fredag 16 november 2012

Anteckningar från min lefvnad – Brändskog, Gåstjärnsgruvan och sedermera Stockholm

Måndagen den 16 juli 1917

Jag går tillbaka ett stycke i tiden och återvänder till Dalom. Jag hade just slutat min skildring omedelbart efter midsommar. På onsdagen den 27 hade jag bestämdt mig för att resa till Sthlm för att på allvar tillträda min plats. Man fick vara nöjd och belåten med denna vecka tillsvidare.

Emellertid ville jag ännu en gång ut i vildmarken, och så godt som hela tisdagen ägnades häråt. Det var då jag gjorde utflykten till Nordskog och Brändskog. Söderut från Tasbäckskvarnen går en dålig kärrväg upp i fäbodmarken bakom Fårberget och Skogsberget. Den bär ständigt uppför ända till Högsvedjan, som ligger rätt fritt med utsikt åtminstone norrut och västerut. Åt söder ser man ännu ej så mycket, men fortsätter man ytterligare ett stycke till Brändskog, så ligger utsikten äfven söderut tämligen fri. Det var ånyo den mest förtjusande dag man kan tänka sig. Himlen var djupblå och molnfri, men det var ändå en viss friskhet kvar i luften efter midsommarens oväder. Blomstren rent af täflade i prakt och färgrikedom i de frodiga ängarna. Vid Norrskog gjorde jag ett långt uppehåll och resonerade länge med mannen på stället, en koltorpare under Limån och Bergslaget.

Jag satt dels på ett säte framför stugan, dels på källartaket där Epilobium åstadkom den intesifvaste violetta färgprakt, och dels äfven på bergknallen bakom stugan. Det är väl få ställen förunnadt att ha en dylik utsikt omedelbart från fönstren. Hela norra Siljan ligger utbredd framför en som en tafla. Sollerön och Mora samt Wåmhus ses skarpt och klart och längst i bakgrunden torna Elfdalens porfyrmassor upp sina underliga konturer. Västerut har man hela skogshafvet! Endast i öster skymmer Fårberget bygden, men det är i detta fallet mera till fördel, ty det afgränsar en mera till den rena vildmarken. Rätt norrut aftecknar sig Gesundabergets charmanta blåa buckla samt litet sydligare därom de imposanta Stenarna. Som ett silverstreck såg man djupt i dalen här och där bitar af Limån, Brasjön osv., och på andra sidan Klockarberget med sitt torn, där vi voro midsommardagen, och som nu inte var såvärst stort, sedt härifrån. Moran bjöd på hembryggdt dricka som smakade härligt, medan jag betraktade ett par små killingar, som skuttade omkring på gräsplanen framför, oemotståndliga i sin smånäpna lustighet.

Men jag fortsatte till Brändskog, ytterligare ett stycke söderut. Här är det hufvudsakligen utsikten mot söder som dominerar. Där blinka åtskilliga skogssjöar fram och gifva relief åt ödemarkstaflan, och bakom hvälfver den höga Skinnaråsen sin blå ås. Här ser man äfven Ljusbodarna med dess många fäbodar – det är visst det största fäbodstället i Dalarna! – samt en massa blånande linier söderut, som det är rätt svårt att definiera äfven med karta. Långt ner i Gagnef och Järna och Floda är det i alla händelser säkert att man ser, ty nog ser man mer än dubbelt så långt som till Skinnaråsen. Men nu måste jag lämna mina kära blå berg och återvända till verkligheten i mindre eterisk form.

På onsdagsmorgonen sade jag farväl till maka och barn. Det var första gången sedan jag i februari 1916 reste till Sthlm, som jag för någon längre tid lämnade Astri ensam – till på köpet i ”främmande land” – och det tog nog betydligt på henne, ty hon var mycket ledsen. Men en tids skiljsmässa gör nog å ömse håll bara godt, det vet jag. Man sätter större hvärde på hvarandra sedan, än då man dag ut och dag in går och sliter på hvarandra. Och Astri har ju sina båda härliga småungar, som hon så vackert säger, och omsorgen om dem håller henne nog vid lif och verklighet.

Afresan från Siljansnäs blef just inte så angenäm äfven i ett annat afseende. Jag skulle ha en stor väska med mig och att taga den på cykeln var ingen lätt sak. Skjuts ville jag spara. Jag tog väskan på ryggen och allt hade väl ändå gått bra, om det dels icke börjat rägna – det rägnade inte måttligt häller! – och dels icke bakringen på cykeln hade mankeradt. D.v.s. den höll att åka på 200 meter efter hvarje pumpning och antalet sådana blef då, som man kan förstå, rätt stort. Visserligen var tiden rätt bra tilltagen, men det blef ändå inte mer än nätt och jämt, som jag lyckades taga mig ner till stationen i tid. Genomblöt både ut- och invändigt af rägn och svett. Och inte fick jag byta förrän i Borlänge på hotellet.

I Borlänge var uppgjordt med Georg Berggren i Nordanbäck, Kvarnsveden, att jag skulle möta honom för att vi sedan gemensamt skulle besöka Gåstjärnsgrufvan i Silfberg. Till en början var jag icke mycket lifvad därför tillfölje det så hotande rägnet. Men det klarnade verkligen på, så efter frukost på Jvgshotellet gåfvo vi oss af till Ulfshyttan och efter verkställd cykelreparation på stationen vidare till Norbo by, hvarifrån vi fortsatte fotledes.

Vägen upp till Gåstjärnsgrufvan är sommartiden icke vidare förstklassig. Till en början är det visserligen inte så dåligt, men efter passerandet af ett par gårdar blir det sämre och sämre och slutligen har man knappast någon väg alls, åtminstone inte den sista kilometern. Men på vintern går det ju bra att köra ner malm, och grufvan är kanske värd att i dessa tider pröfva på. Vi undgingo icke en ordentlig åskskur medan vi voro uppe i skogen men vi klarade oss.

På eftermiddagen fortsattes hemresan till Stockholm. De återstående dagarna i denna vecka ägnades åt att göra kontoret i Hamngatan 1 A i ordning. Af de två rum jag där disponerar, iordningställdes till en början endast det inre. Jag har där ett stort skrifbord, en amerikansk skrifstol, ett kortregister med fyra lådor samt ett dokumentskåp med rulljalusi. Tapeterna äro grå, vackra, mattan blågrå. Möblerna äro från Continentals Skrifmaskinsaffär på Kungsgatan, mattor och gardiner från Ditzingers. Kontoret blef ett rätt trefligt krypin. Det skulle emellertid icke ligga åt gården. Jag delar våning med bankir- och mäklarfirman Bernhardt o Co, som förestås af en kapten Rolf Bernhardt med biträde af någon sorts bankdirektör David Lundvall. Dessa voro ju här före mig, och togo naturligtvis de bästa rummen åt Berzelii park i besittning först. Emellertid är ju kontorstiden så kort, 10 – 4 eller i vanliga fall 10 – 5, då jag går hem till lunch, och dessutom är jag ju rätt mycket ute och reser, så hur kontoret är situeradt, spelar ingen egentlig roll.

Lördagen den 30 juni gjorde jag på eftermiddagen en tripp på cykel rundt Djurgården. Har man en cykel, så är det ju ingen konst att på en kort stund förfoga sig utom stadens hank och stör. På 20 minuter kan man ju komma ända ut till Blockhusudden, ifall vägen tages öfver Gärdet och där är ju härligt att sitta och se utåt sjön på alla ut- och inglidande båtar. För öfvrigt kan man ju komma ut åt alla möjliga håll, Ulriksdal, Haga, Stocksund, Drottningholm.

Påföljande söndag, det var följaktligen den 1 juli, tog jag just vägen till Drottningholm, dit man på cykel ledigt kan komma på ¾ timme. Men jag fortsatte och ville ”röddraga” landsvägen ett godt stycke utåt landet åt detta håll på min karta. Jag fortsatte förbi rullstensåsen vid Ekerö kyrka, där man har så grann utsikt öfver Mälarfarleden och förbi Rastaborgs egendom ett godt stycke bortåt Munsölandet. Genom skogs- och bergsmark tog jag mig så ned till Björkfjärden, som fick bilda vändpunkten.

Det var den allra härligaste söndagsförmiddag och solen glittrade så utomordentligt fint på de talrika, djupt inskurna Mälarvikarna åt detta håll. Jag passerade ju alla broarna på denna väg. Tappströmssundet och hvad de allt heta, och flera utgående båtar följde min väg.

Ute på Björkfjärden var svalkande. Stranden var ohyggligt stenig, men jag kunde inte motstå frestelsen att gå i och skölja bort svetten. Vinden låg på rätt kraftigt från Adelsöhållet, vattnet var tämligen kallt för att vara i juli månad. Midt emot låg Björkön, den månghundraåriga, i söder Bockholmssundet med sitt tegelbruk och långt ute i fjärden stäfvade en ångare, troligen en Örebrobåt eller möjligen Västeråsare. Det hela var söndagsfridfullt och härligt.

Men tiden led och middagen lockade. Synd blott att min mage troligen blifvit förkyld och började krångla sedan på hemvägen. Den fortfor sedan under hela den kommande veckan att visa hvad den går för, när allting inte är bra som det är. Den kom helt enkelt sedermera i ett ”voldsomt oprør”. Men det hör ju inte hit. På eftermiddagen voro Modern och jag till Djurgården.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar