tisdag 19 november 2013

Så kom jag då hem…

Augusti 1917

Så kom jag då hem och ägnade mig åt mitt kontor ett par tre dagar. Och en kväll gjorde Modern och jag en tur utåt Äppelviken, det moderna villasamhället bakom Essingen. Det var en treflig tur. Därute fanns synnerligen många, särdeles tilltalande villor och trefligt bebyggda tomter. Läget är öfverraskande vackert så nära utanför Kungsholmen och dess dammiga infartsväg.

Äppelviken(Fem år senare skulle morfar flytta till Äppelviken med sin familj. Huset de då flyttade till var vid den här tidpunkten ännu inte byggt. Läs mer här.)

Vi promenerade en stund och sutto i den lilla vackra parken nedåt sjön. Sedan foro vi hem med båten, medan skymningen bredde sitt täcke öfver Mälarinloppet, där ljusen började tändas, det ena efter det andra. Jag kände mig helt poetiskt stämd och flyttad många, många år tillbaka i tiden. Det var nästan en stämning som af en 80-tals-roman. Båten kryssade kors och tvärs, från den ena bryggan till den andra, och det tog en afsevärd tid, innan vi omsider landade nedanför gamla riksdagshuset och promenerade hem genom de svagt upplysta gatorna.

På fredagen (10), ringde Astri från Siljansnäs, förmälande den mindre angenäma underrättelsen, att våran barnfröken, Maja Sundgren, samma dag tidigt på morgonen, häftigt insjuknat i blindtarmsinflammation, samt att Astri genast fått henne inskjutsad till Leksand f.v.b. till Falu, eller om hon skulle orka, Gefle lasarett. Hennes bror afhämtade henne i Leksand, och hon orkade inte längre än till Falun, där hon genast opererades.

Operationen gick utmärkt bra, och det var en stor tur, att det hela kom på så hastigt att hon genast blef ivägsänd. Den gången var Astri sällsynt beslutsam. Emellertid stod hon nu ensam med sina båda ungar, och kräfde någon ersättare. Mor hade ingen lust, Signe var i Värmland. Det blef sålunda att vända sig åt annat håll.

Vi telefonerade till Aspudden efter Maria Lund, som inte tvekade att säga ja och komma. Hon hade för tillfället semester, och att sköta våra ungar är ju inte precis någon semesterhvila. Emellertid gick hon in på att komma, och tyckte t.o.m. det skulle bli roligt att komma till Dalarna.

Som jag inte hade klart att börja arbetet i Wreta ännu, hade jag just funderat på att taga ut en vecka af min ledighet och hvila en smula från de många resorna. Det kunde alltså passa bra att göra Maria sällskap. Hälst som jag också kunde få ersättning för min resa genom att kombinera ihop ett besök hos Borgmästaren i Falun.

Astri behöfde ju snar hjälp, och ehuru Maria icke precis var så hågad att åka iväg så hufvudstupa, så lyckades jag öfvertala henne att följa med redan samma kväll. Efter tågindragningarna är resan till Leksand nämligen än besvärlig. Reser man på morgonen, så kommer man ändå inte fram förrän inemot 10 på kvällen, och då är diet försent att fortsätta ut till Siljansnäs. Bäst var alltså att fara på kvällen till Krylbo, ligga där öfver natten och så fortsätta 7.20 till Leksand, dit man anländer 10.49, hvarefter ”Rättvik” går 11.20 till Siljansnäs. Detta blef alltså vår reseroute.

Ett försök att telefonledes beställa rum i Krylbo misslyckades, och vi fingo resa på vinst och förlust. Det blef mest förlust. Resan till Krylbo gick ju flott i II klass, och jag fick t.o.m. disponera ensam soffa, men så blef fortsättningen så mycket obehagligare.

krylbo-station3-bigInget rum stod att uppbringa och nattväntsal fanns ju inte annat än III klass, och den var f.ö. också den upptagen till sista plats. Den vanliga väntsalen var snuskig, och förresten voro dess soffor upptagna af tredjeklasspassagerare med hål på strumplästerna och mer eller mindre genomträngande lukt. I anseende härtill föredrog jag att vanka ute hela natten, dels på perrongen, dels utåt vägarna, men gudarna skola veta, att det var långsamma och inte värst angenäma timmar. Visarna på stora klockan går trögt under sådana omständigheter.

Maria satt inne i väntsalen och hängde halfsofvande på en stol. Vid 4-tiden försökte vi äta en smula för att hålla kuraget uppe, men det lyckades endast med svårighet. Emellertid gjorde vi i den tidiga morgonen en längre tur utåt Brunnbäck och dess historiska älf, och på detta sätt fingo vi tiden såsmåningom att krypa framåt, tills 7.20 lidandet delvis afhjälptes. Men ”allmänbefinnandet” var vid framkomsten till Leksand mindre tillfredsställande.

Vid framkomsten till Siljansnäs brygga låg den tröttsamma och otrefliga landsvägen badande i ett solgass som aldrig tillförne. Jag kånkade på Marias väska och svor invärtes meterlånga haranger, medan svetten strömmade och helt förstörde mitt vackra hattband.

Astri blef emellertid glad, det låter ju tänka sig. Hon var dessbättre rätt kry, fastän hon förut hade haft obehagliga känningar åt magen. Och ungarna voro runda och duktiga.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar