fredag 29 november 2013

Dundret följer en öfverallt…

Augusti 1917

Framemot 10-tiden träffades vi i matsalen, och kl. 11 stod hästen och väntade – en gammal skinntorr krake, med en vagn som såg ut att vara från 1800-talets början. Men de åka ju bil häruppe med, fastän nu ingen bensin finnes.

Att fara till Pournovaara redan första dagen blef väl kanhända väl starkt. Vi hade då måst ge oss iväg tidigt på morgonen. Vi inskränkte oss alltså till att denna dag bese Ferrums mycket omtalade koppargrufva.

Det var lång väg dit – 19 km – öfver typisk Gellivarenatur – oändliga blöta myrar, omväxlande med tallhedar med renmossa, utan undervegetation, sterila och tröstlösa. På ett och annat ställe en mindre älf eller bäck, bl.a. Linaälfven, hvars vatten är alldeles grumligt af slam från anrikningsverket vid Hvitåfors.

dundretMen vidt öfver landskapet sticker Vasara-Tunturi, eller Gellivare-Dundret upp sina mäktiga kupoler, 832 m högt mot skyn, och bryter enformigheten. Dundret följer en öfverallt i dessa nejder, hvart man än tar vägen. Man lär sig värdera det som en gammal god vän, och man nickar igenkännande, då det efter en ny landsvägskrök, eller på krönet af en backe ånyo sticker upp sin hjässa, med turisthyddan på toppen.

Det var sällsynt klara och fina dagar, när vi voro däruppe, och hyddan aftecknade sig med full tydlighet på 3 mils håll.

nautanenVi gjorde en väldig krök rundt om berget Sorvanen, vände mera mot norr, fingo syn på det kalt uppstickande fjällberget Nautanen med dess grufanläggningar och fönster, glittrande i solen, passerade utför en väldig lång backe, och voro så snart framme vid Nietsajoki, kalladt ”Ferrum”.

Kopparen förekommer här hufvudsakligen såsom mer eller mindre ymniga insprängningar - icke imprägnationer – af kopparkis i en svart bergart, troligen någon hornblendeskiffer, med sura utskiljningar af kvarts. Kisen synes mest bunden till kvartsen eller dess kontakt med hornbländestenen, men förekommer äfven insprängd i den senare. Den på backen liggande, upptagna malmen, såg ut att med lätthet kunna utskrädas till 5 à 7 %. Jag blef verkligen rätt förvånad öfver att finna så rik malm, ty man är här i Sverige icke så bortskämd med så rik kis.

Underordnadt förekom sekundärt brokig kopparmalm samt svartkoppar, som ju kan tänkas ytterligare höja Cu-procenten. Alltnog, malmen var ovanligt vacker, rätt stora bitar – som knytnäfven eller mer – af helren kis kunde ofta renknackas.

Själfva grufvan är visst ca 18 m djup. Det är rätt och slätt ett schakt nerdrifvet utan vidare arbeten påbörjade. Schaktet såg åtminstone upptill ut att vara ca 4 x 4 m, men det är möjligt att det nedåt kunde vara något vidare. Emellertid var det en sträcka till att vara våt. I den södra väggen fanns i schaktets öfre del en horisontal spricka, genom hvilken vattnet bokstafligen flödade. Det kastade sig sedan i små kaskader utför den ena afsatsen till den andra, och söndersplittrades delvis till ett fint duggregn, som inte var vidare behagligt. Att försöka beräkna minutlitertalet var inte så lätt. Emellertid höllo de nersatta träpumparna läns, och på grund af uppgifter om dessas slaglängd och slagtal, borde man lätt kunna räkna ut vattenmängden.

Vore någon ort inskjuten, så kunde man ju söka skydd i den, nu tvingas man emellertid att exponeras sig hela tiden för skvalandet.

Med hänsyn till den rätt rika malmen föreslog jag, att man borde söka med cement täta sprickan ifråga, och på eget bevåg beslöt jag att låta bekosta detta försök.

Grufvan var vid detta första besök i Uddenbergs sällskap icke läns, utan fylld med vatten. Jag anhöll då att grufvan måtte länsas, så att botten kunde åtkommas, och hemställde till Uddenberg, huruvida han eller hans ”Ferrum”-bolag ville kosta detta arbete. Han ingick härpå, och telegraferade till sin kompanjon Axell i Sthlm efter 300 kronor, som beräknades åtgå för ändamålet.

Arbetet uppdrogs åt mig. Strandberg, den unge (Falu-)ingeniören, som förut af Ferrum arrenderat grufvan, men icke gick iland med att fortsätta arbetet – om af brist på förlagskapacitet, oklok ledning eller grufvans mindre lönande brytvärdhet, eller möjligen allt detta i förening, är ej godt att säga.

Strandberg erhöll emellertid uppdrag att länsa grufvan, och detta beräknades vara klart på lördag eller söndag. Under tiden skulle vi besöka Pournovaara.

Vid hemfärden på eftermiddagen gick hästkraken sönder. Han tappade helt plötsligt sugen, ungefär midt på halfva vägen, och det fanns knappast planer på att få honom framåt. Kraken befann sig ju i ett eländigt tillstånd – undernärd, förstås. Uddenberg och jag gingo till en början utaf för att lätta ekipaget, men satte oss på i utförsbackarna, dock gick det inte i utförsbackarna häller, och till sist togo vi vår Matts ur skolan och gingo på egna ben mycket fortare de återstående ¾ milen tillbaka till Gellivare.

Det var den ynkligaste skjuts jag i hela mitt lif varit med om. Jag hade på e.m. tänkt hedra Dundret med ett besök, men den storartade och högtflygande planen sprack skändligen. I stället tog jag min cykel och kuskade iväg till Fagerberg i Malmberget.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar