söndag 16 februari 2014

Fyndigheten motsvarade inte förväntningarna

September 1917

Påföljande morgon skulle vi tidigt i dagbräckningen göra exkursinen till den kopparfyndighet för hvars skull hela denna långa och dyrbara resa företagits. Vi ämnade oss nämligen sedan tillbaka till Eidet, hvarefter Langsӕter ansåg sig böra hinna Sandmoen och jag Gäddede i Frostviken redan samma afton.

Vi startade alltså redan kl. 6 på morgonen, innan det ännu var fullkomligt ljust. Det skulle icke vara så långt, förklarade Langsӕter. Men först fortsatte vi genom hela den långa Skaalebyn utmed Rengens strand, men sedan tog vägen alldeles slut, och vi marscherade in i skogsterrängen, som nu var totalt vattendrängt och sur efter det myckna rägnandet. Vi fingo i en af de sista gårdarna en vägvisare, och denna, som hade vattentäta lappskor, förde oss nu öfver den ena blöta och iskalla myren efter den andra, öfver berg och moras och kullfallna, våta stammar.

Det blef äfven den en färd som jag icke så lätt glömmer! Mina kängor blefvo åter som blöta trasor kring tårna, men det fanns ingen annan möjlighet än att bara klifva på, ifall vi ville uppnå vårt mål. Jag sökte i det längsta gå ikring alla myrarna, men det lyckades inte. Vi måste vada öfver med vattnet porlande högt upp på kängskaften. Hade det varit på sommaren hade det väl ändå inte betydt så mycket, men nu var vattnet alldeles isande kallt. Och samtidigt hade det nu igen tagit sig till att blåsa och snöa om hvartannat. Den ena snöbyn aflöste den andra. Fjällen på andra sidan om Rengen voro bländhvita.

Fyndigheten motsvarade inte förväntningarna sådana de voro efter de lämnade beskrifningarna. En smal zon om på sin höjd en meter (och ibland mindre) var inprägnad af fina hvita stänk af svafvel och kopparkis. Inprägnationen var visserligen ganska jämn, men rätt gles och fattig. Den brutna malmen kunde väl knappt hålla mer än ½ % Cu. Det kunde inte bli tal om ens minsta kvalitet stuffmalm. Allt måste gå till anrikning. Och för ett anrikningsverk här fanns icke tillräckliga kvantiteter – åtminstone icke blottade. Det var min ofrånkomliga åsikt.

Föga arbete var här utfördt. Vi fortsatte ännu ett stycke bort i skogen till – som det sades – det bästa stället, som att döma af det storståtliga namnet – Guldberget – borde vara något nie degewesenes. Här var en mindre bra skjärpning utförd i berget, men oaktadt malminprägnationen här var något rikare, var det ungefär samma historia.

Enligt min resolution, som jag strax hade klar för mig på stället, var det inte mycket att hoppas på. Och för öfvrigt skall man betänka läget! Den enda tänkbara vägen att utforsla malmen skulle bli den kanaliserade vägen utför Rengen in i Sverige, och så vidare med häst eller en blifvande järnväg till Hotagen, ner till Näldens järnvägsstation. Ty att frakta malmen först via Eidet till Frostviken och så vidare på båt efter den kanaliserade Strömsvattenleden kunde knappast falla förnuftigt folk in. Men Langsӕter hade sina spekulationer däråt, och trodde på företagets stora framtidsmöjligheter. Enligt hans föreställning torde naturtillgångarna redan vara så pass konstaterade i öppen dag, att det borde inte vara någon risk att genast här anlägga en kopparhytta! Så är det att vara optimist och sangviniker!

Mitt humör var efter och under denna utflykt icke det bästa. Men att plumsa i iskallt vatten och riskera en finare förkylning, kan ju knappast vara något nöje. Allra hälst inte, då utbytet af en så lång, länge planerad och dyrbar resa blir så magert. Också var jag föga älskvärd mot Langsӕter, stackars karl. Jag svor långa haranger invärtes. Öfver fyra timmar tog denna exkursion, och det var först vid 10-tiden som vi styrde våra steg ånyo mot den lilla grå stugan vid sjön.

Här hade nu vår vackra tös dukat upp en frukost, som efter omständigheterna rent af kunde kallas grandios – stekt, härlig laxöring, stekt i finaste smör, utomordentligt godt bröd i flera varieteter, charmant smör och dito ost, samt choklad och mjölk. Hvad kan väl en utsugen fjällvandrare mer begära? Också smorde vi kråset på ett synnerligen kraftigt och effektivt sätt! Ja, vi fingo ägg också, icke att förglömma! Och så torkade vi, så godt vi förmådde våra sura paltor framför spisen, men fullt torra kunde de ju inte hinna bli.

Så, fram på förmiddagen voro vi färdiga att anträda återfärden. Våra skodon voro visserligen ännu alldeles genomsura, men jag bytte ju strumpor. Dock skulle jag säga var det inget nöje att sätta sig upp och åka 4½ mil med våta fötter i denna kyla. Till på köpet uppstod nu på hemvägen ett fruktansvärdt snö- och blåsväder, som kom rätt framifrån. Det blåste så kraftigt att det var med möda hästen kunde pressa sig fram. Inom kort vardt marken alldeles hvit, och vagnshjulen rullade fram i tumsdjup snö.

Jag hade ju min björnskinnspäls samt dessutom rägnkragen och den tjocka mössan, som jag drog ner öfver öronen, så nog klarade jag mig nödtorftigt för den isande blåsten. Men med Langsӕter var det värre. Han hade blott sin tunna sommaröfverrock. Också började han snart att grymta så smått, men så var också nästan det enda uttryck af missnöje, som jag hörde på hela resan. Det var en öfverhöfvan tålig karl.

Emellertid gick tiden fortare på hemvägen än på bortvägen, trots att 44 km i blåsväder är en vägsträcka, som det allra flesta inte ha någon föreställning om.

Vi återkommo utan vidare händelser till Eidet, men det var nu rätt sent på eftermiddagen. Den utstakade resplanen var nu visserligen att cykelledes uppnå Frostviken samma afton, för att bli i tillfälle att följa med båten på Ströms Vattudal på söndag morgon, då jag möjligen skulle bli i tillfälle att komma med nattåget från Östersund på samma kväll och vara i Stockholm måndag morgon. Det var den simpla uträkningen. Men det går inte som man beräknar här i lifvet – de flesta gånger åtminstone.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar