torsdag 21 november 2013

Jag hade påräknat några trefliga utflykter…

Augusti 1917

Den kommande veckan i Siljansnäs skall jag kanske kort fatta mig om (Dagarna 11 – 17/8). Jag hade påräknat några trefliga utflykter och plockning af en sjuhelsikes massa blåbär. Däraf blef emellertid inte mycket. Och bär blef det inga alls! Väderleken var opålitlig; det rägnade mycket och blåste, och vi fingo hålla oss mycket inomhus.

Astri följde mig märkvärdigt nog på en roddtur till bryggan efter min väska, som där på middagen hade blivit kvarlämnad. Det blåste rätt anständig motvind bort och blef mycket drygt. Hälst som krafterna efter nattens strapatser icke voro förstklassiga. Tilläggningen vid bryggan blef heller inte så lätt, och det var först efter ett stort besvär vi äntligen fingo ombord både mina väskor och den tunga låda med blåbär, som Astri beställt från Värmland.

På söndagen minns jag inte precis, hvad vi hade för oss, men troligtvis var det då vi gjorde en promenad uppåt Björken för att visa Maria ”engvirångerna”. Vi voro i västra sluttningen av byn, och jag snattade litet körsbär här och där utefter landsvägskanten.

rattvik Måndagen den 13/8 måste jag in till Leksand för att hämta min cykel, som naturligtvis inte kommit fram samtidigt med oss på resan. En cykel kommer i dessa krigstider alltid dagen efter i bästa fall. Dessutom skulle jag försöka få litet hvetemjöl åt Astri, ty det voro de fullständigt renons på i Siljansnäs. Jag reste följaktligen in med ”Rättvik”. Något hvetemjöl stod icke att dyrka upp i Leksand häller. Jag fick nöja mig med ett paket spisbröd till den lilla nätta summan af 80 öre per kg. Smånäpet, eller hur?

En annan dag – kanske det var på tisdagen – gjorde jag en cykeltur nedåt Skeberg i förhoppning att få se Skimmeråsen på närmare håll. Att komma upp på den kunde inte gärna komma ifråga, ty jag kom iväg först rätt sent på eftermiddagen.

Vägen, till en början god, blef emellertid undan för undan allt sämre för att slutligen bli så backig och stenig, att det var bättre att sitta af och leda maskinen. Jag kom ej längre häller än till sluttningen af Skeberget. Det drog nämligen ihop så hotande åskmoln och började förresten redan stänka så pass bra, att jag, som icke hade tagit rägnkappan med, såg mig föranlåten att vända, fastän så nära målet.

Skinnaråsen fick jag alltså ej se skymten af. Men man får väl trösta sig! Rägnet blef det emellertid skralt med, och det hade icke varit den ringaste fara att fortsätta fram till Skeberg, dit det icke var många minuters väg. Emellertid kom jag lagom tidigt hem.

Sjön Molnbyggen passeras på denna väg. Den gjorde med åskmolnen i bakgrunden ett dystert, beklämmande intryck.

Detta blef den enda längre utflykt som jag gjorde under denna ledighetsvecka. Det rägnade rätt mycket, var vått i skogen och någon färd ens till Klockarberget för att tillvarataga den rika hallonskörden, jag där upptäckte redan vid midsommarbesöket blef icke af. Sorgligt nog! När det fanns sådan rikedom på bär, så smärtar det en att icke kunna få något med af denna. Nog hade Astri kunnat släppa en af flickorna ut på plockning, om hon på allvar försökt. Men så kom ju midt uti Maja S:s historia!

En afton voro vi ute i skogen med båda barnen i den långa backen på andra sidan dalgången åt Limåhållet. Det var skönt och fanns något litet blåbär, men det blef endast att stoppa i magen.

Nu kommer en annan obehaglighet i vägen. Skarlakansfebern har flyttat sig ända till Siljansnäs. Den har utbrutit i en gård alldeles ijämte handelsboden, ett ställe där alla människor ha sitt tillhåll och där smittan sålunda har alla utsikter att bli spridd. Det är nu lätt att tänka sig Astris oro och dilemma. Hon går som på nålar. Första dagen hon fick veta det, så ville hon omedelbart packa och resa till Värmland. Hux flux utan vidare besinning. Och Maria – i stället för att lugna henne – understödde hennes afsikter.

Forsbacka 21 Emellertid hade dittills endast tre fall inträffat, och detta i samma familj. Ett dödsfall hade inträffat, de två andra barnen voro på bättringsvägen, och särskild sköterska fanns anställd för deras vård. Något nytt fall hade hittills icke yppats och ehuruväl inkubationstiden ännu icke var öfverlupen, så kunde väl faran icke ännu anses så särdeles öfverhängande. Allra hälst som Astri sköter sina barn till den grad pedantiskt hygieniskt. De bodde ju tämligen isolerade och folk hade inte hemma att göra. Förresten var väl Maj-Kersti ännu allt för späd för att vara emottaglig. T.o.m. Lill-Kaj var väl ännu bra liten för att bli smittad.

Jag fann alltså faran ganska minimal och fick åtminstone tillfälligt håll på Astris skräck. Jag lofvade att hon skulle få ge sig iväg, ifall ytterligare två fall inträffade, hvaraf ett söder om landsvägen, d.v.s. i själfva Näsbyggebyn.

Så for jag då på fredagseftermiddagen in till Falun för att skaka lite i Borgmästarearkivet. Jag cyklade hela vägen, och tog en obefaren väg, nämligen den öfver Djura och Gagnef. Gaf mig iväg vid 3-tiden och kom fram till Falun ½ 9. Vägen löp genom Västannars stora by, jämte det branta Ufberget, på slingrande och litet backiga vägar ner till Djura, hvars kapell passerades. Så blef det ett par intressanta öfvergångar öfver älfven. Och bl.a. gjorde jag ett uppehåll vid älfvarnas förening – en mäktig, minneserinrande syn!

Så vidare förbi Djurmo- och Grinsklackarna! I Dufnäs träffade jag Siri Lund med lille Dag Bergman. (Ingmar Bergmans storebror)

Det blef en lång färd, litet tröttande, då den företogs i ett kör utan hvila. Och det blef skymning, innan jag strax före ½ 9 kom upp på höjden vid Näfverberg och anträdde den hastiga färden utför Slutbacken, öfver varphögarna in i Falu stad.

Tog in på Nya Hotellet, där jag fick ett stort uppackningsrum åt gården, hvarifrån tonerna till ouvertyren till Trollflöjten nådde mitt öra från trädgårdsmusiken.

Arthur Nordström blef eftertelefonerad för diskussion om huruvida han ville ha platsen som arbetsledare nere vid Wreta. Han syntes villig därtill, och vi diskuterade frågan länge. Kl. blef visst elfva, innan Morpheus kom med sina berömda armar.

Morgonen därpå hade jag åtskilligt spring och bestyr i staden. Besöket hos borgmästaren blef kortvarigt och föga gifvande. Och sedan blef det mest spring efter hvetemjöl eller hvetebullar och skorpor m.m.

Hemresan skedde också hela vägen på cykel, och tog ju litet kortare tid, eftersom då vägen togs öfver Aspeboda – Insjöhållet.

Hemkom vid ½ 7-tiden, lastad med en kasse, fullpackad af mat, förnödenheter och en massa kantareller, som jag hittade i skogen strax efter passagen af Öfre Vallsan. Äfvenså var det på ett ställe ovanligt godt om hallon, som dock hamnade i magen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar