Jag hade tröttnat på Norrland för denna gång

Tidigt påföljande morgon – det var tisdagen den 28 (augusti 1917) – förde mig tåget till Boden för v.b. söderut. Jag hade tröttnat på Norrland för denna gång och längtade att komma ”hem”, d.v.s. f.n. till Siljansnäs, till maka och barn. Ett försök att telefonledes komma i förbindelse med dem hade på måndagen fullständigt misslyckats. Det hördes ingenting. Astri hade skrifvit p.r. till Luleå. Det stod ju väl till, men nog väntade hon min hemkomst med största ifver.

Alltså, jag lämnade den i dimma alldeles inhöljda staden Luleå, för att anträda den långa resan söderut. Om resan är ej mycket att säga. Vid frukosten i restaurationsvagnen träffade jag ing. Carlgren, med hvilken under resan några ord växlades – han kom från Narvik.

vagn-1Jag fick en bra plats i en III klassens sofvagn, af den nya modellen. Jag ville nämligen på nerresan söka spara in lite hofva. Och i bra III klass vagnar åker man lika fint som i II kl. jag fick en halfkupé med skinnstoppade säten och armstöd, spegel och toalettställ etc. och reste bekvämt nog. Men resan blir i alla fall tröttsam. Man följer icke landskapet med samma intresse på nerresan som på uppresan. Man slöar betänkligt.

Långsele erbjöd en omväxling trots den obehagliga oredan och förvirringen. Tåget är ju ovanligt långt och väl befolkadt, fullt med utlänningar. Belysningen på stationen är ju dålig, och det är ett spring och ett jäkt utan like. Tåget rangeras ju här om till nattåg. De flesta passagerarna få byta sina vagnar, och att med en massa bagage förfoga sig ifrån kanske ena ändan af tåget till den andra, och leta rätt på sin nya plats är i all denna folkträngsel icke alltid en så lätt sak.

Därtill kommer att man i Långsele måste förskaffa sig sofvagnsbiljett, den som skall ha sofvagn. Det var en obeskriflig trängsel och köbildning vid luckan och afgångstiden var för längesedan inne, innan jag lyckades få min biljett och fick min tunga väska m.m. bortknogad till den rätta platsen. Vi voro tre i denna halfkupé, eller rättare sagdt fyra, ty en af herrarna hade en halfstor grabb med sig på samma soffa. Det blef alltså inte många kbm luft per individ för den natten.

storvikJag skulle af i Storvik, och ankom dit vid 6-tiden. Min biljett blef där påskrifven för fortsatt resa, och jag besteg Leksandståget. Om uppresan till Leksand är intet att säga. Då man rest förut en hel dag och en hel natt, så är man inte vidare pigg.

rattvikJag följde med ”Rättvik” till Siljansnäs, kvarlämnande min tunga väska i Leksand. Fick naturligen gå från bryggan.

Hemma voro de friska, sånär som på Astri, som hade något åt magen, troligen orsakadt af blodbrist och nervositet i förening. Med kväljningar och tryck i maggropen.

Allt var nu packadt för afresa, och Astri hade t.o.m. redan beställdt skjutsar för påföljande morgon kl. 5. Hon var alltså bra angelägen att komma iväg.

Inget ytterligare scharlakansfall hade inträffadt under min bortovaro, och som inkubationstiden för vidare smitta ren för längesedan var utgången, så borde man vara tämligen trygg, åtminstone för tillfället. Men Astri kände sig ju klen. Maja S hade blifvit hemskickad, och hon stod ensam med Beda att sköta båda barnen. Som jag nu inte kunde komma så ofta och det börjar lida mot mörka kvällar, så blir det naturligtvis en smula kusligt att kvarstanna i Dalarna. Jag erkänner det, fastän det icke ingått i min beräkning att betala en så rundligt tilltagen hyra för den korta tid som det nu blef. Att betala 300 kronor för 2 månader och 10 dagar är ju vansinnigt.

Jag hade beräknat tiden ända till 1 oktober och under sådana omständigheter hade det väl ändå blifvit någon fason på det hela. Nu blef ju gumman Danielsson alldeles oskäligt gödd, hon som är så tjock förut. Hvad som retade mig mest var emellertid, att hon icke skämdes att fordra betalt för veden, till på köpet för mer an hvad vi faktiskt bränt upp. Vid uppgörelsen nämndes inget bestämdt om att veden skulle ingå i hyran, men det tog jag för gifvet. Jag frågade också om vi fingo ved, hvarpå den finurliga gumman svarade att ”nog skulle vi få ved”. Men sådana äro de. Men veden är icke betald än, och ännu få vi väl talas vid ett tag.

Sista kvällen vi voro i Siljansnäs, rägnade det som spön och blåste tillika den värsta storm. Skulle det vädret fortsätta öfver natten, så blefve det ogörligt att taga ut ungarna, och resan måste uppskjutas. Det var kusligt värre, och vi lade oss rätt tidigt. Vi skulle ju upp kl. 4 redan. Något egentligt sofva blef det icke af, men man hvilade väl ändå något. Dessbättre slog vädret om under nattens lopp, och ehuru det icke blef klart, så blef det i alla fall uppehållsväder och märkvärdigt varmt efter ett sådant oväder som varit. Det var precis som beställdt.

Kl. 4 började Maria och Beda att röra på sig; strax därefter var äfven Astri uppe, medan jag låg till bortåt ½ 5-tiden. Men jag hade ej mycket att göra. Mina båda väskor voro ju i ordning förut. Vi stängde våra koffertar, slängde i oss en smula välling och voro så färdiga.

¼ före 5 åkte bagageskjutsen, och omkring 5.15 Astri och Maria med barnen, inhöljda i stora bylten. Jag stannade en god stund till, ty jag skulle cykla med gumman Danielssons lånta cykel, och jag åkte ju ledigt in på timmen.

Forsbacka 21[3]Jag gjorde en efterrond i de tomma rummen och såg till om något var glömdt. Men så lämnade äfven jag denna bygd, som borde ha blifvit så treflig för Astri och barnen som sommarnöje, men som icke blef hvad jag ämnat och hoppats. Inte komma vi dit nästa år! Men vackert var det då i Dalabygden! Många vackra taflor ha där inetsadt sig i mitt minne.

Vi kommo till Leksand 7.10 – en halftimme och mer före tågets afgång, men likväl var det icke möjligt att få ordentliga platser på tåget. Fruntimren voro för tröga i vändningen, medan jag var fullt upptagen med att lösa hela trafvar af biljetter – af hundra kronor hade jag 10 kvar, sedan Astri fått alla biljetter samt 30 kronor till handkassa. Det går åt pengar under sådana omständigheter. Men iväg kommo vi i alla fall, och resan gick lyckligt och väl.

I Borlänge skildes våra vägar. Astri och barnen skulle ju till Torsby, Maria till Stockholm via Kil, och jag till Stockholm direkt via Krylbo. Resan gick på alla håll bra, men jag blef lurad på konfekten, ity att ingen förbindelse fanns med mitt tåg. Jag fick vänta 4 timmar i Krylbo, och det var ju inga nöjsamma utsikter. Att vänta i Krylbo, hade jag denna sommar fått nog af.

Men jag fann på att stega ut till Avesta och gästa Gumӕlius för att inspektera hans nya villa. Och så gick ju tiden drägligt fram till kl. 5.

Gumӕlius bjöd på vermouth och vatten, och vi språkade en god stund uppe på hans arbetsrum en trappa upp. Sedan G gått fortsatte jag en timma nere hos damerna, som bjödo på kaffe i gengäld mot musik, hvaraf jag exekverade ett par nummer.

(G.s villa kostade under dessa ekonomiförhållanden 15 000 kronor, och genom att hyra ut ett rum, står honom hans egen hyra i 800 kronor om året för 6 rum och kök).

Kl. 5.2 skedde hemresan från Krylbo. Och Mor och Signe voro tillmötes nere vid perrongen. Det var skönt att få hvila efter hela denna ansträngande resa.

Kommentarer

  1. Hej.

    Dessa blogginlägg är synnerligen intressanta, inte minst ur språklig synpunkt. Dessutom får man glimtar ur ett samhällsliv som är obekant för de flesta idag.

    Jag ser fram emot att läsa mer ur er digra samling!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Välkommen hit! Det glädjer oss att du tycker om morfars anteckningar. Tänk att han trodde när han skrev dem, att ingen annan än han själv någonsin skulle läsa.

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Det stora gruvraset

Jag hinner inte hälften af hvad jag borde och skulle vilja