Inlägg

Visar inlägg från december, 2013

Inte skulle jag vilja bo där…

Bild
Nu var jag färdig med mitt Gellivarebesök för denna gång. På måndagen borde jag vara hos borgmästaren i Luleå. Jag kunde därvid taga natt-tåget från Gellivare och ändå vara i Luleå till frukostdags. Följaktligen kunde jag anslå hela söndagen till utflykter, hvarvid jag därvid hade mina funderingar både på Porjus, som jag inte sett, och på Abisko, som jag förut sett, men som fortfarande lockade. Emellertid var jag mol solo, och en dylik utflykt skulle kosta rätt mycket pengar till, enär jag utom dryga biljettpengar äfven skulle betala snälltågsafgift o.s.v. Visserligen lockade en utflykt till Harsprånget, men så resonerade jag som så, att denna årstid icke var Harsprångets bästa tid, att jag måhända skulle komma igen till dessa trakter nästa år, eller kanske redan på höstsidan i år, och kanske i sällskap. Följaktligen slog jag dessa turistiska planer alldeles ur hågen, och for hela söndagen på ett odrägligt blandadt tåg ner till Boden och Luleå. Jag skulle ju i alla fall den vägen. D…

Grufvbesök och misslyckad bärplockning

Lördagen den 25/8 (1917) besågs ånyo Ferrum.Strandberg kom ner till hotellet vid 11-tiden och vi cyklade båda i skarp fart de 19 km. Grufvan var nu tom, och botten lät sig besiktigas. Stegar och broar voro af bra beskaffenhet, och det var icke minsta svårighet att praktisera sig ner. Men vått var det, och obehagligt, trots oljerock, ty de hade nyss förut skjutit, och röken stod tjock och kväljande kvar i bottnen. Man kunde endast med möda urskilja detaljerna.Malmen var hufvudsakligen bunden till bottnens norra sida, där kvartsen framgick. Den sades skola gå ända ut mot grufvans midt, men rikast visade den sig utmed norra kanten, där verkligen mycket vackra körtlar stodo att se. Jag anhöll, att de skulle taga upp några buttor för att man skulle få se i dagsljuset, hvilket de ock gjorde. Och malmen såg verkligen inte dum ut. Vore blott vattenfrågan inte så besvärande, och gruffolkets pretentioner inte så omöjliga, så ginge grufvan tillsvidare säkerligen med god förtjänst.Vi kommo öfvere…

Jag beslöt mig för att gå upp på Dundret

Bild
Fredagen den 24/8 (1917) stod helt och hållet till min disposition, enär jag inte förrän på lördag eller söndag kunde få besiktiga botten i grufvan vid Ferrum.Fredagen var på morgonen lika strålande vacker som de föregående dagarna. Jag låg emellertid länge efter gårdagens strapatser och kom ej upp förrän långt fram på morgonen.Jag beslöt mig för att gå upp på Dundret. Jag tror det var vid 9-tiden som jag passerade bron öfver järnvägen nere vid stationen. Vägen går på andra sidan om järnvägen, förbi en större byggnad, som såg ut att vara fattighus, barnhem, e.d., ty planen hvimlade af småbarn. Sedan passerar den en del andra gårdar för att slutligen vika af uppåt Dundret till. Detta ser ut att ligga så nära, men det är dock 5 km fram till det.Förterrängen är sumpig med lågvuxen skog och myrmark. På sina ställen är vägen långa sträckor spångad. Jag gick ej den vanliga turistvägen upp – den utgår från bryggeriet strax jämte Fjällnäs, utan följde en annan gångstig, som till en början gic…

Gubben själf blef vår vägvisare

Bild
Nå, till Puornovaara kommo vi. En finnskog, högt uppe på en ås, hvarifrån Dundret hälsade oss som en gammal bekant. Byn, som bestod af ett flertal små gårdar, brukades efter hvad det sades, uteslut-
ande af medlemmar af ätten H, söner och mågar. Gubben själf blef vår vägvisare. Kopparfyndigheten, som Löfstrand yttrat sig så fördelaktigt om, skola vi i tysthet förbigå. Den var belägen ca 20 min. gångväg på den andra sluttningen och på andra sidan om en liten bäck. Väg fanns ej dit, och det var ingen lätt sak att hitta. Hvad som mest intresserade, var blåbären, men sådana kunde vi ha hittat på närmare håll. Själfva ”fyndigheten” bestod af några, högst decimeterbreda, men vanligen smalare ådror af kvarts i någon mörk hornbländeskiffer, på ett och annat ställe förande som accessoriskt mineral, en gnista kornit, mer eller mindre ärgad. Det var allt. Någon ynkligare anledning till kopparmalm har jag aldrig sett – då var Unges ”koppargångar” i kvartsen vid Ånimmens strand af vida högre kvali…

… ett hem, där verklig trefnad lysa dem till mötes…

Augusti 1917 Ingeniörerna här upp vid Malmberget ha då förstklassiga bostäder. Och det måste de ha. Häruppe i det långa vintermörkrets land måste läggas vikt vid att tjänstemännen, då de mot kvällningen afsluta sitt arbete, få återvända till ett hem, där verklig trefnad lysa dem till mötes ur hvarje vrå och där en viss komfort försonar dem med ödet att vara afstängda från världen utom den månad på sommaren, då de åtnjuta semester. Men så ha de också präktigt i alla afseenden. Rikliga utrymmen, modern bekvämlighet, icke utan en viss solid elegans! Vännen Fagerberg hör till de sist installerade, men han har ändå redan hunnit komplettera sitt hem, så att just ingenting fattas. Gedigna möbler hade han, särskildt salongsmöbeln i gammal flammig björk var charmant och matsalsmöbeln likaså. I sitt eget rum hade han en stor öppen spis af tegel med vackra mineral upplagda på spiselkransen. Bekväma fåtöljer, vackra mattor och små originalkonstverk, litografier och små oljemålningar, upphängda hä…