Anteckningar från min lefnad - Efter Forsbackatiden.

Torsdagen d 28 juni 1917.

_DSC0860fp[3] Denna volym är afsedd att herbärgera mina anspråkslösa anteckningar om det förflutna, för såvidt de röra min obetydliga person. Redan vid flera tillfällen förut har jag börjat med dagboksanteck-ningar, med växlande framgång. Utan tvifvel äro de roliga att ha och kunna måhända äfven besitta ett visst värde, icke blott för en själf i sena tiders dagar, utan äfven för de efterlefvande. Utom de fakta som meddelas, och hvilka väl till största delen äro föga förtjänta att bevaras och läsas af andra, tillkommer ett moment, som jag dock måste sätta ett visst värde på. Jag menar den stilistiska öfning, som med tiden måste sätta frukt i en viss färdighet att uttrycka sig och ge en lämplig form åt de tankar och betraktelser, man ju då och då får i sitt hufvud.

Alltnog, jag har ånyo fattat en föresats att nedskrifva spridda anteckningar från det upplefda och icke nog med det, utan jag har äfven beslutat, att det denna gången icke får spåra ur, som det så ytterst gärna vill göra och äfven för mig gjort, så som jag antydde här ofvan. Visst är tiden knapp och sätter allt som oftast en gräns för min förmåga att verkligen kunna få något på papper; en annan sak är mitt nervösa lynne, som så många gånger sätter stopp.

Äfven om dessa anteckningar ingalunda kommer med några som helst pretentioner på form och innehåll – i min ställning och med mitt yrke, som ligger författarens tämligen fjärran, har jag knappast några förutsättningar. Därför så kräfvas nog i de flesta fall, att man begagnar sig af de tillfällen då man känner sig i någon mån upplagd för att lägga sele på sina tankars sprakfåle. Detta gör, att någon barnslig, pedantisk noggrannhet i fråga om tiden icke kan komma ifråga. Jag får passa tillfällena, närhelst de gifva sig och söka i grofva drag skildra det väsentligaste.

För den tid som hittills förflutit, lång och viktig nog och delvis väl förtjänt af uppteckning, har jag tänkt att vid lämplig tidpunkt och sinnesro skrifva några ”memoarer”; - det låter något det. Det hittills upplefda kan nog gifva stoff till nog så tjocka volymer, äfven om det icke blifve något av allmänt intresse, så som när en mer ”offentlig” person ger sig till att skildra sina storartade upplefvelser. Jag skall emellertid en gång i tiden försöka bevara i skrift äfven den delen af mitt lif, ehuru det för tillfället måste träda i bakgrunden, då ett sådant företag kräfver vida större lugn, arbetsro och sinnesjämvikt än hvad den nuvarande tiden kan skänka mig. Dessa anteckningar däremot äro afsedda att gifva en bild af jäktets period, det brusande nuets. Memoarer måste ha ett skimmer af ålder öfver sig.

Forsbacka 20 – Att jag väljer just denna tidpunkt för startandet af dessa ”allvarliga” försök till åstadkommandet af sammanhängande lefnadsskildringar har nog sina särskilda orsaker. Jag anar dels, att jag nu definitivt trampat ur barnskorna – när man blifvit barnafar till såväl en förhoppningsfull arftagare till namnet som en dotter, som väl i sinom tid också skall ha en ”karl”, så ställer nog lifvet sådana kraf på en, att barnaskorna bli allt för trånga – och dels torde jag väl icke alldeles utan skäl få anse, att den verksamhet i hvilken jag nu inträder, betecknar en så afgjord brytning med det föregående, att den mer än väl kan få sättas som ett skiljetecken, ett tankstreck, en milstolpe för den redan tillryggalagda vägen.

Alltså, flyttningen till Stockholm i nådens och krigets år 1917 torde få bilda epok. Forsbackatiden – nära sju långa år - har nog icke varit utan sin nytta, jag erkänner det gärna, men å andra sidan vill jag icke neka till, att lärdomen, därunder förvärfvad, står i allt för dålig proportion till den afsevärda del av min lefnad – och därtill i min bästa och kraftigaste ålder -, som där förrunnit.

Att ha gått däruppe och släpat i sju långa år, för en sådan lön som jag hade där, åtminstone de första åren, stöter nästan på skandal för en högskoleingeniör och kränker ens värdighet. Men nöden har ingen lag, och i nödtider måste man hålla tillgodo med hvad som bjudes.

Jag vill nämna något om orsaken till att jag kom från Forsbacka. Först och främst var det naturligtvis det gjorda erbjudandet från Hallin, som ju just under de förhandenvarande omständigheterna icke var mycket att fundera på. I Forsbacka trifdes jag ju inte, hvarken med arbetet eller ”miljön” eller orten. Arbetet hade nog gått an ändå, om samarbetet hade varit oklanderligt, men ett sådant var icke gått att etablera. Och så en sådan sammanställning: metallograf och grufingeniör! Hvardera sysslor hvar för sig är nog så intressant och har mina lifliga sympatier, men sammankopplingen är alltför olycklig. På så sätt blir det ju hvarken hackadt eller malet!

forsbacka1 Metallografien är som vetenskap synnerligen intressant. Jag hade gärna arbetat därmed, om jag rönt någon som hälst uppmuntran. Men med ett sådant laboratorium, som det jag fick dragas med, och utan det ringaste intresse från chefernas sida var det sannerligen icke roligt att hålla på. ”Qvintessensen” i hela min ställning förstås bäst, då jag säger att i Forsbacka var metallografien ett nödvändigt ondt, tillsvidare mest en sorts dekoration, därför att andra järnverk skaffade sig sakkunnigt folk. I Forsbacka hade jag inget anseende, ingen ställning, var helt enkelt femte hjulet under vagnen. Jag vet nog, hvar knutpunkten ligger!

Jag var rakt ingen brukskarl. En brukskarl skall vara kraftig, kunna svepa sina groggar med en viss fermité och förstå sig på fina cigarrer och punsch. Vidare skall han kunna spela kort som en kortoxe och hälst vara laddad med historietter af det lättare slaget. Då är ens framgång gifven. Då får man tillhöra ”brukssocieteten” och får anseende som en fin karl. Kan man så dansa mekaniskt som ett urverk och är slängd i konsten att säga fadaiser i riklig mängd till disponentens döttrar och andra tongifvande spetsar, ja, sedan går det öfriga nästan af sig själft.

Min begåvning ligger ju knappast åt det hållet, och därför kom jag häller ingenstans. Gamle Zetterlund hade nog uppfattat saken riktigt, då han sade: ”Lär Er spela kort, ty det är nyckeln till framgång inom brukslifvet. Eljest kommer Ni ingenstans.” Han hade också i sin dagar fått pröfva på detsamma. Han pekade på Carlsson i Fagersta som ett illustrativt exempel. De hade varit kamrater i Amerika.

Afskedet från Forsbacka kan jag ju gå litet närmare in på.

Då jag hösten 1915 blef sänd till Stockholm för att sätta mig in i metallografi och i samband därmed hade ett samspråk med disponent Sjögren om mina framtidsutsikter, så voro såväl bostadsfrågan som löneförmånerna på tal. Hvad den första beträffar så yttrade disponenten att ”det är ju klart att vi få bygga”. Det fanns ju då ingen bostadsmöjlighet mer än ”Ebenezer”, och den skulle vi ju få slippa ifrån, ty det är ju just ingen ingeniörsbostad. Alltså skulle byggas. Strax förut hade K J Jonssons – verkstadsingeniörens – villa blifvit uppsatt. Den kostade med sina små trånga utrymmen icke mindre än 35 000 kr, men var då förstås utrustad med alla moderna bekvämligheter. Äfven om vi inte hörde till societeten i lika hög grad som den familjen och följaktligen inte kunde göra räkning på en sådan gentil bostad, som den fick - fast jag vet då inte precis hvarför metallografen skall ha sämre än verkstadsingeniören, om det inte möjligen kan vara för att den senare är absolut och ögonblickligt nödvändig och oumbärlig för järnverket för reparationernas skull, under det att metallografens arbetsresultat inte syns och omedelbart göra sig gällande – så hade jag likväl en förhoppning på att få någotsånär trefligt i bostadshänseende och bli jämställd med öfriga tjänstemannafamiljer i rang och värdighet.

Hvad återigen lönen beträffar, så hade jag bestämdt löfte att vid min återkomst och sedan jag kunde göra nytta med mina nyförvärfvade kunskaper få densamma ökad till 6 000 kronor, sannerligen i dessa dyrtider en icke alls för stor lön för familj i vår ställning.

Astri och jag anträdde alltså resan till Stockholm – den 5 okt. 1915 – med glad tillförsikt för framtiden och till följd däraf med ett fastare grepp kring mina arbetsuppgifter, än jag haft på länge. Anapicierna voro ju – tycktes det – icke numera så oäfna. Nå, jag skall tala om hur det gick.

Den 1sta mars 1916 återvände jag till mitt arbete i Forsbacka. Astri blef ju kvar i Stockholm till början af maj för den förstföddes skull. Det talades om ett stort, stiligt laboratorium, till hvilket jag fick nöjet utarbeta ett förslag, grundat på iakttagelser under en studieresa till en del bruk – Hagfors bland annat – som jag fick företaga vid tiden strax före midsommar. Nå, laboratoriet torkade ju in – ännu ett helt år därefter står ju förslaget på samma punkt, om man undantager, att arkitekt Hökerberg utarbetat, som jag tycker, särdeles vackra ritningar. Då mitt instrument kom, inlogerades jag – till en början provisoriskt i den då sjuke Wahls rum – Wahl låg nere i Säfsjö -, men sedermera flyttade jag ner i ett par rum som iordningställdes nere i ruinröset. Hos ”oljekungen” Nordström. Nå, detta var ju överkomligt i och för sig.

Forsbacka-6 Så inträdde så småningom året 1917 och därmed löneregleringen för det nya året. – ja, kronologiskt måste jag först tala om bostadsfrågan så som den sedermera blef löst vid Astris hemkomst med Kaj från Stockholm. Redan vid ett tillfälligt besök före juli Forsbacka, meddelade mig disponenten, att han köpt gubben Sörlings stuga i byn till bostad åt oss. Det blef alltså ingen villa af! Förhoppningarna fingo första knäcken. Visserligen blef ju den nya bostaden ett ofantligt framsteg framför den förra i ”Zion”, men det var ju fortfarande ingen ingeniörsbostad, och det sätt hvarpå det meddelades mig eller – rättare sagdt – icke meddelades, att vi skulle ha denna bostaden samt sättet hvarpå de bemötte oss i fråga om den nödvändiga inredningen och reparationerna, kunde ju i och för sig reta gallfeber äfven på en person med lugnare temperament än mitt.

Nå, så småningom fingo vi det ganska nätt och trefligt tillfölje ”vår så kultiverade smak”, men klass-skillnaden kändes nog lika tydligt för det och kändes så mycket mer på grund af det sätt, på hvilket vi fullkomligt ignorerades af så godt som alla. Och så på hösten denna rysliga långa vägen genom byn i smörja, som inga galoscher i världen kunde rå på! På sommaren åter hade vi det ju igen, ty då var det trefligt att bo ifrån bruket.

Nu återgår jag till lönefrågan. Då den 11 februari lönerna för året offentliggjordes i och med Rydbergs lista, befanns det att allesamman utom gubben Lund och jag hade fått sina löner ökade, mer eller mindre förstås i proportion till rang och värdighet och Tomander med icke mindre än 4 000 kronor i ett svep – lika mycket som en annan stackare hade i årslön. Men jag fick inte ett öre! Nu ramlade förhoppningarna om en framtid vid Forsbacka helt och hållet. Hur kunde det vara möjligt att stanna nu och prestera någon sorts arbetsro och arbetsglädje? Allra hälst med de forna löftena bakom ryggen! Visserligen armbågade jag mig fram till att få så som jag blifvit lofvad, men under hvilka omständigheter?

Tomander, som det året synes hafva haft befogenheten att bestämma lönerna, hade för disponenten framhållit att jag aldrig visat något resultat af min verksamhet och att jag följaktligen vore mera än nog betald med den lön, jag hade förut. Han sade sig icke veta om något löfte. Och då disponenten efter en lång pinsam ovisshet visserligen ger det han lofvat, men samtidigt på ett ofint sätt låter förstå, att jag icke är värd den lönen, utan att han ”om de såge att jag icke motsvarade de ökade fordringar han med hänsyn till den ökade lönen kommer att ställa på mig, naturligtvis skulle få se sig om efter någon annan.”

Skulle en person med något till själfaktning taga emot ett sådant direkt slag för örat? Hvad var väl då naturligare än att jag skulle gripa första bästa tillfälle i flykten att söka mig ifrån ett ställe, där jag blifvit så behandlad? Och till på köpet ett sådant tillfälle, då jag erbjöds att komma till Stockholm med en själfständig och vida bättre tillskuren befattning i hvad lönen angår.

Det var väl icke mycket att välja på?

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Det stora gruvraset

Morfar och spanska sjukan