måndag 4 november 2013

Anteckningar från min lefvnad – Det blef alltså ingenting af med Ruda-affären…

Sommaren 1917

På fredagen var jag uppe hos Hallin och resonerade om Ruda. Herrar Grönvall och Landström hade varit däruppe och försökt att lägga sina ord så väl som möjligt. Jag hade tillstyrkt företagets tekniska sida, men beträffande utlägget af den stora summan till bönderna satte jag mig emot. Det kunde naturligtvis inte bli tal om att så hux flux punga ut med så mycket pengar utan garantier och tid för undersökningar. Emellertid ville de ha Hallin att vara med ner, och jag tyckte att det kunde inte skada, ty han borde höra sig för litet angående böndernas omöjlighet, som jag inte tog för så alldeles kontant.

Det blev beslutat att resa 6.16 och Hallin lofvade komma med ”ifall han skulle få tid”. Emellertid sade han åt mig i förtroende att han åtminstone inte ville resa förrän dagen efter för att icke synas angelägen. Vi andra reste, och dessutom sällade sig till oss ing. von Post, samt häradshöfding Olsson. Vi blefvo alltså ett helt sällskap.

Om resan ner är inget särskildt att minnas. Vid framkomsten fick jag mitt rum N:o 8, från förra gången, och gick genast till sängs, medan de andra herrarna satte sig att supera. Jag sparade på det viset 2.50.

På lördagsmorgonen skulle vi ha åkt tidigt, men fingo ingen bil. Det blef i stället en gammal vurst. Jag hade för min del min cykel och var därmed oberoende.

Vid framkomsten till Tisnaren foro von Post och jag först öfver, kvarlämnande de öfriga. Vi voro ju de viktigaste! Under ett par timmars tid besågo vi nu de båda fyndigheterna. Von Post var ej vidare förtjust. Han kalkylerade ganska noga. Emellertid trodde han som jag att det under vissa förutsättningar kunde vara affär. Han tyckte dock malmen såg pauvre ut, äfvensom att tillgångarna föreföllo små. Han skrattade åt Landströms beräkningar.

För min del lät jag nog delvis påverka mig af von Post, men delvis fick jag nog också af mig själf en förändrad uppfattning, speciellt beträffande tillgångarna; de äro helt säkert inte så stora. I större delen af Storgrufvekullens förekomster är malmen mycket spridd och mycket mager.

Hallin hade utlofvat ett telegram under dagen, men vid ½ 2-tiden, då det blef tid för von Post och Olsson att begifva sig af med skjutsen – de skulle nämligen hem med aftontåget – hade ännu inget afhörts.

Grönvall och Landström hade ekiperat sig med mycket fina, nya fiskredskap, som de foro ut på sjön för att pröfva. Jag blef av dem satt öfver sjön till min cykel, och tänkte till en början endast fara till Vingåker för att telefonera med Hallin. Jag ansåg nämligen hans nerresa numera tämligen öfverflödig.

Jag kom till Vingåker ungefär vid tiden för tågets afgång, men det var försenadt ¾ timme. Således fick jag god tid att göra upp på hotellet och fick ändå tid att reflektera öfver, hur jag skulle göra. Under tiden kom Hallins telegram, att han ämnade resa 6.16 eller 9 påföljande söndagsmorgon. Emellertid ringde jag till Mercator och inhiberade hans resa. Själf hade jag numera ingen lust att återvända till Ruda, och en flyktig tanke på att gästa Westblad på Igelfors fick fara. Det var tågförseningen som vållade detta. Hade det icke varit försenadt, så hade jag varit tvungen att vänta öfver till söndagen. Och då hade det nog blifvit en längre cykelfärd af. Nu reste jag direkt hem!
Tåget var ohyggligt långt och till den grad fullproppadt, att mest lika många fingo stå och åka. Jag stod så för min del i ett par timmars tid. Det är de många tåginställningarna som vålla denna stockning.

Jag hemkom till moderns stora öfverraskning sent på lördagskvällen. Det blef alltså ingenting af med Ruda-affären, den här gången åtminstone. Herrar Grönvall och Landström hyste nog mot mig blandade känslor, eller måhända mest oblandade.

På söndagen voro Mor och jag som oftast i kyrkan, och hörde prosten Ancker, som döpt vår Lill-Kaj. Sedan reste vi till Storängen med 3-tåget. Vi hade trott att ett tåg skulle gå äfven kl 2, och förfogade oss ner i god tid till detta. Emellertid fingo vi vänta 1½ timmar, som vi tillbrakte uppe vid Fjällgatsbarriären i solgasset. Vi beskådade hurusom hamnsjåarna trawlade efter stenkol ute på strömmen.

Emellertid kommo vi till Storängen och voro där en timme. Det var roligt att få se vår villa sommartid, inbäddad i grönskan. Vi gingo nedåt sjön, ”Strandvägen”. Där nedåt var förtjusande. Tänk hvad där skulle bli stiligt i höstfärgerna! Och en så härlig promenad för Astri och ungarna! Vore vi blott där och i full ordning! Vi kunde endast stanna därute mellan ett par tåg, och foro hem 4.17.
På eftermiddagen voro vi båda hos mormorsgummman, som fyllde år. Hon var liflig och glad och nöjd att ha mycket kaffekakor att dela ut. Nästa år fyller hon 90 år. Det undras om hon lefver till dess. Det vore ju inte omöjligt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar