August Strindberg och Edla Heijkorn

ur Tjänstekvinnans son

(Morfars kommentarer inom kursiv parentes.)

”… I familjen hade ett visst välstånd inträdt. Man hade åter flyttat till Norrtullsgatan. Där var gladare än vid Sabbatsberg, och värdens gossar voro skolkamrater. Trädgården hade fadren icke mera, och Johan sysslade nu mest med böckerna. Han förde en förmögen ynglings liv. Huset var gladt, uppvuxna kusiner och kontorets många bokhållare besökte det om söndagarna, och Johan upptogs i deras umgänge oaktadt sina unga år. Han gick nu i jacka, vårdade sitt yttre och såsom gymnasistförhoppning åtnjöt han ett högre anseende än åren medförde. I trädgården promenerade han, och hvarken bärbuskar eller äppelträd frestade honom synnerligen…”

”…Vid denna tid är det som han ingår, nu vid femton års ålder, sin första reguliera kärleksförbindelse, om det nu var kärlek. (Strindberg var född 1849, alltså 1849 + 15 = 1864. Men det året var Edla Heijkorn 26 år, icke 30, som Strindberg skriver, ty hon var född 1838. GH)

Kulturkärleken är en mycket förfalskad och komplicerad känsla och är i botten osund. Ren kärlek är en självmotsägelse, om man nämligen i begreppet ren inför betydelsen osinnlig. Kärleken såsom sinnlig, om den skall vara sund. Såsom sinnlig måste den älska kroppen. Under det ruset pågår ackommodera sig själarna, och sympati uppstår. Sympati är vapenhvilan, kompromissen. Därför utbryter vanligen antipatien, när det sinnliga bandet lossnat, icke tvärtom. Men ordet sinnlig har igenom kristendomens kadaverösa moral fått en låg betydelse: anden är fången i köttet; döda köttet och giv anden fri. Nu är likväl anden och köttet ett, så att om man dödar köttet, dödar man anden.

Kan vänskap uppstå och vara mellan de olika könen? Endast skenbart, ty könen äro födda fiender; och förblir alltid motsättningar, positiv och negativ elektricitet äro fiender, men söka hvarandra för att komplettera hvarandra. Vänskap kan endast uppstå mellan personer med samma intressen, samma åskådningar ungefär. Man och kvinna äro genom samhällsordningen födda med olika intressen, olika åskådningar; därför kan vänsklap mellan könen endast uppstå i äktenskapet, där intressena bliva de samma, men då endast så länge kvinnan ägnar hela sitt intresse åt familjen, för hvilken mannen arbetar. Så snart hon ägnar sig åt något utanför familjen är fördraget brutet, ty mannen och kvinnan ha fått skilda intressen, och nu är det slut med vänskapen. Därför äro andliga äktenskap omöjliga såsom ledande till mannens slaveri, och därför förestår äktenskapets snara upplösning.

Femtonåringen förälskade sig i en kvinna på trettio år (Hon var 26 år. GH) hade det varit ren, sinnlig kärlek, då hade man kunnat misstänka något osundt hos honom, men han kunde till sin heder skryta med att hans kärlek var osinnlig.

Hur kom han att älska henne? Många motiv som alltid, icke ett enda.

Hon var värdens dotter, hade som sådan en överordnad ställning, och huset var rikt och öppet för gäster. Hon var bildad, beundrad, herrskarinna i huset, duade sin mor; hon kunde vara värdinna, förde konversationen, omgavs av herrarna, som alla ville bli uppmärksammade av henne. Därtill var hon emanciperad, utan att vara fiendtlig mot männen; hon rökte och drack sitt glas, men icke med osmak. Därjämte var hon trolovad med en man som fadern hatade och som han ej ville ha till måg. Fästmannen vistades i utlandet och skrev sällan. I huset umgingos en häradshövding, teknologer (brukspatron Alb. Bergström på Bosjön. GH), en litterat, präster, borgare. Alla fladdrade omkring henne. Johans far beundrade henne, styvmodern fruktade henne, bröderna uppvaktade.

Johan höll sig bakom alla andra och observerade henne. Slutligen en kväll, när hon gnistrat och upptändt alla herrar, drog hon sig trött in i ett förmak där Johan satt.
- Gud, hvad jag är olycklig! Sade hon för sig själv och kastade sig på soffan.
Johan gjorde en rörelse och blev sedd. Han ansåg sig böra säga något.
- Är ni så olycklig som skrattar jämt? Ni är bestämdt inte så olycklig som jag ändå.
Hon tittade på pojken, tog upp samtalet, och de voro vänner.

Sedan talade hon helst med honom. Detta nöjde honom. Han var förlägen när hon lämnade en krets av vuxna män för att sätta sig bredvid honom. Han började nu gräva i hennes själ, gjorde frågor och anmärkningar om hennes själstillstånd, som röjde att han observerat mycket och tänkt mycket. Han fick övertaget och blev hennes samvete. När hon skämtat för livligt en kväll, kom hon till ynglingen för att bli straffad. Det var ett slags flagellation, behaglig som en smekning. Slutligen började herrarna bry henne för pojken.

- Kan ni tänka Er, sade hon en aftonstund, de påstå att jag är kär i Er.
- Det säga de om alla av olika kön, som äro vänner.
- Tror ni att vänskap kan finnas mellan man och kvinna?
- Ja, det är jag viss på, svarade han.
- Tack, sade hon och räckte sin hand. Hur skulle jag som är dubbelt så gammal som ni, som är ful och sjuk (Edla Heijkorn var en strålande skönhet, enl. porträtt som jag sett. GH), kunna vara kär i Er, och så är jag förlovad till!

Nej, det var naturligtvis inte möjligt att en gammal och ful kvinna kunde vara betagen i en ung, väl utvecklad, gymnasticerad ynglings kropp, helst ynglingen hade små knubbiga händer med långa, väl skötta naglar, små fötter och smäckra ben med starka vader, och ännu bevarade ett friskt hull med gryende skäggväxt. Men logiken är inte så stark, när hjärtat är såradt. Att Johan däremot skulle älska en trettioårig kvinna, lång och karlavulen, som hade sockersjuka och vattsot, det var nästan orimligt

Men efter den betan tog hon övertaget. Hon blev moderlig. Det grep honom; och när hon sedan raljerades för sin böjelse, kände hon sig nästan generad samt slog bort alla andra känslor än de moderliga och började arbeta på hans omvändelse, ty hon var läserska också.

De råkades i en fransysk konversationscirkel och hade långa promenader hem, under hvilka de talade franska. Det var lättare att säga kinkiga saker på ett främmande språk. Därpå började han skriva franska krior för henne, som hon rättade.

Fadrens beundran för den gamla flickan avtog, och det där fransktalandet vidrare styvmodern, emedan hon icke förstod det. Äldre bröderna prerogativ på franskan var också därmed neutraliseradt, hvilket förargade fadren så, att han en dag säger åt Johan, att det var obelevadt tala ett främmande språk i närvaro av personer, som ej förstodo det, och han kunde inte förstå hur mamsell X, som skulle vara så bildad, gubevars, kunde tillåta sig sådan ogrannlagenhet. Men hjärtats bildning var icke detsamma som bokbildning.

Hon var icke tåld numera i huset och de blevo ”förföljda”. Därtill kom att familjen flyttade till granngården (Norrtullsgatan 12 GH), så att umgänget blev mindre livligt.

Första dagen efter flyttningen var Johan uppriven. Han kunde icke leva utan hennes dagliga sällskap; han kunde icke leva utan detta stöd, som flyttat honom ur hans åldersklass upp ibland de vuxna. Att gå dit in till henne och söka henne som en löjlig älskare, nej, det kunde han icke. Återstod bara att skriva brev. Och nu öppnas en korrespondens som räckte ett år. Styvmoderns syster, som avgudade den intelligenta och glada flickan, lämnade breven i hemlighet, och brevskrivningen gjordes på franska att i händelse av konfiskering förbli hemlig, utom det att man rörde sig lättare under denna betäckning. Hvad breven handlade om? Om allt. Om Jesus, om kampen mot synden, om livet, döden, kärleken, vänskapen, tvivlet. Ehuru hon var läserska, umgicks hon med fritänkare och led av tvivel, tvivel på allt. Johan var ömsevis hennes stränge lärare, ömsevis hennes straffade son.

Långa utredningar och bevisföringar hade de även rörande sitt förhållande. Var det kärlek eller vänskap? Men hon älskade ju en annan man, som hon nästan aldrig talade om. Johan observerade aldrig hennes kropp. Han såg endast hennes ögon, som voro djupa och uttrycksfulla. Det var icke heller modren han precis dyrkade, ty han längtade aldrig att lägga sitt huvud i hennes knä, om han var aldrig så olycklig, hvilket han däremot ville göra med andra kvinnor. Han hade nästan fasa för att vidröra henne, icke det dolda begärets fasa, utan avsmakens. Han dansade en gång med henne, men gjorde icke om det. När det blåste ute, och hennes klädning lyftes, såg han bort. Det var nog vänskap, och hennes själ var tillräckligt manlig, och hennes kropp också (understruket av GH; Strindberg säges ju ha haft en kvinnlig själ i en extremt maskulin kropp) för att en vänskap skulle kunna uppstå och räcka. Andliga äktenskap kunna därför endast äga rum mellan mer eller mindre asexuerade, och där de finnas skall man alltid observera något onormalt. De bästa äktenskapen, det vill säga de som bäst uppfylla sin verkliga bestämmelse, äro just de med ”mal assortis”

Antipati, olikhet i åsikter, hat, förakt kunna åtfölja den sanna kärleken. Olika intelligenser och karaktärer frambringa de rikaste barnen, hvilka ärva bådas anlag."

(Edla Heijkorn var dotter till stadsmajoren Gustaf Adolf Heijkorn, och levde mellan 1838 - 1876. Gift 1871 med en sjökapten Franz Kramer.)

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Det stora gruvraset

Morfar och spanska sjukan