tisdag 17 december 2013

Inte skulle jag vilja bo där…

Nu var jag färdig med mitt Gellivarebesök för denna gång. På måndagen borde jag vara hos borgmästaren i Luleå. Jag kunde därvid taga natt-tåget från Gellivare och ändå vara i Luleå till frukostdags. Följaktligen kunde jag anslå hela söndagen till utflykter, hvarvid jag därvid hade mina funderingar både på Porjus, som jag inte sett, och på Abisko, som jag förut sett, men som fortfarande lockade. Emellertid var jag mol solo, och en dylik utflykt skulle kosta rätt mycket pengar till, enär jag utom dryga biljettpengar äfven skulle betala snälltågsafgift o.s.v.

Visserligen lockade en utflykt till Harsprånget, men så resonerade jag som så, att denna årstid icke var Harsprångets bästa tid, att jag måhända skulle komma igen till dessa trakter nästa år, eller kanske redan på höstsidan i år, och kanske i sällskap. Följaktligen slog jag dessa turistiska planer alldeles ur hågen, och for hela söndagen på ett odrägligt blandadt tåg ner till Boden och Luleå. Jag skulle ju i alla fall den vägen.

Den resan var icke vidare nöjsam – man reser denna sträcka hälst på natten – men den skulle ju ändå göras. I Boden åts en god middag, och jag gjorde mig så godan ro, att jag alldeles glömde bort att lösa ny biljett till Luleå och att få den gamla påskrifven. Detta kostade mig en straffbiljett, oaktadt jag genast gjorde anmälan därom till konduktören – den enda gång i mitt lif jag råkat ut för något dylikt.

lule1 På söndagseftermiddagen rullade jag alltså in i Luleå för första gången. Mitt intryck af staden? På mig gjorde den ett öfvervägande kallt och dystert intryck. Inte skulle jag då vilja bo där för allt smör i Småland. Det är ju möjligt att skärgården och hafvet utanför skänker några färsonande drag – det vet jag inte – men det är om själfva staden jag talar.

Staden har ju en charmant hamn – en af Europas bästa, skrytes det. Också har väl staden sin f.n. främsta betydelse såsom utskeppningsort för en del af Norrbottensmalmen. Svartön och Luleå passar bra ihop synes det mig.

Svartön är ju för Luleå ungefär detsamma som Värtan för Stockholm. Svart och rökigt är där och en intensif rörelse pulserar. En tekniker går ju ut dit för att studera de mekaniska anordningarna för utlastningen, men sedan han blifvit förtrogen med den, återvänder han – antager jag –icke så omedelbart.

svartön2 Ja, det finns ju ett Turistföreningens utsiktstorn öfverst på berget, där man ju får den bästa öfverblicken öfver såväl Svartön som Luleå stad. Men sedan man sett äfven den utsikten, så antager jag att man icke nöter trapporna i det tornet.
Det mesta intresset anknyter sig till hamnen. Åtminstone gjorde det så för mig. Så fort jag tagit mitt rum i besittning i det för stadens förhållande väl litet för pompösa stadshotellet, så drog jag mig genast ner till hamnen, som just då företedde en synnerligen liflig anblick. Där lågo ett 10 – 15-tal tyska malmångare, väntande på sin tur att få angöra malmkajen. Stadens gator och stadsträdgård hvimlade äfven af de tyska sjömännen, som på söndagskvällen hade landpermission. Jag gick upprepade gånger därnere i hamnen, såväl vid dagsljus som i skymningen och sedan belysningen tändts. Utan tvifvel skänktes här åtskilliga stämningsmoment.

lule2Stadens pulsåder är Storgatan, ty där ligga biograferna. Där äro också Stadshotell, post- och telegrafstation belägna samt stadens förnämsta affärer. I yttersta slutet af densamma är Stadsträdgården, en mycket blygsam anläggning.

Kyrkan, högtbelägen och dominerande, är en tegelkyrka i 90-talets gotiserande stil, påminnande om Johannes kyrka i Stockholm, men banalare än denna. Några sevärdheter f.ö. kunde jag inte finna. Det finnes ju ett norrbottniskt museum, som lär skola hysa en del intressanta saker af bl.a. lapsk härkomst, men min
Tid förbjöd mig att närmare inlåta mig på dylika intimiteter.

Mitt ärende i Luleå var att studera i Borgmästarearkivet, men borgmästaren var bortrest, så jag måste reda mig på egen hand. Jag hade från Stockholm uppbeordrat mina stora grufliggare som jag också genomgick. De erbjödo för detta distrikt ett synnerligen magert arbetsfält. Arbetet härmed var snart öfverståndet och jag skulle ha kunnat afresa från staden redan på måndagseftermiddagen om blott tåglägenhet funnits. Men det fanns blott en enda tågförbindelse söderut numera, nämligen tidigt på morgonen, jag tror det var 6.20 eller något dylikt.

Efter besöket vid Svartön, hvarunder ett hotande åskväder passerade norröfver, utan att dock beröra staden, hade jag hela eftermiddagen fri, och fann situationen öfvervägande tråkig. Att draga fram och tillbaka på Luleå stads gator i akt och mening att studera ”folklifvet” är verkligen mycket litet gifvande. Jag gjorde några slag ikring för fullständighetens skull för att ändå ha sett staden, men redan vid 8-tiden drog jag mig tillbaka till mitt rum, och lade mig omedelbart.

Sömnen vägrade dock envist att infinna sig och jag tillbragte en mycket orolig natt.

Foto: Henny Tegström, Luleå. ca 1910. Från Luleå stadsarkiv.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar