Här lågo vid bryggan två små båtar…

Hösten 1917.

Här lågo vid bryggan två små båtar, den ena en ångbåt, den andra en motorbåt. Det blef den senare, en däckad, ytterst smal farkost, bärande namnet St. Olaf, åt hvilken vi nu för den återstående delen af dagen anförtrodde våra lif.

Hittills under dagens lopp hade vi blott uppehållit lifhanken med kaffe och smørrebröd. Men nu borde vi ha någon fastare föda. Någon sådan stod dock icke till att uppdrifva i Sunnan. Det enda matnyttiga vi i hela samhället kunde uppdrifva, utgjordes af långa ”plankor” af kaffebröd, ovanligt stora i förhållande till priset, hvilket vi med glädje konstaterade. Och utrustade med hvarsin påse återvände vi till St. Olaf, som strax därpå surrade iväg med sin puttrande maskin, ut på bassängens vattenspegel.

Snaasenvandet är en lång och smal skogssjö, någon mil lång. Till sin karaktär liknar den rätt mycket Fryken i dess öfre lopp, men höjderna äro vida högre. Utsikten uppåt vandet är utmärkt med dess krökningar och blånande åsar, som hvälfva sig, den ena bakom den andra, så långt blicken når. Bebyggelsen är företrädesvis på norra sidan, där under färdens lopp åtskilliga stora, välskötta bondgårdar med sina odlingar satte in ljusgröna fläckar i det allvarliga skogslandskapet. Bakom skogen kunde man redan nu se de bruna, kullriga ryggarna på några lågfjäll, men de voro ännu icke tillräckligt höga för att ge landskapet fjällkaraktär.

Det blef kallt efterhand, och den ena efter den andra af I-klasspassagerarna började finna det öfvervägande kusligt och kallt på däcket, med dess så ytterst begränsande utrymmen, och försvunno därför utför en krokig och brant liten trappa i skrofvets innandöme. Där fanns en liten, liten salong, och det var ej många som rymdes i densamma. Men vi bänkade oss så sällskapligt som möjligt. Och inom kort kom restaurationen med mat, skinka med speilägg, godt bröd och kaffe. Och vi som trodde att vår farkost var fullkomligt matfri! Nu mådde vi godt nog; det enda var den tjocka tobaksröken, som mot slutet blef rätt generande.

Framåt kvällen uppnådde vi slutligen Snaasenvandets andra ända, vid ändstationen Sem. Vi lade till vid en kolmörk brygga, och det var med möda vi kunde lotsa oss iland för allt bråte, som låg uppstapladt. Så uppför en mörk, brandt backe, och vi uppslukades af ett stort hus, i hvilket efterhand en massa ljus upptändes, så att det blef klart ekläreradt. Det var Sems skjutsstation och pensionat, och vi omhändertogos vänligt af en gammal gumma, som tände upp eld i kaminen och gjorde det bra för oss. Emellertid kunde hon knappast stilla sin nyfikenhet på hvad vi voro för slags folk. Hon gjorde sig mycket noga underrättad.

Langsӕter och jag fingo ett stort rum ihop, och trötta som vi voro af den långa resan och föregående natts besvärligheter, gingo vi omedelbart till sängs. Det smakade härligt skönt.

Följande morgon skulle landsvägsfärden taga sin början. Det är minsann inga småsmulor att tillryggalägga vägen upp till Lierne. Jag hade till en början trott att fyndigheten vi skulle bese, vore belägen i Grongdistriktet, men nu fick jag klart för mig, att vi skulle ända bort till Högfjällsprästens land, till Lierne, det hörn af Norge som en slapp gränskommission låtit tränga ett godt stycke in i Jämtland. På en höft kalkylerade jag väglängden till öfver 12 mil.

Vi skulle hela Sanddöladalen uppför först och främst och så ner igenom Sörli, ända ner mot svenska gränsen. Att tillryggalägga hela denna väg efter häst skulle bli både långsamt och dyrbart. Därför hade jag fått Langsӕter att redan i Trondhjem skaffa sig en cykel. Jag själf hade ju min med mig ända från Gellivare. Langsӕter köpte förresten sin, och gaf 70 kr för, och den summan torde han ha tjänat in på sin åkning. Ty det är som sagdt ingen liten väglängd.