Anteckningar från min lefvnad – Sommartur till Siljansnäs

Måndagen den 30-de juli 1917

Alltså ingen skrifning på en hel vecka och mer, men så har det just inte häller varit någon tid för det.
På lördagskvällen (den 21) satt jag upptagen på mitt kontor in i det sista och hann med knapp nöd hem för att göra mig i ordning till resa. Jag hade beslutat resa upp till Siljansnäs öfver söndagen.

Tåget gick 5.25 och om resan är inget att säga. Det stod en kö vid biljettluckan på ett femtiotal personer, och det blef i sista stund, som jag lyckades pollettera min cykel, som sedan kom så mycket obehag utaf. Jag hade planlagt att vid tågets ankomst till Gefle genast cykla ut till Forsbacka för att dels se om hemmet en smula och dels hämta en del småsaker, som jag ville ha till Stockholm. Emellertid var cykeln icke med, då vi kom till Gefle, och den planen strandade skändligt. Jag var åtskilligt arg.

Icke nog med att Forsbacka-besöket måste inhiberas, äfven turens fortsättning blef ju alldeles kastad öfverända. Jag hade nämligen per telefon med Eliasson öfverenskommit, att jag skulle via Västgärde sammanträffa med honom i Lindbergs by, hvarefter vi gemensamt skulle bestiga Knytberget. Nå, det jag ju ha gjort ändå och gått till fots från Västgärde, men hur skulle jag på e.m. komma hem? Jag måste uppgifva den planen, huru lockande den än var. Jag måste lägga mig på hotell i Gefle och af förargelse öfver de usla järnvägarna blef just icke mycket sofva af den natten.

När vi följande morgon kommo till Storvik rägnade det rätt kraftigt, och jag började försona mig med ödet, då det ju knappast kunde tänkas, att Knytbergsfärden under sådana omständigheter skulle bli af och Eliasson ge sig iväg till det aftalade mötet. Emellertid klarnade vädret på andra sidan Falun och vid framkomsten till Västgärde var det det härligaste tänkbara väder! Eliasson kunde icke underrättas, utan det var att lämna honom åt sitt öde. Jag måste fortsätta till Rättvik och taga båten öfver Siljan för att komma hem i rimlig tid.

Någon mat hade jag ju ännu icke fått på dagen och skulle ej häller kunnat få, om jag afstigit vid Västgärde och gått till fots. Jag drack kaffe på ”Engelbrekt” och kom 1.25 till Siljansnäs efter en härlig resa öfver sjön. Dagarna förut hade det rägnat betydligt och luften var ren och ångande af klöfver och andra ängens dofter. Det var skillnad på gröda här och nere i Södermanland! Fullgod skörd!

Jag ringde från bryggan till Astri och undrade, om hon skulle ha lust att möta mannen sin. Jag måste ju nämligen gå till fots den rätt långa vägen, som dessutom är jämförelsevis tråkig från bryggan och fram. Astri mötte med Maj-Kersti i Tasbäck – hon hade icke hunnit längre. Hon var solbränd och frisk, litet mera rundhyllt än gången förut, och söt i sin sommardräkt med den frisiska mössan öfver sitt ljusa hår. (Hon hade tvättat sitt hår och blekt det utslaget i solen, och hon hade fått tillbaka sitt hår från fordna dagar).

Maj-Kersti hade också vuxit till sig. Hon börjar bestämdt bli mer lik sin far. Det skall bli roligt att se, i hur pass stor grad hon som äldre kommer att likna det af mig i Forsbacka 1914 ritade porträttet! I alla händelser tyckes hon bli mycket lik sin mor.

Lill-Kaj hade också vuxit. Han var solbränd och tjock. Men så har väl också Astri skött honom så exemplariskt som väl icke en på hundra blifver skött. Han går ännu icke utan att hålla i sig, men larfvar ändå ikring och gör ofog. Han har lärt sig säga en hel del nya ord, sedan jag sist var hemma. Han är synnerligen noga med att alla skola säga ”tack” vid bordet och ”ajö”, då de gå sin väg. Moraklockan i matrummet är föremål för hans allra största intresse och vördnad. Han nalkas den endast med stor försiktighet. Han kallar den för ”titt-tatt”. Våran Lill-Kaj blir en duktig pojke, skola vi hoppas. Söt är han, och bra kommer han att se ut. Det har man sett länge.

Vi skulle ha ätit middag kl. 4, då Eliasson borde ha kommit hem. Vi väntade på honom länge, och gingo utåt vägen för att möta. Men han kom ej. Fru E. åkte mot honom på sin cykel, men hemkom orolig öfver att ej ha sett skymten af honom. Emellertid kom han vid 7-tiden och föreföll belåten med sin dag. Han hade äfven gjort en rundtur i Västberget. I Lindberg hade han väntat på mig till ½ 2. På Knytberget hade varit ”alldeles blått” af blåbär.

På måndagen rustade vi oss för utfärd till Klockarberget. Det var herr och fru Elisson och jag. Vi skulle plocka blåbär och samtidigt se den fina utsikten. Det var ganska godt om blåbär, både nere i sluttningen och uppe på berget. Snart hade vi fått ihop den stora korgen full. Nog var det 8 – 10 liter. Till sist voro vi upp i tornet – jag var högst upp och beskådade den härliga nejden rundt om. Fru E vågade sig ej upp.

På tisdagen voro E med fru på en cykeltur till Leksand på f.m. det var den tänkbarast härliga dag. Det var alldeles lugnt, icke alltför hett, och holmarna stodo på huvudet i Byrvikens spegel. Jag var hemma hos Astri och njöt af makans närvaro. Astri är njutbar!

Då E.sons på eftermiddagen kommo åter, satte vi hela surven öfver sundet till Alviksholmarna, där det också skulle finnas blåbär. Beda och Maja voro också med, Maj-Kersti i sin vagn samt Lill-Kaj. Den dagen plockade vi mycket blåbär. Nog var det säkert 15 liter. På ett ställe var det alldeles öfverfullt. Man kunde sätta sig och plocka händerna fulla bara från en enda buske. Astri satt med barnen i ängskanten jämte en höhässja. Barnen turade om att gråta högljudt. Det var tydligen inte ”komillfå”. Astri hade sitt hår utslaget.

På kvällen voro E, fru E och jag en tur upp på Björkberget, dit de förstnämnda ännu icke hade varit. Det var samma stilla, underbara afton, och de röda stugorna stodo så utomordentligt Dalamåleriskt mot åsarnas böljande linier. Sådana syner etsa sig gärna fast.

Vi lämnade toppen innan solen gick ner, ty det började bli kallt, och belysningen var icke förmånlig. Mora- och Älfdalsbergen sveptes i slöja.
Vi hade våra cyklar stående i Björken, och nedfarten hem gick med sjusjungande fart.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Det stora gruvraset

Morfar och spanska sjukan