Gubben själf blef vår vägvisare

Nå, till Puornovaara kommo vi. En finnskog, högt uppe på en ås, hvarifrån Dundret hälsade oss som en gammal bekant. Byn, som bestod af ett flertal små gårdar, brukades efter hvad det sades, uteslut-
ande af medlemmar af ätten H, söner och mågar. Gubben själf blef vår vägvisare.

Kopparfyndigheten, som Löfstrand yttrat sig så fördelaktigt om, skola vi i tysthet förbigå. Den var belägen ca 20 min. gångväg på den andra sluttningen och på andra sidan om en liten bäck. Väg fanns ej dit, och det var ingen lätt sak att hitta. Hvad som mest intresserade, var blåbären, men sådana kunde vi ha hittat på närmare håll. Själfva ”fyndigheten” bestod af några, högst decimeterbreda, men vanligen smalare ådror af kvarts i någon mörk hornbländeskiffer, på ett och annat ställe förande som accessoriskt mineral, en gnista kornit, mer eller mindre ärgad. Det var allt. Någon ynkligare anledning till kopparmalm har jag aldrig sett – då var Unges ”koppargångar” i kvartsen vid Ånimmens strand af vida högre kvalitet.

Nåja, undersökningen blef ju icke häller långvarig. Vi vände tämligen omedelbart. Gubben H fick en femma för besväret, men afböjde supen som erbjöds.

Vi återvände till Leipojärvi, hälsande civilisationens pionjärer i denna Sveriges utkant – ett lag telefonarbetare, som höllo på att resa stolpar efter landsvägen.

Tillbaka till Leipojärvi kommo vi väl vid 5-tiden. Vi stannade inte ett ögonblick längre än som behöfdes för inmundigandet af tidigare nämnda “storslagna” middagsmåltid. Och sedan företogs hemfärden samma väg öfver de stora myrarna. Vi hemkommo i mörkningen vid 9-tiden, och jag vill lofva, att det smakade med mat ofvanpå en dylik utfärd.

Uddenberg reste nu samma natt med natt-tåget vid 2-tiden. Han skulle till Sundsvall och beräknades anlända till Stockholm på söndagen.