söndag 24 november 2013

Lapplandsresan

Augusti 1917

Nu kommer historien om min Lapplandsresa.

Advokaten Hj. Uddenberg hade sedan någon tid förut genom Carlsten bjudit ut en kopparfyndighet i Gellivaretrakten, benämnd Pouruovaara. Fyndigheten hade förut besökts af Löfstrand, som om densamma skrifvit ett vackert uttalande, och just på den grund hade jag all anledning att genast ställa mig skeptisk mot företaget.

Jag hade bedt Uddenberg uppskjuta denna resa, emedan den inte kom mig särdeles lägligt för mina planer. På lördagen ringde han emellertid och ville inte skjuta på resan längre, och då gaf jag med mig, och vi bestämde, att vi skulle ge oss iväg på måndagsaftonen med nattåget. Det var alltså den 20 augusti.

Jag hade emellertid en viss motvilja för att tillbringa tre nätter efter hvarandra på tåg, hvarföre jag beslöt att fara Uddenberg 12 timmar i förväg, lägga mig på hotell, och ansluta mig till samma tåg dagen efter. ’jag lämnade alltså Siljansnäs på måndagsmorgonen vid ½ 7-tiden på cykel, och hade min väska fullpackad frampå, hvilket till en början syntes erbjuda oöfverstsigliga svårigheter, men sedermera befanns gå alldeles utmärkt, sedan jaga fick binda fast väskan på ett särskildt vis. Jag kom till Leksand i mycket god tid. Löste min biljett blott till Krylbo.

bracke I Krylbo åt jag en stadig lunch och var så redo att omedelbart medfölja Östersundståget till Bräcke, som jag utvalt till nattkvarter.

Jag tänkte snåla på skjutsen och åka III klass, hvilket emellertid, så som jag bar mig åt, blef en mindre god affär. Följande dag tog jag nämligen prisskillnad, först till Boden, och löste så på nytt prisskillnad från Boden till Gellivare. Detta gjorde att jag fick för hela resan betala mera, än om jag hela vägen åkt i II klass.

Underliga fasoner! Det kunde väl ingen normalt begåfvad människa räkna ut. Väl borde det i värsta fall ha blifvit närmelsevis lika dyrt, då prisskillnad blef så där sönderdelad, men att det kunde bli dyrare, då jag en hel dag trängdes i III klass är mer än utgrundligt för en vanlig dödlig. Så var emellertid förhållandet.

Jag satt alltså inklämd bland klockskojare och annat folk och kastade en och annan beundrande blick ut genom fönstret, på Ljusnans fagra partier, vid Arbrå, Järfsö, Ljusdal etc.

I Ockelbo fann jag rådigast att springa af och telegrafera till Bräcke om rum, ty att ånyo vandra en hel natt på perrongen, eller att sitta i en snuskig väntsal tilltalade mig inte alls. Jag vet verkligen inte om mitt telegram sedan var absolut nödvändigt, men nog var hotellet i Bräcke fullt af folk.

I Bollnäs blef det rast för en huggmiddag, som gjordes så grundlig som de 20 minuterna samt den knappt tillmätta brödransonen tilläto.

I Herman började det raskt mörkna på, enär det till på köpet blef mulet och t.o.m. visst kom någon liten skur.

Det var sedan med en viss tillfredsställelse jag tog mitt rum i besittning och genast kröp till kojs, försakande de läckerheter, hvars dofter trängde ut från matsalen, där Östersundare i täta skaror superade.

Tisdagen den 21 ingick så strålande som det öfverhufvudtaget var möjligt. Det blef en härlig resa genomallt hvad de norrländska älfvarna ha att bjuda af fagra utsikter.

Jag hade nu bytt vagn och fick en härlig kupé i en I-klass sofvagn, nu apterad till II-klass sittvagn. Det var en ny vagn, med fräscha dynor och skimrande polering, och man satt högst bekvämt. Vagnen gick till Narvik.

Det vackra börjar ju tämligen snart sedan man lämnat Bräcke. Jag gjorde mig ingen vidare brådska med att uppenbara mig för Uddenberg, hvilken ju enligt aftalet skulle vara med på detta tåg, utan ville så länge som möjligt bevara mitt inkognito och njuta ensamheten i min fina kupé.

  Tåget passerade de härliga Langseletrakterna vid Indalsälfven, Bispgården, Ragunda o.s.v. Vid frukostdags anlände vid till Långsele, där tåget gjordes om och restaurationsvagnen inkopplades. En oräknelig skara resenärer arrangerade en kapplöpning till matsalen, där det blef ett trängande och ett armbågande och ett huggande med gafflar i högsta hugg, så jag afstod gärna efter att ett antal gånger ha gluttat i dörren.

Nej, då var det vida bättre att få sitta i ro och fred i restaurationsvagnen och få sin bestämda ranson med lugn. Jag fick en utmärkt plats till höger och till bordsgranne en stor, yppig och blodfull dam i 35-åren, med stora heta ögon och långa ögonfransar, som hon förstod att göra nytta med. Vi delade älskvärdt med oss af våra potatisar. Midt emot mig satt en herre, ganska lik Einar, och han bara satt och ropade på kyparen och ondgjorde sig öfver att han inte blef serverad nog fort, ehuru han kom sist.

En passage öfver Forsmobron i glittrande sol och vid ett välförsedt frukostbord bör man ju vara en ganska förstockad människa för att icke låta sig påverkas af.

Ett sällskap ryssar, som satt bordet bakom, måste emellertid ha varit af den sorten, ty de ägnade inte den härliga taflan den minsta blick. Det var f.ö. mer än hälften af passagerarna som voro utländningar, mest ryssar. Och hela vagnen genljöd af tungomål. T.o.m. hofmästaren excellerade i ryska, hvaröfver han syntes mycket stolt och triumferande tittade sig omkring.

Mot frukostens slut inträdde min vän Fagerberg i vagnen och vi utbytte ett förtroligt igenkännade. Han kom från sin semester, tillbringad i hans nya frus hemtrakt, i Tenhultstrakten. Och hade både maka och sin 3 mån. gamle son med sig. Makan är naturligtvis lärarinna – det går så med lärarinnorna i dessa nordliga grufsamhällen, att de bli hampade af ingeniörerna. Det är så ondt om femininer däruppe. Frugan var ung och kraftig, ljus, med stora ögon, en kraftigt utvecklad näsa och en mun med antydning till grekisk utformning. För öfrigt var hon småländsk prästdotter och en kvinna som fullkomligt visste hvad hon ville. En ordningsmänniska af rang, samt utrustad med ett skönhetssinne, som tog sig fördelaktiga uttryck i ordnandet af hemmets kultur – se där mitt intryck af denna unga dam.

Fagerberg kom på visit i min kupé och vi språkade länge. Sedan kom ock Uddenberg. Jag skickade konduktören efter honom, då jag ansåg tiden därför inne. Han kom – en liten, magerlagd jurist med hvit segelmössa och ett visst tycke af Kauffmann, sedd i profil – icke eljest. Tillhörde visst 1860 års män. Syntes mig vara hygglig och mera allmänintresserad än som vanligen brukar vara fallet med en gammal jurist. Vi kommo ganska godt öfverens, och samtalet gled ganska ledigt.

Resan blef emellertid tämligen lång, som den alltid blir, då man får sitta en hel dag genom Västerbotten. Också blir utsikten allt enformigare ju längre upp man kommer, i stället för att det borde vara tvärtom för att hålla intresset mera vaket. Hvad som passerar norr om Vindelälfven har en normal människa mycket litet sinne för. Norr om Hällnäs försvinner intresset. Då är man förresten för trött för att intressera sig. Det var därför med verklig lättnad man rullade öfver Lule älf och kom in i Bodens mörknande samhälle. Endast en grönaktig dager syntes i norr och de elektriska lamporna speglade sig i vattnen, medan de hotfulla fästninsbergen bildade en mörk bakgrund och ram åt taflan.

boden I dessa sensommartider har man försport om särdeles kraftiga solfläckar, åtföljda af starka norrsken. Här uppe i Norden borde väl dessa då gifva sig tillkänna. Och mycket riktigt! Under tågrangeringen i Boden var jag i tillfälle observera ett synnerligen vackert norrsken, dels i bågar, dels i flammande strålar.

Då vi lämnat Boden, blef jag utkörd från min sköna kupé i sofvagnen, trots att denna gick nästan tom. Men så äro instruktionerna för att tvinga folk att lösa sofkupé. Jag måste förfoga mig till vagnen före, en gammal vanlig hudik, men den var alldeles tom, och jag fick ligga och dåsa så godt sig nu göra lät, ända fram mot de dimhöljda trakterna öfver de ändlösa myrarna framemot Gellivare, dit vi anlände 3.58 på morgonen. Vi uppsökte genast järnvägshotellet och jag dök på hufvudet i sängen i rummet N: o 4.

2 kommentarer:

  1. Jag vet inte om jag kommenterat här någon gång, men jag har fascinerat följt bloggen i 4 år nu. Det är ett fantastiskt arbete ni gör!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Eva! Nej jag tror inte du kommenterat förut. Kul att du följer! Att på det här sättet dela med sig av morfars anteckningar ger oss enbart glädje och kan förhoppningsvis även glädja även andra. Dig till exempel. :)

      Radera