söndag 9 februari 2014

Fjällplatån tog aldrig slut

September 1917

Det var sannerligen långa minuter under denna våta nocturne. Stundtals lättade skyarna en smula, och man kunde då öfverskåda vägen ett stycke framöfver. Vid hvarje ny krökning hoppades man att nerfärden från fjället skulle begynna, men alltjämt gäckades vi- fjällplatån tog aldrig slut, och djupt nere i dalen till vänster brusade den svarta Sandöla sin nattliga sång. Stämningen låter knappast tänka sig!

Efter uppgifterna skulle det vara 22 km mellan Mortenslund och Sandmoen. Däraf var det bortåt en 4 – 5 km innan fjällbranterna vidtogo. Vi tyckte att vi färdats en evighet på fjället, då vi ändtligen upptäckte ett ljus i fjärran. Hurra! Det måste vara det eftersträfvade Sandmoen! Vi lifvades af denna åsyn och satte en smula fart, värme, torra kläder och hvila vinkade! Vi närmade oss ljuset och upptäckte slutligen i dunklet en liten stuga, ett litet stycke till höger om vägen.

Men detta kunde väl inte vara Sandmoen? Ett litet eländigt kyffe, snuskigt och illaluktande, där i det knappa ljuset från en osande fotogenlampa i taket ett par gestalter kunde skönjas.

”God afton! Är detta Sandmoen?”

”Nei da, dette er Gosen!”

”Kvar langt er det til Sandmoen da?”

”Otte kilometer!”

Sköna utsikter! Nära en mil till i detta mörker. Och Gosen! Det landet Gosen! Det var då verkligen namnet! Skulle vi verkligen ha färdats blott 14 km? På så lång tid?

Det fanns alltså ingen hjälp. Vi måste ånyo ut i mörkret och vätan. Men humöret var inte änglalikt.

Ändtligen, efter ytterligare en god stunds sträfvan började vägen luta utför allt mer och mer, medan blåsten alltmer aftog. Vi närmade oss åter trädbeväxta och kultiverade trakter. Vägen blef till slut en enda lång utförsbacke, och som den nu dessutom blifvit afsevärdt hårdare, så satte vi fart så som knappast förut under dagens lopp, trots det eländiga tillståndet hvari vi nu befunno oss.

Ändtligen, efter sju sorger och åtta bedröfvelser, anlände vi till en gård, som visserligen inte var den efterlängtade skjutsstationen, men hvarest vi likvisst hugnades med upplysningen, att nu hade vi blott ½ km kvar. Alltså friskt mod och kalla fötter!

Sandmoens skjutsstation består af två byggnader, själfva huvudbyggnaden, den vänster om vägen, samt ett mindre, till höger. I den till höger brann ljus, och där, i ett och samma rum, sparsamt upplyst af en liten fotogenlampa, satt hela gårdens folk. Här gjorde vi vår entré som veritabla landsvägsriddare. Af ganska naturliga skäl höllo vi oss i närheten af spisen, och det följde nu en afklädningsscen i stor stil inför allt folket. Skodon, benlindor, strumpor, allt var som blöta trasor, och det var en njutning i sitt slag att befria sig från alla dessa våta omslag.

Gäststugan var nu kall och oeldad för säsongen, men vi fingo fruntimmerna att göra upp eld åt oss. Och det gjorde de också verkligen med besked. Den stora järnkaminen af den vanliga norska typen fanns också här, och den proppades full. Det dröjde häller inte långe förrän vi hade den nätta temperaturen af 30 grader i det jämförelsevis lilla rummet. Och oset från den otäta, svarta tingesten, blandadt med allsköns dofter af våta strumpor, kläder och skor gjorde atmosfären inom kort till något verkligt underbart i sin genre.

Langsӕter kröp tämligen snart i säng och ägnade sina våta paltor ett tämligen underordnadt intresse. Och dock hade han inte ens en tillstymmelse till ombyteskläder, stackars karl.

Jag däremot tog hand om mina kläder med rörande omsorg och vände dem rundt, oupphörligen rundt framför kaminen, så att det till slut nästan osade brändt. Men jag var besluten att såvidt möjligt ha torrt till dagen därpå. Genom detta manipulerande kom jag att oaflåtligt uppehålla mig alldeles intill kaminen. Och detta hade väl till följd, att jag fick stora kvantiteter os i mig. Som vi dessutom hade beordrat fram mjölk till enda supé, och fått blott ljum sådan, hvilken som bekant inte är särdeles lämplig att förhindra kräkning, ifall man för tillfället har anlag för sådant, så förstås situationen lätt, så jag relaterar, att min mage inom kort helt resolut tog sitt parti och vände sig ut och in. Hvilket inte precis försätter en i någon särdeles angenäm situation. Till all lycka gick ett fönster att öppna, så att den sköna middagen från Mortenslund fick tillfälle att göra sig en tur ut i det fria. En liten kålgård var belägen just utanför fönstret, men det hällrägnade ju, så det kunde ju betyda minus, om densamma fick en smula opåräknad gödning.

Ja, man har säkerligen varit med om angenämare situationer här i jordelifvet. Emellertid sansade sig slutligen denna plötsliga eruption, och mera stillsamma moment började inställa sig.

Den sköna hvilan väntade nu. Men, hast du mir gesehen! I sängen var det ungefär som sjögång. Somliga resårer voro totalt nerlegade, under det andra kavat pekade mot höjden. Och att under sådana omständigheter kunna komma åt att intaga ett passabelt jämviktsläge hade sig sannerligen inte så lätt, äfven om man hade rätt så goda kunskaper i statik. Och tråkigt nog ville det vanligen bli just den kroppsdel, som mest var i behof af hvila, som fick uppbära det värsta trycket från den hårda sängbottnen. Den nattens sömn var precis som en ekvation af andra graden, med flera obekanta. Ja, den natten glömmer jag sannerligen inte på länge!

Dagens facit, hvad väglängden beträffar, synes af följande tablå:

Sem - Formofoss 29 km
Formofoss - Mortenslund 31 km
Mortenslund Sandmoen 22 km
Summa 82 km

Som synes är detta en icke föraktlig prestation med packning och i ett väder och väglag som detta, och till på köpet med en följeslagare, som på många år icke suttit på cykel.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar