torsdag 30 januari 2014

Nu skulle resan till Norge anträdas!

Hösten 1917

Nu skulle resan till Norge anträdas! Från Bräcke fanns två tåg att välja på. Ett godståg tidigt på morgonen och så persontåget vid frukostdags. Det sistnämnda var naturligtvis det bästa, men jag måste i Östersund ordna min passfråga, försåvidt jag öfverhuvudtaget skulle kunna komma in i Norge. Alltså måste jag resa med första tåget, och det var ändå ingen säker utsikt till att kunna erhålla ett pass på den korta tiden – vid pass en timme – som stod till buds, innan persontåget anlände till Östersund.

Old_ÖstersundJag skyndade vid ankomsten till Östersund genast till residenset, där jag framvisade mitt flyttningsbetyg, och anhöll att jag måtte kunna få passet utskrifvet på den korta tiden. Till en början skulle det inte gå för sig; betyget gillades visst inte, ehuru jag icke hörde något om orsaken därom. Men så småningom ljusnade det hela, och de blefvo mycket tillmötesgående.

Under tiden, medan jag väntade på passet, var jag på Stadshotellet och fick i flygande fläng en improviserad frukost. Det hela aflöpte emellertid utan svårigheter, och när persontåget löpte in på Östersunds västra, var jag fix och färdig att åka ut på nya äfventyr.

Det var en strålande dag! Östbergets silhuett aftecknade sig så fint och skarpt mot himmeln, och Oviksfjällens lätt hvitpudrade hjässor skimrade i solen! Men kallt var det! Och blåsigt. Ytterrocken behöfde sannerligen knäppas upp under hakan.

ÅreI Mörsil fingo vi första skymten af Åreskutan, sagolikt skimrande i nyfallen snö. Mödosamt och stånkande arbetar sig tåget uppför Hjärpens backar. Vi passerar den härliga Undersåkersdalen, ändå härligare nu i sin höstprakt. T.o.m. det oansenliga Vällista var synnerligen njutbart i sina fina höstfärger, blått och brunt i alla nyanser, sammetslent och mjukt! Och så den stolta anblicken af Skutan. En syn för gudar att komma från dalens vissna sommar och så helt plötsligt få hela anblicken af Åreskutan i sitt vintriga majestät, lysande af nyfallen snö i bländande sol! En sådan syn då och då är ett lifselixir, som gör lifvet värdt att lefva.

Färdens storslagenhet ökades sedan alltmer som vi kommo uppåt fjällregionen. Särskildt anblicken af Bunnervikens fjäll och StorSnasen med deras helt hvitskimrande hjässor, var magnifik. För att intet tala om Sylarna! Sådana syner se icke vi ”Söderns folk” särskildt ofta.

Vid ankomsten till Storlien möttes vi af den föga angenäma uppgiften om, att tågförbindelse med Trondhjem denna dag icke stod att vinna. Först följande dag kunde jag komma till Trondhjem. Det blef att finna sig i sitt öde. Efter en i hast intagen middag på järnvägrestaurationen ville jag göra bekantskap med omkringliggande fjällvärld och företog fördenskull en exkursion med toppen af Skurdalshöjden som mål. Det strålande solskenet fortfor och efter alla tecken att döma borde det bli en första klassens solnedgång.

skurudalshöjdenVägen upp till Skurdals- och Solhöjderna går upp strax bakom Sanatoriet. Häruppe finnes ju ingen annan vegetation än glesa fjällbjörksbestånd, men äfven dessa ha ju sitt behag för sig. Utefter en djup erosionsklyfta slingrar sig vägen ideligen uppåt. Ormbunkar och blåbär skyla de nakna kullarna, och ett litet vattenfall, kalladt ”Niagara” ger lif åt den i öfvrigt öde taflan.

Kommen ett stycke upp på fjället fick jag höra brandsignal ljuda nere i samhället, och med tanke på att det möjligen kunde vara stationskomplexet, som var hotadt, vågade jag icke fortsätta min väg uppåt fjället, då ju mitt bagage representerade ett visst värde. Jag vände därför ett stycke nerför. Men då jag ingen rök upptäckte, antog jag att det endast hade rört sig om ett tillbud, och återvände därför uppåt höjdernas renare luft.

Längre uppåt, ofvanför björkregionen vidtog som vanligt myren, som var rätt blöt, men på vägen kunde man ändå hålla sig skapligt torrskodd. En rätt kall vind blåste. Men tänk hvilka utsikter i den dalande solen! Särskildt Sylmassivet var väldigt imponerande, så alldeles helt och hållet snöhvita, som hela fjällsluttningarna voro.

Äfven Helagsfjället syntes, äfvensom Glucken, och alla fjällen i Norge. För att icke nämna Snasarna! Äfven de voro så godt som alldeles snöhöljda, och då nu den nedgående solens strålar föllo härpå, uppstod de gudomligaste, för hvarje minut skiftande, färgstämningar och belysningar. Jag njöt i fulla drag af panoramat och dess härlighet.

Allt högre nådde jag; det började redan skymma så smått. En egendomlig ensamhetskänsla bemäktigade sig en ovillkorligen. Vildmarken förfelar icke sin verkan. Uppe på Skurdalshöjdens topp, vid röset och hyddan öppnar sig utsikten åt alla håll. Man ser sågodt som hela den jämtländska fjällvärlden från Oviksfjällen till gränsfjällen mot Norge. Man skulle nere vid Storliens stationssamhälle knappast kunna tro sig ha ett dylikt magnifikt panorama så tillgängligt inom närmaste räckhåll. Utsikten torde väl kunna mäta sig med den från Åreskutan, åtminstone hvad fjällvärlden beträffar. Jag skulle t.o.m. vilja påstå, att den överträffar densamma.

meråkerVästerut synes en mera kultiverad bygd; det är Meråkerdalen, med dess blånande bergåsar, den ena efter den andra. En blåaktig rök stiger lodrätt i höjden. Det är från smältverket invid Kopparåsen, på norska sidan. Norrut ligger en ytterst öde fjällvärld, enformig och dyster. Myrar och tjärnar spegelblanka.

I skrefvorna invid den lilla paviljongen ligger stora drifvor av nyfallen snö. Om någon vecka håller vintern sitt intåg i dessa trakter, och snön eröfrar icke blott fjällens toppar, utan äfven dalarna.

Solen sjunker emellertid, och ensamhetskänslan tränger sig ändå mera inpå lifvet. Jag begynner nerfärden under det skymningen omärkligt fördunklar fjällhorisonten i söder. Men längst glöder toppen på Storsylen, där hon sänder sin himlasträfvande tinn mot skyn.

storlienNere i Storlien gjorde sig fotogenbristen högst märkbar. Egendomligt nog har icke ett så stort samhälle, uppvuxet ikring en Statens institution, ännu blifvit elektrifieradt, ehuru det finns godt om vattenkraft rundt om i fjällen. Hela stationskomplexet låg försänkt i mörker, sånär som på expeditionen, där en stor fotogenlampa var den enda ljuspunkten. Enda sättet var att krypa till kojs och låta mörkret husera som det ville.

På natten blåste en storm upp, fönster och luckor slängde och smällde, vinden tjöt i knutarna, och jag trodde med säkerhet att det var full snöyra och att vi skulle få ett herrans vinterväder den följande dagen. Det blef emellertid inte så farligt. Snö blef det ingen, endast rägn, och äfven blåsten lugnade sig framåt morgonsidan.

Det var ännu icke dager, då godståget gick på morgonen. Endast på Storsnasens topp skönjdes en ljusning. Ett trist rägn föll emellertid, och det var ingen vidare glad stämning med hvilken man stufvade in sig i den norska vagnen.

Nu kom den norske passkontrollanten, som tog sig å tjänstens vägnar en lång – onödigt lång – funderare öfver passets uppgifter. Vidare såväl den svenske tullsnoken som den norske, den förre för att hindra otillåten export, den andre import.

Det är mycket med det jordiska i dessa dagar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar