Inlägg

Visar inlägg från 2014

Nu börjar den oförlikneliga nerfärden till Ofotenfjorden!

Bild
oktober 1917 Vi ångade omsider in på Riksgränsens snöiga station, där ett par biffstekar och en stor kopp thé, varmt och rykande, inte voro ur vägen Tullförvaltaren här, en mycket habil och förstående herre, lät sina hejdukar behandla vårt bagage mer legärt , och både konjaksflaskor och zeisskikare åkte gladeligen in i Norge. Han var, efter hvad vi sedan hörde, aviserad om vår ankomst af dir. Hunger Nu kopplades vårt präktiga elektriska lok ifrån, och vi fingo en norsk dragare. Och nu börjar den oförlikneliga nerfärden till Ofotenfjorden! Jag har rest denna turen flera gånger förut, men det har varit på sommaren. Äfven då var det storartadt, men maken till scenarier, som nu upprullades för oss, lär man nog mera sällan få se. Ty dagern och soleffekterna voro underbara. Fjällen voro bländhvita af nyfallen snö, men nere i fjordstränderna fanns ingen snö, utan där herrskade de underbaraste blåa och gröna färgerna. Rombaksfjorden låg smaragdgrön och indigoblå nere i djupet, och fjä

Jag har icke blott slitit ondt

Bild
oktober 1917 Men jag har icke blott slitit ondt på mina resor. Jag har äfven haft det bra. En af de angenämare resor jag någonsin gjort, blef företagen under denna höst. Det var resan till Bjørkaasen och Ofotenfjorden. Någon gång i början af oktober nämnde Hallin något till Hallström, om huruvida ”de redan nu” skulle förberreda mig på en viss resa, som möjligen skulle komma att företagas. Men Hallström ansåg det bäst att vänta ännu något litet. Så stod en dag det stora Bjørkaasenköpet relateradt i tidningen, och därpå dröjde det icke länge, innan resan blef bestämd. Den 28 okt. blef det beslutat att vi skulle ge oss iväg. Ressällskapet skulle utgöras af åtta stycken herrar. Dir. E. Beijer i firman G & L Beijer, dennes chef för kisafdelningen, disponent R. Haslum, dir. Falkman, kammarherre Hallin, dir. Hallström, bankdirektör Hallin, direktör E. Stolz från Kristiania, samt undertecknad. Några dagar innan affärden anträddes, hade vi ett sammanträde hos Beijers, därvid den föregående

Under den gångna hösten har jag rest rätt mycket

17/12 1917 I detta vårt ofvan skildrade hem ha vi nu framlefvat hela tiden från vår inflyttning och tills nu, utan att jag nämnvärdt haft tid eller kommit mig för att skildra händelsernas förlopp. Med min splittrade tid är det häller icke synnerligen lätt att följa med. Då man kommer hem på kvällen, är man dessutom så trött ibland, att tankarna inte gärna vilja funktionera i riktning mot ”memoarering”. Under den gångna hösten har jag rest rätt mycket. Förutom de c:a hvar 14de dag regelbundet återkommande inspektionsresorna ner till Nyköping och Wreta grufvor, har jag äfven varit på andra håll, mer eller mindre vida omkring. I senare hälften af oktober var jag sålunda med Sundström till Grängesberg för att bese ett af hans intressen där – ”Ånggrufvan” – som han nyss förut magnometermätt. Sundström reste ett par dagar i förväg, och så kom jag dit med middagståget kl. 1 en dag, hvarefter vi omedelbart begåfvo oss norrut genom gruffältet på Frövi-Ludvikabanan. Efter en halftimmas promenad

Så ha vi undervåningen!

Bild
Storängen 9/12 1917 Till höger i hallen kommer man genom en bred skjutdörr in i dagligrummet, vårt största och bästa rum. Väggen är här ungefär till manshöjd klädd med en hvit panel, och själfva väggen är grön – oljemålad papp med guldlist. Bjälkarna i taket äro friliggande, hvitlimmade och en smula skulpterade, hvilket tager sig förträffligt ut och förlänar rummet ett, en smula festligt och högtidligt intryck. I samma riktning verkar äfven den stora öppna spisen, monumental i sin enkla hvithet, utan någon som hälst dekoration. Prydnaderna på spiselkransen utgöres dels af Ipsens härligt skurna kvinnobyst i terracotta, dels af mina vackraste, från alla Skandinaviens hörn hämtade mineralstuffar, ofta från grufvor, som jag själf haft mer eller mindre att göra med. Detta rummet är vårt ”intelligensrum”. Här befinner sig den 5 meter långa, nu öfverfyllda bokhyllan, krönt af diverse småvaser och Astris uppsättning af blommande begonior – en från Astridagen kvarlefvande samling. Här står

Nu skall jag presentera vårt nya hem!

Bild
8/12 1917 Två minuters väg från stationen ligger villan. Det är ju särskildt bekvämt för mig, som skall ut och in dagligen. Och på samma gång som det är nära till stationen, är det en smula avsides beläget. Det kan synas lustigt sagdt, då det blott är 2 min. från stationen. Men det är faktum. Knappast någon människa har väg åt vårt håll. Den myckna trafiken af ut- och infarande folk gå r norröfver, och vi bo rakt i söder från stationen. Faktiskt är det blott vår villa och en till, som ligger så till att folket har denna vägen att göra. Vi bo på Strandvägen – det låter något! – men alla andra, som också bo på Strandvägen, ha andra vägar att gå. Följaktligen se vi mycket litet folk utanför vår tomt. Detta är ju enbart glädjande. Att bo så nära och ändå få vara ifred. Tågen komma och gå varje timme. Men de äro ett sällskap, som man nästan skulle sakna. De besvära oss icke. Det föra intet oväsen, och eftersom det är elektriska tåg, så ha vi ingen annan olägenhet af rök o.d. det går endast

Inspirationen har öfvergifvit mig på gamla dar

Bild
Min nya charmanta Duysen-flygel står mest obegagnad i sitt hörn. Jag får ej så mycket tid att ägna mig åt den, som jag hade tänkt mig och skulle vilja. Signe kommer ju mera sällan ut hit, så quatre-mains-spelningen blir mindre odlad. Mitt förnyade musiklån tyckes jag icke få mycken nytta af. Och slår jag mig själf ned någon gång på dagen så blir det mest bara tillfälligt maskinmässigt klink, utan innehåll. Inspirationen har öfvergifvit mig på gamla dar, eller också är det själfkritiken, som gjort sig starkare gällande. Hvad vet jag? Om jag ändå skulle ge mig in på att tala något om familjelifvet och hemmet! Vi ha ju nu kommit rätt väl i ordning. Ett ungt hem som vårt står ju under utveckling, så färdigt står det ju ingalunda, och tråkigt vore det förresten, om så vore. Ett fullfärdigt hem är inget vidare nöje. Men vi ha dock kommit så långt, menar jag, att det inte ser tomt och omöbleradt ut. Denna höst har varit kolossalt påfrestande för min ekonomi. En blick i min kassabok utvisar

Jag hinner icke spinna händelsernas tråd

Bild
7/12 1917 Så långt har det nu alltså dragit hän! Hela två månader är jag efter i min nedteckning! Jag hinner icke spinna händelsernas tråd. Knappast karda ullen en gång! Faktum är att min tid är mera splittrad nu än någonsin tillförne. Jag trodde i Forsbacka, att när jag komme till Storängen, så skulle det bli så godt om tid för mina käraste sysselsättningar. Men det blef tvärtom! Astri säger, att jag är aldrig hemma, och klagar bittert däröfver. Och så jag är hemma, är jag inte hemma , säger hon. Är inte hemstämd tillräckligt för den intima samklangen i hemmets symfoni. Måhända har hon delvis rätt! Jag har mitt arbete och mitt kontor i staden, reser dit vanligen 9.17, och återvänder i regel kl. 5.17, någon gång tidigare, någon gång senare på aftonen, då det är något jag önskar stanna inne för. Lunch äter jag ju inte hemma, utan hos Mor i Observatorielunden. Alltså är det endast kvällar och morgnar, som hemmet förfogar öfver. Och morgonen vill och måste jag anslå till mina studier.

Nu fingo de fatt på ett par unga trädgårdsdrängar

Bild
Oktober 1917 Onsdagen den 3 oktober anlände jag sålunda ånyo till hufvudstaden, och for på middagen genast ut till Storängen. Astri hade med barnen anländt redan flera dagar förut, hvarom jag i Löfberga fått underrättelse. Hon och Signe hade alltså tagit emot vagnen och ombestyrt dess lossning. Detta var måhända icke så särskildt lätt. Någon express eller flyttningsbyrå existerar icke i Storängen, utan man var ju nödsakad att uppleta privat hjälp, där den nu stod att finna. Särskildt svårt är det ju också, speciellt vid denna tidpunkt, om man icke i förväg tingat. Hade jag varit hemma, hade jag nog ordnat saken på billigare sätt. Då hade jag plockat ner alla lättare saker själf, och det var ju det mesta. För återstoden hade det väl gått att anskaffa ett handtag. Nu fingo de fatt på ett par unga trädgårdsdrängar, som hos en mjölkkörare lånade sig häst och vagn efter slutadt arbete för dagen. De hade visst kommit vid ½ 4-tiden på eftermiddagen. Vår villa ligger ju alldeles intill stati

Oblidkeliga öde!

Bild
Oktober 1917 Men att stanna i Viken var häller intet nöje, därför framåt! Kl. var ännu icke mer än 11 på dagen, och jag hade ännu icke förlorat allt ur sikte, ty tåget kunde ju möjligen vara afsevärvdt försenadt. Men jag hann icke mer än ¼ mil förrän bakringen på nytt exploderade med en olycksbådande knall. Oblidkeliga öde! Det såg ut som skulle alla onda makter ha sammansvurit sig mot mig för att hindra mitt ärliga uppsåt. Nu var jag verkligen arg, och det på rama allvaret! Men jag har lärt mig att resignera inför det oundvikliga, så det var ej annat att göra än att ställa sig på landsvägen och reparera i vanlig ordning. Och jag fick efter åtskillig möda ringen tät igen. Men nu började hela den långa resans besvärliga del. Vägen mellan Viken och Alanäs var endast delvis under byggnad. För öfvrigt var den nästan obefintlig, bestående af nästan ofarbara skogsvägar genom moras, lergröpper och hyggen med ris och bråte. Därtill kom, att marken nu genom flera veckors ihållande rägn blifv

Vägen syntes aldrig taga slut

Måndagen den 1:sta oktober (1917) hade jag alltså ej kommit längre än till Bågede, vid öfre delen af Strömsvattnet. Och jag som skulle ha varit i Stockholm! Nu gällde det att ta friska tag, ty i dag gällde det att nå Inlandsbanan. Jag var alltså uppe i otta. Redan kl. 6 var jag redo att starta, sedan kaffe och några smörgåsar vederbörligen konsumerats. Det var bitande kallt på morgonen och rimfrost täckte mark och träd. Men jag var ju väl klädd, så det var närmast skönt, att det var kyligt. Till en början var vägen utmärkt, efter förhållandena åtminstone, och jag började antaga i mitt stilla sinne, att talet om den dåliga vägen var en myt. Gästgifverskan på hotellet sade att vägen till Torsfjärden var bra, men sedan kom den nyanlagda vägen, och den visste hon inget om, men trodde att den borde vara lös och mindre lämplig för cykel, såsom varande nyanlagd. Vägen till Torsfjärden var snart tillryggalagd, och jag såg vid vägskälet den fina gamla vägen försvinna neråt sjön. Här vid Torsfjä

Jag hade föreställt mig denna plats som en öde trakt

Bild
Oktober 1917 Jag uppsökte nu telefonstationen, där jag fick afsända ett par telegram – till Wetterstedt om min försenades ankomst, samt till Astri om min lyckliga återkomst till landet. Och så telefonerade vi ner till ”Turisten”, som just anländt och låg förtöjd vid bryggan, att jag skulle få komma ner och få en lunch, som nu verkligen var behöflig. Tiden hade nu ramlat iväg inemot middagsdags på dagen. Jag tror hon var ungefär 1. Så svängde jag vidare utför backen och stod ett par minuter senare på ”Turistens” däck. Det kändes egendomligt att åter befinna sig inom civilisationens råmärken, om man nu kan tala om sådana i Frostviken. Emellertid Frostviken all heder! Jag hade föreställt mig denna plats som en öde trakt, där på sin höjd en eller annan lappkåta representerade mänsklig tillvaro. Och så träffar man på solidt bebyggda gårdar, rikt förgrenadt telefonnät, präktiga skolhusbyggnader och en magnifik järnbro för landsvägen. Skulle tro att det duger! Själfva samhället Frostviken va

Det var ju sköna utsikter för en söndag!

Bild
Oktober 1917 Nu vidtog en långpromenad genom den dystra barrskogen. Mellan Eidet och Frostviken är öfver 3 mil, kanske 33 km, jag minnes nu ej så noga. Häraf hade jag tillryggalagt c:a 7 à 8, då olyckan hände. Summa 26 km kvar. Det var ju sköna utsikter för en söndag! Med en trasig cykel i en öde fjälltrakt! Hvar och en vet hvilken oting en cykel utan luft är. Men det var inget annat att göra, och att sätta sig i vägkanten var ju i längden inte häller något nöje. Ett sätt hade naturligtvis varit att genast vid olyckan vända tillbaka till Eidet och få en skjuts, men nu hade jag redan gått milen, och att gå en hel mil tillbaka var ju samma besvär som att gå en hel mil framåt, och sedan var det ju blott en mil kvar. Tänker man på tidsvinst, så skulle någon sådan näppeligen ha förekommit. Jag ramlade friskt på. Vägen började så småningom luta utför, och vinterkylan försvann, marken tinade upp och blef mjuk igen. Jag uppnådde Kvesjöen, en härlig fjällsjö, kantad af hvitstrimmiga fjäll, som

Jag hade fått nog af Storlifjället

Bild
1917 Då vi anlände till Eidet, uppstod för det första ett nytt våldsamt snöväder, som gjorde vägarna nästan oframkomliga, för cykel åtminstone. Och då vi lät telefonera till Gäddede, svarades, att båten inte skulle gå utför förrän måndag morgon. Det var ju därför ingen idé för mig att så forcera dagen, som nu dessutom genom den intagna middagen blifvit så långt framskriden, att man kunde räkna med att det blefvo kolmörkt, innan jag framkom till Frostviken. Jag umgicks visserligen ett tag med planen att lämna båtresan alldeles ur räkningen och forcera mig fram till Inlandsbanan per cykel för att ändå nå Stockholm i tid. Men hur det var, så tog tröttheten ut sin rätt, och jag stannade. Langsӕter däremot, som ursprungligen hade tänkt taga hemresan öfver Ströms Vattudal och Östersund – Storlien _ Trondhjem, ändrade sig i sista stund, och beslöt sig för att fara samma väg tillbaka, som vi kommit. Vi hade ju lämnat våra kappsäckar kvar i Sem, och jag dessutom min stora vinterrock. Och detta

Fyndigheten motsvarade inte förväntningarna

September 1917 Påföljande morgon skulle vi tidigt i dagbräckningen göra exkursinen till den kopparfyndighet för hvars skull hela denna långa och dyrbara resa företagits. Vi ämnade oss nämligen sedan tillbaka till Eidet, hvarefter Langsӕter ansåg sig böra hinna Sandmoen och jag Gäddede i Frostviken redan samma afton. Vi startade alltså redan kl. 6 på morgonen, innan det ännu var fullkomligt ljust. Det skulle icke vara så långt, förklarade Langsӕter. Men först fortsatte vi genom hela den långa Skaalebyn utmed Rengens strand, men sedan tog vägen alldeles slut, och vi marscherade in i skogsterrängen, som nu var totalt vattendrängt och sur efter det myckna rägnandet. Vi fingo i en af de sista gårdarna en vägvisare, och denna, som hade vattentäta lappskor, förde oss nu öfver den ena blöta och iskalla myren efter den andra, öfver berg och moras och kullfallna, våta stammar. Det blef äfven den en färd som jag icke så lätt glömmer! Mina kängor blefvo åter som blöta trasor kring tårna, men det

Jag var ungefär halfdöd

Bild
September 1917 Mitt tillstånd efter föregående dags strapatser för att icke säga natten – med thy åtföljande sömnfrihet, var tämligen eländigt. Jag var ungefär halfdöd, och inte hade jag särdeles stor lust att ånyo sätta mig upp i ett åk för att tillryggalägga ytterligare 44 km ut i det okända. Ty nu kunde man inte alls på förhand beräkna hur man skulle få det. Men tiden var knappt tillmätt. Det var nu fredag, och på lördagen skulle min flyttvagn från Forsbacka anlända till Storängen. Senast på måndag morgon borde jag åter vara i Stockholm för att omhändertaga densamma, för att icke pliktpengarna skulle stiga till för stora summor. Det var alltså helt och hållet denna omständighet, som så framtvingat hela denna så brådstörtade resa. Hade icke flyttningen legat för dörren, så hade vi naturligen sparat oss och rest i ett vidare makligare tempo. Men nu måste vi göra vårt bästa. Emellertid fick jag af gästgifvaren i Eidet låna en björnskinnspäls och d:o mössa. Och hade jag ej blifvit hjälp

Vi hade fått nog af den föregående dagens vedermödor

Bild
Följande dag – det var den 28 sept. (1917) – var väderleken växlande som under en aprildag. När vi bortåt 8-tiden hade klarerat våra nödtorftigt torkade persedlar och fått litet till lifs (naturligtvis kaffe och smørrebröd) toga vi skjuts fram till Eidet. Vi hade fått nog af den föregående dagens vedermödor och ville nu hvila oss en smula. Det rägnade, och blåste fortfarande ilsket, lyckligtvis fortfarande i ryggen. Rägnandet gjorde dock nu mindre, ty nu kunde jag skydda mig genom min fullständigt täta rägnkrage. Men för Langsӕter borde det dock inte ha varit så värst behagligt, ty hans kläder och skor voro på morgonen ännu icke torra, utan tämligen våta. Vi färdades nu förbi en serie sjöar af dyster uppsyn. Det märktes att vi voro i fjällens närhet. Den första var Skjeldbreivandet; därefter foro vi öfver en bro – där jag på ett hår när fått min hatt bortblåst och evigt förlorad – öfver till nordsidan af Mellomvandet och Bratlandsvandet samt senare Laksjøen. Naturen blef här en smula v