torsdag 7 november 2013

Därvid beslöts bl.a att jag skulle bli grufföreståndare…

vretaTorsdagen den 9 augusti 1917

Det är förfärligt hvad tiden går! Jag hinner inte med på långa vägar. Det blir knappt tid att skrifva i min bok en gång i veckan. På denna vecka ha mycket händt, som är värdt att berätta och minnas. Först och främst uppgörelsen om Wretagrufvorna, och så Öst- och Västgötaresan.

Det lyckades alltså för mig, hvad som icke lyckats för de gamla under så många år. Jag har sålt Wretagrufvorna. De sista dagarna af juli höll jag på med att upprätta kontraktet, och jag måtte ha varit rätt skicklig, ty Hallin antog det med blott ett par mindre väsentliga ändringar.

Till på onsdagen den 1 augusti hade jag sammankallat intressenterna och samma dag gjordes affären upp. De hufvudsakliga punkterna voro följande: Vid kontraktets undertecknande skulle betalas kontant 10 000 kronor. Som första brytningsår skall anses nästa år, 1918. Hvarje år skall brytas minst 4 000 ton eller utgå malm därför med 2 500 kr per kalenderkvartal. För bruten malm betalas 2.50 pr ton och för erhållen slig 3.00. Hallin och Hallström kunna uppsäga kontraktet till upphörande sex månader efter uppsägning, dock först sedan fem år förgått. De äro alltså förpliktiga till i allt 60 000 kronors utlägg.

Härigenom har jag sålunda tillförsäkrat Mor och syster en inkomst af 2 500 kronor om året under minst 5 års tid. Det är ju inte dumt. Och inkomsten kan ju i gynnsamt fall stiga betydligt däröfver – kanske det dubbla! Det betyder för mig detsamma som 12 500 kronors lön. Och bättre ändå borde det väl bli! Måtte jag nu blott vara karl att sätta förslaget igång!

Det är ju gifvet att Mor och syster blefvo glada öfver denna underrättelse. Nu kunna de se tiden an, med något mer lugn, äfven om jag oväntadt skulle falla ifrån. Med Signes inkomst till bör de ju få minst 3 000 om året och det bör de lefva på äfven i dessa dyrtider. Och därigenom får jag min egen lön ograverad för egen räkning och dessutom är jag öfverygad om att den går åt.

Sjösa ingår icke i köpet. Jag ansåg klokast att behålla dem och slänga fram dem i ett lämpligt ögonblick i händelse ett anrikningsverk skulle komma till stånd vid Wreta, hvarvid nog Sjösagrufvorna skulle hamna i ett bättre läge och betinga ett pris, som man icke nu skulle kunna få.

På eftermidddagen efter köpets afslutande hade vi först sammanträde hos Hasselgren för att taga del af hans sluträkning för förvaltningen af våra intressen under dessa sista år och bli fullständigt kvitt honom. Jag fick alla papper, och Hasselgren likviderades med 1 800 för sitt besvär. D.v.s. i verkligheten fick han ej mer än han redan fått, ca 13-14 000 kronor. Och det är vackert så!

Senare på kvällen hölls i flygande fläng en grufstämma på mitt kontor. Därvid beslöts bl. a att jag skulle bli grufföreståndare tillsvidare. Den 2:dra augusti var jag nere på Skand. Kreditinst. för att inlösa Hallins check på 10 000 kronor. De öfriga intressenterna beviljade mig den ”storartade” provisionen av 5 %, på grund af hvilken jag af hvar och en (alltså äfven mig själf för ¼ inbegripen) tillerkändes 125 kr. d.v.s. jag fick 375 kronor, hvilka tillsammans med de 625 som kommo på min del af de 2 500 utgjorde jämnt 1 000 kronor som jag omedelbart satte in på banken. Mor och syster fingo på sina böcker 900 kr kvar. Och det hvar ju skönt.

På fredagen var det min mening åka ner till Wreta för att studera de ”lokale forhold”, planera för driftens igångsättande, studera kraftfrågan, arbetareförhållanden etc. men det blef ingen resa af, hvarken på förm. – eller eftermiddagståget.

Jag var uppe i Vattenfallsstyrelsen för att rekognoscera terrängen ifråga om den elektriska kraften. Blef hänvisad till deras afdelningschef, ing. Harder, som ställde sig välvillig till planen och på en höft kalkylerade priserna, som skulle komma på ca 100 kr hästkraftåret + naturligen kostnaden för transformatorstationen. Jag tror, att vi våga kontraktera om 50 à 100 hkr. Ty nog ser malmkvantiteten lofvande ut.

Jag hann som sagdt inte resa med kvällståget, eller rättare sagdt, jag fann ingen större idé däri att kasta ut pengar på hotellet öfver natten, då jag kunde komma ner på förmiddagen därpå så relativt tidigt. Jag reste alltså på lördagsmorgonen kl. 8.10 och löste biljett till Svärta gård. Dagen var härlig ehuru ohyggligt torr och varm. Mor hade utrustadt mig med 2 dagars matsäck, bestående af kotletter, 10 ägg samt smör, bröd, skinka och ost. Dessutom dricka.

Efter att mer än ¾ ha förgäfves väntat på ingeniören vid Förola (som jag nu fick höra hette Lannefors och bodde i N.) under hvilken tid jag passade på att luncha, fortsatte jag väl vid ½ 12-tiden till Wreta. Eljest hade jag velat tala vid ingeniören om arbetareförhållanden, priser, m.m., äfvensom passat på att få se och studera verket. Men jag tänkte att hvarken Lannefors eller verket springer väl bort, så jag öfvergaf dem.

Egnade mig istället ett par timmar åt Wreta, som jag noga synade. Särskildt intresserade det mig att se det norra området, där det ju fanns rätt godt om malm. Dessa malmtillgångar äro lätt åtkomliga och bli nog ett icke föraktligt plus till mellanmalmen. Dock föreföll norra malmen något annorlunda sammansatt. Den var tätare och föreföll vara fattigare än mellanmalmen.

En bra nog stor gruföppning låg där högt upp i backen, och jag gjorde den iakttagelsen att den lätt nog går att tömma med häfvert. Kanske man rent af skulle slå till här genast? En del malm låg upptagen på platsen. Såg dock delvis rätt mager ut.

Kraftledningen gick ej så nära som jag förmodade, men något längre afstånd blir det likväl ej. Kanske 1 à 1½ km. 2 000 meter kan det ej gärna vara. Tråden var redan sträckt mellan Nyköping och landsvägskröken vid gärdet ut mot Säby.

Jag var uppe vid komministergården för att tala med pastorn, men han var mobiliserad och skulle komma hem först dagen därpå. Emellertid fick jag tala vid arrendatorn, en medelålders karl som hette Jansson. Han ställde sig ej omöjlig mot den tilltänkta grufdriften, blott förbehöll sig sig få veta i tid, hur mycket af åkermarken vi behöfde, så att han lät bli att så de områden som skulle lösas. Det löftet fick han.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar