörnarna” voro försedda med lång hvit ragg och liknade faktiskt isbjörnar, feta och frodiga som de voro.

När vi närmade våra lampor intill ”raggen” smälte den och droppade som någon sorts stearin ner på bottnen av det arbetsrum, som orten gick igenom. Det var några stämplingar av trä, som blivit alldeles inklädda av en krithvit svamp. Hade jag gått där ensam, så hade jag nästan blivit lite kuslig till mods. Ty det var sannerligen inte godt att gissa, hvad dessa vidunder nere i gruvan kunde vara för någonting. Djupt nere i Falu gruva förekom också en liknande svampbildning, men den var inte alls krithvit som denna. Jag har nog hört, hvad denna svampart heter, men namnet har jag numera glömt.

Under våra mätningar höllo vi en gång till på bottnen av ett nydrivet schakt på c:a 60 – 70 meter, beläget i en utkant av gruvfältet. Jag hade två unga pojkar med som handtlangare. Därnere i detta schakt var så starkt drag, att vi knappast kunde vara där. Jag beordrade pojkarna att ibland ta sig en språngmarsch inne i en av de orter, som förband detta nya schakt med den övriga gruvan, för att de inte skulle förkyla sig. Själv försökte jag svepa en lång scarf, som jag hade med mig, om huvudet. Draget var så starkt, att lösa papperslappar hvirvlade upp genom schaktet. Den ena av pojkarna var litet förkyld förut, så honom skickade jag ganska snart upp. Han sjuknade sedermera häftigt, och dog efter några dagar i lunginflammation. Om detta far till följd av draget i schaktet eller berodde på andra orsaker, det vet jag ju inte. Men det berörde mig illa.



Detta var den sista gruvmätning jag utfört. Beräkningarna voro intressanta. Men ”gruvraset” då? Ja, det kommer nu. En morgon vid 4-tiden eller så omkring, medan det ännu var mörkt, vaknade jag plötsligt i min säng på gruvkontoret vid ett brak och ett långvarigt dunder, som jag inte kunde tyda på annat sätt än att ett större ras måste försiggå någonstädes i gruvan.

Jag rusade upp och sprang fram till fönstret för att försöka titta ut och se, om det syntes något i den stora gamla öppna gruvstöt, som låg helt nära gruvkontoret. Men det var ännu för mörkt för att jag skulle kunna se något. Jag tordes i alla fall inte gå och lägga mig igen utan att först ha fått reda på orsaken till detta egendomliga dunder, utan jag klädde på mig och gick ut. Jag strövade omkring litet kring de närmast belägna gamla brotten. Men jag kunde ej finna något tecken till ras, åtminstone inte i gruvans övre delar.

Då jag ingen förklaring kunde leta på, så måste jag antaga, att ett ras ägt rum längre ned i gruvan, ett ras, som inte sträckte sina verkningar ända upp i dagen. Och något lugnad gick jag efter en stund och lade mig igen. Men nog var jag en smula orolig. Tänk om raset skulle fortsätta! Man kunde aldrig veta hvad som kunde hända. Jag hade ju med egna ögon sett hvad ett dylikt ras hade åstadkommit t.ex. i Källfallsgruvan i Riddarhyttefältet. Hela gruvkontoret skulle ju kunna störta ner i djupet.

På frukosten träffade jag gruvkamrern. Han hette Öström och var en snäll och hygglig man. Jag frågade honom om inte han hade hört det förfärliga dundret på morgonen. Joo då! Det hade han. Och han gav mig förklaringen till det också. En väldig tjädertupp hade i mörkret flugit direkt på den grova kabeln till den linbana som fraktar sligen från anrikningsverket ner till Andersbennings station. Denna kabel gick alldeles utanför väggen till gruvkontoret och något stag av något slag hade överfört ljudet från linbanekabeln till själva gruvkontoret. Det var därför som ljudet hade blivit så starkt. Och efter den kraftiga stöten hade kabeln fortfarit att ljuda som en spänd sträng ett bra tag. Att det kunde bli ett så kraftigt dunder och brak av en så pass obetydlig orsak hade jag knappast kunnat tro.



Kamrern skrattade åt mina gruvrasfunderingar. ”När det rasar i gruvan, så låter det på ett helt annat sätt”, sade han. Så där ser man att det behövs lite erfarenhet även till sånt.

Den väldiga tjädern blev emellertid alldeles lemlestad av stöten mot kabeln och låg och flaxade svagt med vingarna, då folk kom till på morgonen och hittade den under linbanan. Och slutet på "gruvraset” blev, att kamrer Öström bjöd mig på gentil middag dagen därpå.

Däruppe vid Långgruvan var ju ett litet samhälle av gruvarbetare. Men det låg alldeles isoleradt uppe i skogen, och jag förstår att Rick Lundgren inte ville bo där i längden – trots att villan var stor och försedd med alla bekvämligheter, badrum m.m. Han flyttade tämligen snart ner till Fagersta, och Löwenskiöld, som var gruvförvaltare före honom, kom till Långnäs och blev gruvchef vid Nyängs gruvor invid Hofors. Om Öström finns kvar är väl tvivelaktigt.


Gösta Heijkorn

Läs också Västmanlands Nyheters artikel om Långgruvan

Bilder från bloggen Historiska reflektioner i Näsgårds län. Tack Henrik för tillåtelse!

Kommentarer

  1. Bilden föreställer Åsögatan. Jfr:
    http://www.asoberget.com/images/S-5-HI15.jpg
    http://www.asoberget.com/images/IMG-2/skepp-asog.jpg
    Från
    http://www.asoberget.com/S-5-HISTORIA2.htm

    SvaraRadera
  2. Anonym! Ja! Visst är det så! Bilden vi har är ett originalfotografi, men vi vet inte vem som tagit det. Vi vet att mormors och morfars mormor bodde på Åsögatan, så det faller sig ju helt naturligt i så fall. Någon har tagit en bild utanför porten till huset. Å så spännande. Hoppas att du inte har något emot att vi visar bilderna och länkar till bostadsrättsföreningens sidan. Tack!

    SvaraRadera
  3. Åh, jeg er helt optaget af billederne til højre! Sikke en smuk familie!!

    SvaraRadera
  4. Aputsiaq: Åh, så roligt att du hittade hit! Välkommen! Ja, det var en speciell familj...

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Jag hinner inte hälften af hvad jag borde och skulle vilja