fredag 15 november 2013

Västgötaresan

Augusti 1917

hjokortHjo är en liten vacker håla, hvilket jag visste förut. Dess läge vid Vetterstranden är förtjusande! Vid badanstalten och i parken sutto mycket folk som njöto af den vackra aftonen – här var mera stilla än utmed Östgötasidan. Jag skulle naturligtvis ha stannat ett par timmar och studerat stadens fysionomi, men däraf blef nu litet. Jag gjorde ett slag uppåt torget och beskådade landtligheten och lät cykeln hoppa på de mer än vanligt knaggliga gatstenarna. En packe vykort hamnade också i min ficka.

Den emot mig vid bryggan till mötes sända skjutsen sände jag otacksamt nog hem igen. Jag hade ju cykeln, som måste med, och då kunde jag lika gärna själf sitta på’n.

Kl. 5.20 ungefär var båten i Hjo och 25 minuter anslog jag till stadens beskådande. alltså lämnade jag staden ungefär 5.45. helt visst är staden en angenäm tillflyktsort för äldre människor, som nöja sig med att sitta stilla på en veranda med hängpelargonior, med kaffebrickan på bordet och den blånande Ombergskusten i bakgrunden! jag skulle gärna ha stannat en dag eller två för att skaffa mig litet idyllisk småstadsstämning. emellertid måste jag vidare. Västgötasidan är måhända icke så fager som den andra. Här finns intet Omberg och intet Alvastra! Men många ställen äro vackra. På något mer än en timme, kanske 5/4 – tillryggalade jag vägen upp till Hintzegården, dit David Å bjudit mig till gästnings. Det kunde ju vara roligt att ha sett hans gård.

Vid framkomsten var herrskapet ännu icke framkommet. De skulle på söndagen afresa kanalvägen från Sthlm och väntades hem på måndagskvällen, men kanaltiderna äro ju en smula opålitliga, särskildt i dessa bränslebristens tider. De borde ha varit hemma kl. 7, men vi fingo vänta ända till öfver 9. Jag omhändertogs af en gammal fröken Bore, barnens tillsyn och husföreståndarinna under husmors bortovaro. Hon visste ju inte hvad jag var för en sort, så hon hade ju svårt att inrätta sitt bemötande; emellertid var hon vänlig och välvillig fastän naturligtvis tillbörligt reserverad. Men så kom omsider droskan och det blef allmän fröjd och gamman och en välbehöflig supé i sena kvällen vid stearinljusens milda sken.

Jag låg följande morgon länge – i en byggnad afsides i parken. Och sof ut efter dagarnas strapatser.

Så sågo vi oss litet omkring. Gården ligger vackert, rätt högt öfver Vettern (Hökensås) ett stycke från stranden. Det är en gård med en smula traditioner – det syns ju vid första anblicken.

HintzegårdenManbyggnaden låg, gammal, med antikviteter och en 86-årig gumma, som har den till änkeställe på lifstid. Det vackraste är parken, med gamla vackra, hundraåriga ekar. En stor, välskött, fet köksträdgård. David har ej anlag för att svälta, och det tycks han ej heller behöfva.

Ägorna ligger vackert, och jorden är bördig. En rätt stor torfströmare är gårdens guld i dessa tider. Ett eget litet husbehofsmejeri har David på gården. Det gamla, nu nedlagda bränneriet är ombyggt till stall.

Själf bor David i en flygelbyggnad, med 6 rum och kök. Hans möblemang röjer den jämförelsevis väl burgnes, halfbildades smak. Frun i huset är ju den som fått släppa till pengarna, och hon har tydligen åtskilligt att säga till om också. Men jag tror att hon är både snäll och duktig i sitt hushåll. Det röjer köksträdgården, konserveringen, ställningen på husfolket. Att hon också kan föra sig något och vet sitt penningvärde, det visade hennes uppträdande och dress vid supén på Hasselbacken.

Vi gjorde en rond på ägorna, beskådade torfmossen, husen, mejeriet. Egendomen uppgafs lämna 6% på kapitalet. Egen brygga finnes vid Vettern, där en såg är anlagd af dem, som afverkade den mogna skogen. David har sålunda endast ungskog.

1Vi gjorde äfven en tur till kyrkan – Bredviks -, som vi besågo och hvars orgel jag profspelade. Inte så dum! Det sevärda inskränkte sig f.ö. till en gammal, vacker, ehuru ”modernt restaurerad” predikstol i rikt skulpturarbete, samt öfver altaret en synbarligen medeltida, träsnidad Kristusbild af stort intresse.

Klockaren, en synnerligen välvillig man, lydande namnet Fredén, var i trampen, då jag spelade. Hans trädgård gick kant i kant med kyrkogården, och hyste en rikedom af körsbär, hvars make jag icke skådat på mången god dag. Tyvärr skulle den i dessa dyrtider icke utnyttjas. Med de höga lönerna för arbetsfolk och tjänare blef det för kostsamt att plocka ner bären, förklarade han.

Folk ville ej betala så mycket för dem som de skulle kosta på aflämningsorten inklusive sin arbetslön och frukt. Själf hade han icke tid att göra det minsta däråt. En klockare har ju i våra dagar på landet vanligen posten samt i dessa yttersta tider ett otal bestyr med brödkort och folkhushållningsbesvär, så hans tid är nog utnyttjad.

Vi fördärfvade våra magar af hjärtans lust. Hade jag haft tid skulle jag ha plockat en 50 liter åt min kära moder. Det skulle ej ha tarfvat så lång tid.

Emellertid, fru Helfrid väntade med den goda och rikliga middagen, som inte tydde på dyrtid, utan snarare tvärtom. Till slut serverades en stor skål med bigarråer, och hvad som inte vid middagen konsumerades, stjälpte hon i en påse till förfägnad åt mig, som skulle resa.

Fältspatsmänniskan i Halmstad fick jag ingen rätsida på, hvarför jag struntade i’n och gaf honom på båten. Ett telegrafsvar svarade undvikande. Jag reste ifrån hela kakan.

Middagen drog så länge ut, att det blef med yttersta nöd jag skulle hinna. David skulle göra sällskap till Mölltorp och hade beordrat droskan, som han ville jag skulle dela, men jag fann att vi hade försenat oss och måste äntra cykeln de 6 à 7 ”fjärdingsvägarna” upp till Rödesund. Måste trampa allt hvad tygen höllo för öfrigt. Vägen var ovanligt lång, då man vet att det hänger på minuterna, det är blott att trampa på. Och en sträcka till nordan hade föresatt sig att med all makt hejda min framkomst. Det svors inombords åtskilligt öfver detta ihärdiga motstånd.

Rätt intressant var det att se gniststationsanläggningen med dess skyhöga master af järnkonstruktion. Den var belägen rätt långt från fästningen – kanske ¼ mil – midt ute på en mosse – det lär skola vara fördelaktigt. Mycket hann jag ej se af anläggningen, och säkerligen hade häller ingen nyfikenhet tillfredsställts om jag försökt närma mig.

Det bar af i flygande fläng till fästningen och förbi densamma. Vid Rödesund låg Skärgården III färdig för Motala, och den väntade inte. Jag kom just lagom, tämligen genomblöt och genomblåst.

Fästningen hann jag icke ägna någon uppmärksamhet. Det hade ju tagit en dag, och det hade jag ingen tid med. Själfva Karlsborg är väl häller inte så intressant. Vaberget skulle väl i så fall vara mera sevärdt, men det tager jag för gifvet, att man – hälst i dessa tider icke lämnas tillträde till.

Det bar af öfver Vettern för andra gången. I blåst och regn, så jag fick se äfven den sidan af den nyckfulla sjön. Det var för öfrigt rätt egendomligt att se, hurusom medan hela Västgötasidan låg insvept i oväder, och regnet piskade farvattnet utåt Fjuk. Vadstena och Örbergatrakterna badade i eftermiddagens härligaste solljus.

800px-Motala-1872Efter den svettdrifvande åkningen till Rödesund, hade det sina sidor att fara öfver Vettern i blåst, och jag kände mig rätt ruggig vid ankomsten till Motala. Jag tog min cykel och min påse och gick med raska steg till Stora Hotellet.

Här träffade jag utanför ingången professor Walfr. P., med hvilken jag en stund inlät mig i samspråk. Därefter tog jag en tur till stationen för att inlämna min cykel för morgondagens hemresa, och sedan en promenad utefter den härliga vägen längs kanalbanken, nästan ända emot Motala Verkstad.

Mycket tidigt påföljande morgon (onsdagen den 8/8) bar det iväg hem till Stockholm, och tåget ångade genom Motalatraktens dimhöljda nejder uppför Lerbäcksbergslagen och så ner till Hallsberg. Här blef det en lång, otreflig väntan, som fördrefs med en föga intressant upptäcktsfärd i samhället.

Ett tåg afgick med en hel vagnslast blåbärsflickor på väg mot Vilhelmina och Guvet’hvart.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar