Inlägg

Visar inlägg från 2013

Inte skulle jag vilja bo där…

Bild
Nu var jag färdig med mitt Gellivarebesök för denna gång. På måndagen borde jag vara hos borgmästaren i Luleå. Jag kunde därvid taga natt-tåget från Gellivare och ändå vara i Luleå till frukostdags. Följaktligen kunde jag anslå hela söndagen till utflykter, hvarvid jag därvid hade mina funderingar både på Porjus, som jag inte sett, och på Abisko, som jag förut sett, men som fortfarande lockade. Emellertid var jag mol solo, och en dylik utflykt skulle kosta rätt mycket pengar till, enär jag utom dryga biljettpengar äfven skulle betala snälltågsafgift o.s.v. Visserligen lockade en utflykt till Harsprånget, men så resonerade jag som så, att denna årstid icke var Harsprångets bästa tid, att jag måhända skulle komma igen till dessa trakter nästa år, eller kanske redan på höstsidan i år, och kanske i sällskap. Följaktligen slog jag dessa turistiska planer alldeles ur hågen, och for hela söndagen på ett odrägligt blandadt tåg ner till Boden och Luleå. Jag skulle ju i alla fall den vägen. D…

Grufvbesök och misslyckad bärplockning

Lördagen den 25/8 (1917) besågs ånyo Ferrum.Strandberg kom ner till hotellet vid 11-tiden och vi cyklade båda i skarp fart de 19 km. Grufvan var nu tom, och botten lät sig besiktigas. Stegar och broar voro af bra beskaffenhet, och det var icke minsta svårighet att praktisera sig ner. Men vått var det, och obehagligt, trots oljerock, ty de hade nyss förut skjutit, och röken stod tjock och kväljande kvar i bottnen. Man kunde endast med möda urskilja detaljerna.Malmen var hufvudsakligen bunden till bottnens norra sida, där kvartsen framgick. Den sades skola gå ända ut mot grufvans midt, men rikast visade den sig utmed norra kanten, där verkligen mycket vackra körtlar stodo att se. Jag anhöll, att de skulle taga upp några buttor för att man skulle få se i dagsljuset, hvilket de ock gjorde. Och malmen såg verkligen inte dum ut. Vore blott vattenfrågan inte så besvärande, och gruffolkets pretentioner inte så omöjliga, så ginge grufvan tillsvidare säkerligen med god förtjänst.Vi kommo öfvere…

Jag beslöt mig för att gå upp på Dundret

Bild
Fredagen den 24/8 (1917) stod helt och hållet till min disposition, enär jag inte förrän på lördag eller söndag kunde få besiktiga botten i grufvan vid Ferrum.Fredagen var på morgonen lika strålande vacker som de föregående dagarna. Jag låg emellertid länge efter gårdagens strapatser och kom ej upp förrän långt fram på morgonen.Jag beslöt mig för att gå upp på Dundret. Jag tror det var vid 9-tiden som jag passerade bron öfver järnvägen nere vid stationen. Vägen går på andra sidan om järnvägen, förbi en större byggnad, som såg ut att vara fattighus, barnhem, e.d., ty planen hvimlade af småbarn. Sedan passerar den en del andra gårdar för att slutligen vika af uppåt Dundret till. Detta ser ut att ligga så nära, men det är dock 5 km fram till det.Förterrängen är sumpig med lågvuxen skog och myrmark. På sina ställen är vägen långa sträckor spångad. Jag gick ej den vanliga turistvägen upp – den utgår från bryggeriet strax jämte Fjällnäs, utan följde en annan gångstig, som till en början gic…

Gubben själf blef vår vägvisare

Bild
Nå, till Puornovaara kommo vi. En finnskog, högt uppe på en ås, hvarifrån Dundret hälsade oss som en gammal bekant. Byn, som bestod af ett flertal små gårdar, brukades efter hvad det sades, uteslut-
ande af medlemmar af ätten H, söner och mågar. Gubben själf blef vår vägvisare. Kopparfyndigheten, som Löfstrand yttrat sig så fördelaktigt om, skola vi i tysthet förbigå. Den var belägen ca 20 min. gångväg på den andra sluttningen och på andra sidan om en liten bäck. Väg fanns ej dit, och det var ingen lätt sak att hitta. Hvad som mest intresserade, var blåbären, men sådana kunde vi ha hittat på närmare håll. Själfva ”fyndigheten” bestod af några, högst decimeterbreda, men vanligen smalare ådror af kvarts i någon mörk hornbländeskiffer, på ett och annat ställe förande som accessoriskt mineral, en gnista kornit, mer eller mindre ärgad. Det var allt. Någon ynkligare anledning till kopparmalm har jag aldrig sett – då var Unges ”koppargångar” i kvartsen vid Ånimmens strand af vida högre kvali…

… ett hem, där verklig trefnad lysa dem till mötes…

Augusti 1917 Ingeniörerna här upp vid Malmberget ha då förstklassiga bostäder. Och det måste de ha. Häruppe i det långa vintermörkrets land måste läggas vikt vid att tjänstemännen, då de mot kvällningen afsluta sitt arbete, få återvända till ett hem, där verklig trefnad lysa dem till mötes ur hvarje vrå och där en viss komfort försonar dem med ödet att vara afstängda från världen utom den månad på sommaren, då de åtnjuta semester. Men så ha de också präktigt i alla afseenden. Rikliga utrymmen, modern bekvämlighet, icke utan en viss solid elegans! Vännen Fagerberg hör till de sist installerade, men han har ändå redan hunnit komplettera sitt hem, så att just ingenting fattas. Gedigna möbler hade han, särskildt salongsmöbeln i gammal flammig björk var charmant och matsalsmöbeln likaså. I sitt eget rum hade han en stor öppen spis af tegel med vackra mineral upplagda på spiselkransen. Bekväma fåtöljer, vackra mattor och små originalkonstverk, litografier och små oljemålningar, upphängda hä…

Dundret följer en öfverallt…

Bild
Augusti 1917Framemot 10-tiden träffades vi i matsalen, och kl. 11 stod hästen och väntade – en gammal skinntorr krake, med en vagn som såg ut att vara från 1800-talets början. Men de åka ju bil häruppe med, fastän nu ingen bensin finnes.Att fara till Pournovaara redan första dagen blef väl kanhända väl starkt. Vi hade då måst ge oss iväg tidigt på morgonen. Vi inskränkte oss alltså till att denna dag bese Ferrums mycket omtalade koppargrufva.Det var lång väg dit – 19 km – öfver typisk Gellivarenatur – oändliga blöta myrar, omväxlande med tallhedar med renmossa, utan undervegetation, sterila och tröstlösa. På ett och annat ställe en mindre älf eller bäck, bl.a. Linaälfven, hvars vatten är alldeles grumligt af slam från anrikningsverket vid Hvitåfors.Men vidt öfver landskapet sticker Vasara-Tunturi, eller Gellivare-Dundret upp sina mäktiga kupoler, 832 m högt mot skyn, och bryter enformigheten. Dundret följer en öfverallt i dessa nejder, hvart man än tar vägen. Man lär sig värdera det s…

Lapplandsresan

Bild
Augusti 1917Nu kommer historien om min Lapplandsresa.Advokaten Hj. Uddenberg hade sedan någon tid förut genom Carlsten bjudit ut en kopparfyndighet i Gellivaretrakten, benämnd Pouruovaara. Fyndigheten hade förut besökts af Löfstrand, som om densamma skrifvit ett vackert uttalande, och just på den grund hade jag all anledning att genast ställa mig skeptisk mot företaget.Jag hade bedt Uddenberg uppskjuta denna resa, emedan den inte kom mig särdeles lägligt för mina planer. På lördagen ringde han emellertid och ville inte skjuta på resan längre, och då gaf jag med mig, och vi bestämde, att vi skulle ge oss iväg på måndagsaftonen med nattåget. Det var alltså den 20 augusti.Jag hade emellertid en viss motvilja för att tillbringa tre nätter efter hvarandra på tåg, hvarföre jag beslöt att fara Uddenberg 12 timmar i förväg, lägga mig på hotell, och ansluta mig till samma tåg dagen efter. ’jag lämnade alltså Siljansnäs på måndagsmorgonen vid ½ 7-tiden på cykel, och hade min väska fullpackad fr…

Jag hade påräknat några trefliga utflykter…

Bild
Augusti 1917Den kommande veckan i Siljansnäs skall jag kanske kort fatta mig om (Dagarna 11 – 17/8). Jag hade påräknat några trefliga utflykter och plockning af en sjuhelsikes massa blåbär. Däraf blef emellertid inte mycket. Och bär blef det inga alls! Väderleken var opålitlig; det rägnade mycket och blåste, och vi fingo hålla oss mycket inomhus.Astri följde mig märkvärdigt nog på en roddtur till bryggan efter min väska, som där på middagen hade blivit kvarlämnad. Det blåste rätt anständig motvind bort och blef mycket drygt. Hälst som krafterna efter nattens strapatser icke voro förstklassiga. Tilläggningen vid bryggan blef heller inte så lätt, och det var först efter ett stort besvär vi äntligen fingo ombord både mina väskor och den tunga låda med blåbär, som Astri beställt från Värmland.På söndagen minns jag inte precis, hvad vi hade för oss, men troligtvis var det då vi gjorde en promenad uppåt Björken för att visa Maria ”engvirångerna”. Vi voro i västra sluttningen av byn, och jag…

Så kom jag då hem…

Bild
Augusti 1917Så kom jag då hem och ägnade mig åt mitt kontor ett par tre dagar. Och en kväll gjorde Modern och jag en tur utåt Äppelviken, det moderna villasamhället bakom Essingen. Det var en treflig tur. Därute fanns synnerligen många, särdeles tilltalande villor och trefligt bebyggda tomter. Läget är öfverraskande vackert så nära utanför Kungsholmen och dess dammiga infartsväg.(Fem år senare skulle morfar flytta till Äppelviken med sin familj. Huset de då flyttade till var vid den här tidpunkten ännu inte byggt. Läs mer här.)Vi promenerade en stund och sutto i den lilla vackra parken nedåt sjön. Sedan foro vi hem med båten, medan skymningen bredde sitt täcke öfver Mälarinloppet, där ljusen började tändas, det ena efter det andra. Jag kände mig helt poetiskt stämd och flyttad många, många år tillbaka i tiden. Det var nästan en stämning som af en 80-tals-roman. Båten kryssade kors och tvärs, från den ena bryggan till den andra, och det tog en afsevärd tid, innan vi omsider landade ned…

Västgötaresan

Bild
Augusti 1917Hjo är en liten vacker håla, hvilket jag visste förut. Dess läge vid Vetterstranden är förtjusande! Vid badanstalten och i parken sutto mycket folk som njöto af den vackra aftonen – här var mera stilla än utmed Östgötasidan. Jag skulle naturligtvis ha stannat ett par timmar och studerat stadens fysionomi, men däraf blef nu litet. Jag gjorde ett slag uppåt torget och beskådade landtligheten och lät cykeln hoppa på de mer än vanligt knaggliga gatstenarna. En packe vykort hamnade också i min ficka.Den emot mig vid bryggan till mötes sända skjutsen sände jag otacksamt nog hem igen. Jag hade ju cykeln, som måste med, och då kunde jag lika gärna själf sitta på’n.Kl. 5.20 ungefär var båten i Hjo och 25 minuter anslog jag till stadens beskådande. alltså lämnade jag staden ungefär 5.45. helt visst är staden en angenäm tillflyktsort för äldre människor, som nöja sig med att sitta stilla på en veranda med hängpelargonior, med kaffebrickan på bordet och den blånande Ombergskusten i ba…

Östgötaresan

Bild
Augusti 1917

Sedan jag gjort Wreta ifrån mig för den gången, stäfvade jag in mot Nyköping, som jag emellertid for rätt igenom. Var endast uppe i telefonstationen för att ringa till mitt kontor. Jag väntade nämligen svar från en viss Gust. A. Andersson i Halmstad, som hade bjudit ut fältspat i Västergötland. Han hade af mig blifvit uppmanad att lämna besked ang. plats och tid för möte. Jag önskade nämligen bese fyndigheten.

Herr Malmborg hade emellertid redan gått från kontoret, så jag fick intet besked. Då uppsteg hos mig tanken på att resa i förväg ner till Västergötland och invänta hans (Anderssons) svar nere hos David Å., dit jag kunde resa under tiden. Och så finge jag se mig en smula om under söndagen, hvilket ju kunde vara minst lika roligt som att vara hemma i Stockholm.

Sagdt och gjordt! Jag rullade ur Nyköping, mot Kolmården som närmaste mål. Vägen var slät och jämn och en rätt stadig östan låg mig i ryggen, så jag fick god hjälp. Raskt gick det förbi på slätten, förbi Ladugårde…

Därvid beslöts bl.a att jag skulle bli grufföreståndare…

Bild
Torsdagen den 9 augusti 1917Det är förfärligt hvad tiden går! Jag hinner inte med på långa vägar. Det blir knappt tid att skrifva i min bok en gång i veckan. På denna vecka ha mycket händt, som är värdt att berätta och minnas. Först och främst uppgörelsen om Wretagrufvorna, och så Öst- och Västgötaresan.Det lyckades alltså för mig, hvad som icke lyckats för de gamla under så många år. Jag har sålt Wretagrufvorna. De sista dagarna af juli höll jag på med att upprätta kontraktet, och jag måtte ha varit rätt skicklig, ty Hallin antog det med blott ett par mindre väsentliga ändringar.Till på onsdagen den 1 augusti hade jag sammankallat intressenterna och samma dag gjordes affären upp. De hufvudsakliga punkterna voro följande: Vid kontraktets undertecknande skulle betalas kontant 10 000 kronor. Som första brytningsår skall anses nästa år, 1918. Hvarje år skall brytas minst 4 000 ton eller utgå malm därför med 2 500 kr per kalenderkvartal. För bruten malm betalas 2.50 pr ton och för erhålle…

Morfar spelar

Bild
Den har alltid stått där, längst in i garderoben, med sina polerade luckor och sin sirligt gallerprydda framsida. Den gamla radiogrammofonen.



Och i lådan i den gustavianska byrån har det legat en bunt askar med trasslig ståltråd. Som rullar av metrev. Tidigt visste vi att morfar fanns på de där trådarna. Morfar spelande flygel. Men vi kunde inte lyssna på dem. De gick bara att spela av på en gammal Luxor Magnefon, en trådspelare. Föregångare till bandspelaren.



Vad vi aldrig kopplade ihop, var att den där mahognysaken i garderoben och trådrullarna hörde ihop. Inne i det vackra skalet rymdes just en Luxor Magnefon.

Den stora katastrofen i just det här sammanhanget var att i mahognysaken, skalet, lådan i garderoben fanns bara… trasor och gamla gardiner.

Apparaturen har blivit urplockad! Borta är radion och trådspelaren med inbyggd grammofon. Till och med benen är kapade. Sorg! Vår gamla Luxor Magneta har blivit reducerad till förvaringslåda för tyg!
Räddningen fanns hos kusinen som i sina tek…

Anteckningar från min lefvnad – Det blef alltså ingenting af med Ruda-affären…

Sommaren 1917

På fredagen var jag uppe hos Hallin och resonerade om Ruda. Herrar Grönvall och Landström hade varit däruppe och försökt att lägga sina ord så väl som möjligt. Jag hade tillstyrkt företagets tekniska sida, men beträffande utlägget af den stora summan till bönderna satte jag mig emot. Det kunde naturligtvis inte bli tal om att så hux flux punga ut med så mycket pengar utan garantier och tid för undersökningar. Emellertid ville de ha Hallin att vara med ner, och jag tyckte att det kunde inte skada, ty han borde höra sig för litet angående böndernas omöjlighet, som jag inte tog för så alldeles kontant.

Det blev beslutat att resa 6.16 och Hallin lofvade komma med ”ifall han skulle få tid”. Emellertid sade han åt mig i förtroende att han åtminstone inte ville resa förrän dagen efter för att icke synas angelägen. Vi andra reste, och dessutom sällade sig till oss ing. von Post, samt häradshöfding Olsson. Vi blefvo alltså ett helt sällskap.

Om resan ner är inget särskildt att minna…

Anteckningar från min lefvnad – Harmsarfvet

På onsdagsmorgonen (den 25/7) måste jag lämna Siljansnäs. Allvaret måste följa! Kl 4 kom Beda och väckte, men jag blef ej resfärdig förrän kl 4.45. Jag hade lofvat konduktör Larsson att möta honom ½8 vid Sågmyra station. Vi skulle se på några gamla koppargrufvor där, som han hade del i. Min cykel hade jag lagat dagen förut, så nu stodo ringarna som järn. Den stod startfärdig! Morgonen var härlig. Siljan glittrade i morgonbrisen. Raskt var jag nere i Leksand, och strax efter sex knackade jag i förbifarten på rutan hos Rönnells i Hälla.

Backarna vid Hisvåla vidtogo nu. De äro sannerligen tålamodspröfvande. Backe upp och backe ned bar det nu iväg mot Sågmyra genom en härlig, vild natur. Den vägen är verkligen i sin art riktigt sevärd, men nog är den svettdrifvande och tröttande, ty man måste gå äfven utför backarna. Emellertid körde jag liksom efter tidtabell, ty icke fullt 5 minuter efter den utsatta tiden infann jag mig på stationsplanen. Jag hade då i ett kör tillryggalagt 36 km. det v…