fredag 8 november 2013

Östgötaresan

Augusti 1917

Sedan jag gjort Wreta ifrån mig för den gången, stäfvade jag in mot Nyköping, som jag emellertid for rätt igenom. Var endast uppe i telefonstationen för att ringa till mitt kontor. Jag väntade nämligen svar från en viss Gust. A. Andersson i Halmstad, som hade bjudit ut fältspat i Västergötland. Han hade af mig blifvit uppmanad att lämna besked ang. plats och tid för möte. Jag önskade nämligen bese fyndigheten.

Herr Malmborg hade emellertid redan gått från kontoret, så jag fick intet besked. Då uppsteg hos mig tanken på att resa i förväg ner till Västergötland och invänta hans (Anderssons) svar nere hos David Å., dit jag kunde resa under tiden. Och så finge jag se mig en smula om under söndagen, hvilket ju kunde vara minst lika roligt som att vara hemma i Stockholm.

Sagdt och gjordt! Jag rullade ur Nyköping, mot Kolmården som närmaste mål. Vägen var slät och jämn och en rätt stadig östan låg mig i ryggen, så jag fick god hjälp. Raskt gick det förbi på slätten, förbi Ladugården och Bergshamra gamla tornlösa kyrka. Kyrkorna ligga rätt tätt härnere på slätten, och man hinner inte lämna den ena, förrän den andra dyker upp. Sålunda passerade jag såväl Lunda som Tuna kyrkor, samt sedermera äfven Kila, där Nyköpingsslätten tar slut och det allvarliga Kolmårdslandet tager vid.

Strax före Lunda rastade jag i en backe jämte vägen och inmundigade min middag, bestående af 3 ägg och en kotlett samt smörgås. Ofvanpå blåbär, hvilka dock växte sparsamt.
Vid Bergs mejeri fick jag ½ liter mjölk med 1 dl grädde till, men det var förenadt med stor risk att dricka så kall, isad mjölk, så det kunde ske blott klunkvis.

stafsjoJag passerade Jönåkers station och satte kurs på Kila, där jag dock intet uppehåll gjorde. Så småningom bär det nu upp igenom Kolmårdsskogarna. Naturen blir dystrare. Midt på skogen ligger Stafsjö gamla bruk med sina hvita byggnader. Det ser gammalt och förfallet ut. Inte borde det vara något nöje att vara anställd här, om man inte är passionerad jägare. Bruket såg antikt ut. En gammal, rätt stor kanon låg utanför verkstaden som ett minne från forna dagar.
Stafsjön, vid hvilken bruket ligger, var emellertid en vacker sjö och många, rätt vackra taflor upprullades vid passagen. Jag var rätt fuktig af svett och det led mot kvällen. Dessutom var nog luften så högt uppe i Kolmårdsbergen kanske en smula kallare än nere på slätten. Alltnog, jag trängtade till hvila och ombyte af kläder.

När jag därför kom till Krokeks gamla gästgifvaregård, och på stående fot i ett svep exekverat två pilsnerdricka, så beslöt jag mig för att stanna, ehuru ännu solen stod ett godt stycke ofvan horisonten. Jag hade godt hunnit till Åby före solnedgången, men här uppe på skogen var nog vida mer ägnadt till hvila. Följaktligen slängde jag min ryggpåse, lät cykeln komma till ro, och kartade själf den branta trappan upp till mitt logi på gafveln.

Häruppe på skogen är förvisso fridsamt, speciellt nu sedan trafiken på landsvägen efter den nya järnvägens tillkomst blifvit minimal. Här låg förr socknens kyrka, uppbyggd af sten från ett gammalt kloster, bekant bl. a därigenom att det var hit som Gustaf Vasa förvisade en biskop – jag tror det var Magnus Sommar – emedan han till svar på kungens fråga, i hvilket kapitel af bibeln det stode att det vore biskoparna tillåtet att bo i stenhus, genmälte att det vore i samma kapitel som tilläte kungen att lägga sig till med kyrkotionden.

krokekKyrkan nedbrann genom vådeld 1883 och blott murarna kvarstå. Kyrkans inre härbärgerar nu en hel liten skog af löfträd, som når högt öfver murkrönet – man kan alltså här skåda hur en 34-årig skog ser ut – och skatorna, som här logera, sörja för kyrkomusiken.

Utanför ligger den förfallna kyrkogården, behandlad med en pietetslöshet utan like. Här ligga grafvårdarne huller om buller kullfallna, somliga i flera delar spridda. Ogräset växer vildt efter behag. Ingen gör något för de gamla, som här hafva sin hvilostad. Det tycker jag är en ren skam för församlingen. Den nya kyrkan, som ligger vackert, högt vid Bråviksstranden, har ju sin egen kyrkogård, som nu är den enda använda. Men pieteten mot de döda borde likväl ha bevarat den gamla kyrkogården, där många ligga, som ännu hafva anhöriga i lifvet.

Jag gick där länge i solnedgången och såg de gamla grafvårdarna, af hvilka somliga voro utomordentligt stilfulla, tilltalande i form och af ett härligt bildbart materiel, den vackra Kolmårdsmarmorn, som brytes ej så långt härifrån – vid marmorbruket nere vid Kolmårdens station.
Jag studerade inskrifterna, hvaraf många understundom ha rätt mycket att säga åt oss, sena tiders barn, och som i sin vältalighet ofta gifva oss vackra inblickar i ett förflutet. Många inskrifter voro vittrade eller mossbelupna och svårtydda, och jag fick lägga mig på knä för att peta inskrifterna rena i och för dechiffreringen. Hade någon utomstående sett mitt mystiska förehafvande, så hade de nog tagit mig för den förlorade sonen som efter 40 år återvände till sina fäders grafvar.

Bland andra påträffade jag där på kyrkogården en häll, som en gång suttit i en större vård, hvars öfriga delar låg lågo kringspridda i gräset, och hvars inskrift jag först måste peta ren, innan jag kunde tyda den. Dess inskrift lydde så här:

Laura Rozycka
10 jan 1823 – 3 febr 1859

Epouse et mère cherie
Sur cette vie étrangiere
trop tat à notre amour
te rarit le trepes
mais notre douteur cousole
la foi tant entire
que nous te ravenous
là on te menot pas.


Det ligger onekligen ett stycke poesi häri! Här slutar ett människoöde på främmande strand. Detaljerna känna vi icke, men utstråla icke dessa stenar än i dag från den mossbelupna ytan en stämningsfull vältalighet?

På gafvelrummet hvilade mina trötta ben efter de många hvarfven. De hade presterat ett godt arbete och förtjänte sin anständiga hvila.

Söndagsmorgonen ingick strålande och fridfull. Nu upp till nya okända äfventyr.
Vid 9-tiden var jag klar att starta hän mot nya öden. Min vänliga värdinna hade kommit upp med kaffe och mjölk, och detta tillsammans med moderns goda matsäck var det som skulle sätta sprätt på kroppen för den nya dagens ansträngningar.

Nu var det hufvudsakligen nedåt, den ena långa backen efter den andra. Nog är landskapet pittoreskt, men någon egentlig naturskönhet blir det inte förrän invid stupet jämte Bråviken. Vid Oskarshäll, en bergknalle med fri och öppen utsikt, där en minnespelare af järn står upp till minne af den nya landsvägen fullbordan uppför dessa vådliga branter, stannade jag en stund för att njuta af den härifrån så beryktade utsikten öfver Bråviken med dess vikar och skär. Det var söndagsmorgon, och solen glittrade så bedårande öfver det friska, hafsbrisbemängda fjordlandskapet.

Det var en ljuflig morgon. Synvidden är här ganska betydande. Från Norrköping och långt därbortom går blicken ut öfver Vikbolandets slättbygd med dess många kyrktorn ända bort mot stupen vid Timmergata och Quarsebo. Långt söderut skymta bergen nedåt Söderköping och Slätbaken.
En frisk bris från ostan rådde. En bogserare stäfvade in mot Norrköping. De förtöjda kustkuttrarna guppade upp och ner för böljeleken. Bröstet fylldes med hafsluft. Här skulle jag gärna ha suttit i timmar och njutit, men dagen låg före och lockade till nya äfventyr ut i det okända, och jag råkade i valet och kvalet hur dagens öden skulle utformas. Jag beslöt så i en hast att fara till Åby eller Norrköping och där taga tåget till Mjölby. Därifrån skulle cykeln föra mig vidare mot Omberg, Östgötabygdens pärla! Det var ju ingen oäfven dagsroute, äfven för en sådan ”farende svend” som jag.

Sagdt och gjordt! Utför väldiga backar bar det ner emot Bråvikens klargröna vatten och dess bebyggda trakter. Väl nere vid vattnet gjorde jag ånyo rast, hufvudsakligen för de många hallonens skull, som växte på järnvägsbanken. Väl ¾ timme stannade jag här och inte förslog det med mindre än 1½ liter för de kvantiteter, som så småningom hamnade i min mage. Det var präktiga hallon och de fingo utgöra ett högst afsevärdt plus till dagens föda. Jag reste billigt och åt billigt. Hade jag haft något att plocka i, så skulle jag här ha samlat i ladom, men som magen till sist protesterade mot ytterligare ”intrång” var intet annat att göra än att fortsätta.

På ett ställe syntes en hel familj gemensamt taga sitt förmiddagsbad, alldeles intill landsvägen, men som de alla hade baddräkter, så behöfde de ju inte vara så blyga. De tumlade om af hjärtans lust, och jag var oerhördt afundsjuk, men vågade inte följa exempel, dels på grund af magens ”öfverspändhet” och dels af frånvaron af fikonalöf, ty det var mycket promenerande ute – söndagsfirande Norrköpingsbor som foro från staden, medan jag med alla krafter nu trampade dit. Men jag ämnade ju inte stanna där.

Jag kom fram till Åby utefter den härliga vägen jämte Bråviksstranden, med dess trädgårdar och herresäten. Kom för tidigt och trampade därför direkt mot Norrköping som mål.

Hit kom jag också ½ timma eller mer för tidigt till tåget – det skulle gå 11.19 – men en plan att fara direkt till Fiskeby förkastades, och jag ledde istället min gångare den långa promenaden ner till Norrköpings norra.

Efter en visit hos Carl Johan i järnvägsparken blef det att stänga in sig i grisfållan i väntsalen bland annan fänad, ty de behagade inte släppa ut någon på perrongen, förrän de ankommande först aflägsnat sig – måhända ett klokt arrangemang ur trafikteknisk synpunkt, men föga behagligt för de väntande.

Så kom tåget, med en oändligt massa vagnar, och en lika stor oändlighet af folk. Och så blef det att sitta i upplösningstillstånd bland det myckna folket ända till Mjölby. På tåget satt en flicketös, som hade Astris ögon, ögonbryn och mun. Hon fann sig visst generad af att jag konstaterade likheten.
Emellertid kommo vi till Mjölby, hvilket samhälle jag inte ägnade värst stor uppmärksamhet. Jag satte mig omedelbart upp i sadeln och rullade västerut, men uppför Kungshögarna, de geografiskt bekanta ishafsafsättningarna med dess sandtag, fick jag nog beskedligt gå. Vägen är här rak och jämn, och det bär snart ut på den milsvida Östgötaslätten.

Förbi Hogstads och Väderstads kyrkbyar ställdes färden och någon rast gjordes ej förrän vid Röks kyrka, där den bekanta Rökstenen står i kanten af kyrkogården – Sveriges märkligaste runsten. Den är emellertid numera inbyggd i ett träskjul, osnyggt nog, och ingenting står att se utifrån. Jag var för lat för att gå och hämta nyckeln, hälst som jag både läst dess historia och sett den afbildad. Med litet fantasi gick det lätt nog att rekonstruera bilden. Jag fortsatte.

Redan vid Hogstad, eller ännu mer Väderstad, ses Omberg framträda på afstånd. Visserligen är väl berget i och för sig icke särdeles märkvärdigt för den som är van vid bergstrakter, men det är i fråga om Omberg icke höjden eller de djärfva formerna som skola fälla utslaget. Det är bergets närhet till den vida slätten, dess flora, dess geologi, dess belägenhet i en stor historisk bygd, som här intresserar främlingen. En uppsvensk märker att han kommit till en annan bygd än den han är van vid.

AlvastraKom t. ex till Alvastra en söndag eftermiddag under samma omständigheter som jag! Rullande utför slätten mot bergets fot! Redan vid Heden med dess märkliga kyrka märker man att man nalkas något ovanligt. Rulla in från den solglänsta slätten under bokskogens svalkande löfhvalf vid Alvastra! Den skall vara rätt underligt konstruerad, som därvid icke erfar en känsla af något högtidligt, icke vanligt. Och den anstolta ruinen talar också den sitt särskilda språk, mer eller mindre intimt, alltefter som man vill förstå. För den som är fantasibegåfvad och förmögen till en romantisk stämning, erbjuder ett dylikt besök anledning till mycken njutning och inre tillfredsställelse. För den som i likhet med mig något mer studeradt klostrets historia, innebär besöket ändå mer. Man kan så godt förstå att klostrets anläggare vid valet af byggnadsplats fastnade för den tjusande platsen här i idyllen, hägnad af det mäktiga bergets skydd. Platsen i sig själf inbjuder ju direkt till andaktsfulla känslor. Här om någonsin kan man påstå, att den rätta byggnaden kommit upp på den rätta platsen, att den organiskt vuxit sig ur marken.

Jag tog mitt kvarter i Hästholmen, på dess gästgifvaregård, med det härliga läget vid Vetterstranden. Bodde för mig själf i annexet.

Det härliga vattnet måste naturligtvis inbjuda till ett uppfriskande bad! Det dröjde häller inte länge förrän jag tog mig en handduk och letade ut åt mig ett lämpligt ställe, hvilket dock icke föll sig så lätt på den klippiga stranden; hälst som det blåste en rätt frisk nordan. Sjön skvalpade på rätt bra, men i skydd af en liten, liten vik skedde doppet.

Mat smakade nu bra. Kvällen ägnades åt meditationer vid stranden. På klippan uppe vid fyren åskådade jag båtens affärd till Hjo och såg huru skrofvet krympte ihop till en liten, knappt märkbar prick. Solen sjönk alltmer, och den händelserika och minnesupplefda dagen närmade sig sitt slut. Uppåt Karlsborg, där ”gnistens” skyhöga master aftecknade sig mot den röda aftonhimmeln, sjönk solen.

Det föll sig emellertid icke lätt att få komma till ro, ty den vackra aftonen med den underbara skymningen hade lockat flickor och gossar utomhus, och i sådant fall är ju ett piglock tyvärr oumbärligt. Att sofva med sådant oljud utanför ett öppet fönster, tillhör privilegierna för mera kraftfulla naturer än min. Först framåt morgonsidan, då det började ljusna utåt slätten upphörde olåten.

Östergötland, Vadstena, Väversunda, Östergötland, Miljöer-Odlingslandskap-Slättbygd, Miljöer-Kust- och skärgårdsmiljöFlera gånger under nattens lopp var jag uppe vid mitt fönster för att beskåda det förtrollande månskenet, som försilfvrade de små vågorna, som vaggade sig till sömns nedanför klippan där fyrens lykta blinkade ut i natten. Det var en tafla som påminde mig om ett gammalt oljetryck jag sett en gång för mycket länge sedan. En syn var det emellertid som icke på mycket länge skall försvinna ur mitt minne.

Följande dag, det var måndagen den 6, ägnades åt diverse telegrafering, samt Ombergsbesöket. Vid turisthotellet sattes cykeln bakom en vägg, och marschen upp mot Hjässan började. Det var en ganska lätt bergsbestigning. Jag tror det tog föga mer än 20 minuter.

Sikten var denna dag inte den bästa. Morgonen hade till stor grämelse ingått med moln öfver Hjässan, och det såg till en början icke ut som om ett Ombergsbesök skulle kunna bli af alls, men senare lättade det något och solen bröt äfven fram, men dunstkretsar gjorde horisonten grumlig. Särskildt var detta fallet söderut, där hela trakten åt Visingsö och Jönköping var insvept i rägn. Västgötasidan syntes klarast, t o m Billingen var synlig, men norrut och åt slätten var det disigt, så att Vadstena nätt och jämnt kunde skönjas. Motala och Skenninge fick man gissa sig till och Linköpings domkyrkotorn syntes icke alls. Men det var vackert ändå, äfven om icke 50 kyrkor syntes. De voro många nog ändå. De flesta voro dock alldeles insvepta i lätt dis och kunde icke heller med största svårighet isoleras ur töcknet.

Vid återvägen ner tog jag en afstickare bortåt V. Djurledet och råkade in i ett fall som erbjöd en hallonskog, dignande af de härligaste och maskfriaste hallon. Hade vi här varit några stycken och haft lämpliga käril, så hade det blifvit ”noget av”. Nu blef det middag för mig, ty det räckte med mjölk och bröd till att stilla min mages middagskraf.

Ett tillämnat besök vid pålbyggnadsutgräfningarna vid Alvastra st:n blef plötsligt afbrutet på midten vid upptäckten af ett anslag, att det kunde ådraga den som beträdde marken i fråga ända till 200 kronors böter. Då gaf jag den historiska vetgirigheten på båten. Priset var i förhållande till kunskapserhållandet rätt högt.

trafikKl. 4 bar det med Trafik öfver Vettern till Hjo. Öfverresan var härlig, ehuru vädret var föga klart. Söderut syntes intet. Dessutom var det väl blåsigt att med behag vistas på öfverdäck, allra hälst ifall skjortan är en smula fuktig efter Ombergsbestigningen.

(Svenskan något felaktig, men det är väl inte så noga i hastigheten!)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar