onsdag 19 februari 2014

Jag hade fått nog af Storlifjället

1917

Då vi anlände till Eidet, uppstod för det första ett nytt våldsamt snöväder, som gjorde vägarna nästan oframkomliga, för cykel åtminstone. Och då vi lät telefonera till Gäddede, svarades, att båten inte skulle gå utför förrän måndag morgon. Det var ju därför ingen idé för mig att så forcera dagen, som nu dessutom genom den intagna middagen blifvit så långt framskriden, att man kunde räkna med att det blefvo kolmörkt, innan jag framkom till Frostviken.

Jag umgicks visserligen ett tag med planen att lämna båtresan alldeles ur räkningen och forcera mig fram till Inlandsbanan per cykel för att ändå nå Stockholm i tid. Men hur det var, så tog tröttheten ut sin rätt, och jag stannade.

Langsӕter däremot, som ursprungligen hade tänkt taga hemresan öfver Ströms Vattudal och Östersund – Storlien _ Trondhjem, ändrade sig i sista stund, och beslöt sig för att fara samma väg tillbaka, som vi kommit. Vi hade ju lämnat våra kappsäckar kvar i Sem, och jag dessutom min stora vinterrock. Och detta borde ju tagas hand om. Jag kalkylerade också ett ögonblick med att göra sällskap samma väg tillbaka för att via Trondhjem – Storlien uppnå Stockholm. Tåg gick nämligen tisdag morgon från Trondhjem, och jag skulle då vara i Stockholm onsdag morgon. Men detta förutsatte, att vi skulle lyckas nå Sem redan söndag kväll, hvilket i sin ordning fordrade, att vi kommo åtminstone till Sandmoen redan nu på lördagkvällen. Hela måndagen hade så gått åt för färden på Snaasen och järnvägsresan på Sunnanbanan.

Men jag hade fått nog af Storlifjället, och dessutom lockade ju redan genom Sverige, dels med utsikten att komma fortare hem, och dels att få se nya, vackra trakter. Jag stannade!

bicycle Men just som skymningen föll på, satte Langsӕter iväg neröfver. Jag såg honom försvinna i backen nedåt forsen. Det snölackade, och jag tyckte synd om karlen. Jag hörde sedermera att han inte hann längre än till Nordli, förrän en cykelring gick, och innan han fick den reparerad blef det alldeles mörkt. Visserligen klarnade det senare på kvällen, och på natten blef ett rätt vackert månsken, som jag var uppe och tittade på. Men ändå gissar jag at karlen var rätt mör, innan han hann Landmoen.

Jag gick däremot genast till sängs, för att enligt min plan redan i första dagbräckningen vara beredd att starta den långa vägen ner till Inlandsbanan. Ack, jag dåre! Jag hade tagit mig för en uppgift som jag inte kände! Emellertid var det ljuft att få sofva ovanpå dagens vedervärdigheter!

Påföljande morgon hade jag beställt kaffe så tidigt som möjligt, men det dröjde rätt länge innan det blef serveradt. Jag, som hade tänkt komma iväg kl. 6, blef ej startfärdig förrän 8 på det viset.

Dagen var mulen, och det var rätt bistert. Nog tänker jag det var minst – 5 grader. Neråt norska sidan var nästan fullgodt vinterföre, men åt den svenska var ingen snö, men däremot var marken hårdt frusen. På de ställen af vägen som ej hade uppkörda hjulspår och knottrigheter, gick det lätt att cykla, men på sina ställen kunde det icke undvikas, att cykelringarna blefvo hårt medtagna. Jag hade vid affärden visserligen lagt märke till att bakringen hade en mindre felaktighet på ytterskenan, men jag fäste mig ej därvid, då det ej skulle ha gjordt något under normala blidvädersförhållanden. Men genom att vägen nu var ganska knottrig och frusen, slet den starkt på ringarna, och defekten försämrades hastigt.

Vägen gick nu på Sandsjöens norra sida, hvarest trakten var tämligen bebyggd. Frostvikens gränsfjäll mot Sverige började nu alltmera dyka upp öfver horisonten. Det var rätt bistert, och som jag dagen förut blifvit bortskämd med den tjocka vintermössan, kändes det nog så kraftigt i den tunna hatten.

Ca ¾ mil gick det charmant på den hårda vägen, och jag trampade på i rätt god fart. Då började emellertid motgångarna på allvar. Skadan på cykelskenan hade nu förstorats, och ett tu tre exploderade slangen med en skräll. Hade jag varit klok hade jag naturligtvis välvist satt om ringarna före affärden från Eidet. Det hade belönat sig.

Jag syntes nu ha lämnat bygden och kommit upp på den öde vattendelaren mellan Norge och Sverige. Till en början ledde jag cykeln, och fortsatte i hopp om att nå någon gård, där jag lämpligen kunde reparera, ty det bar mig emot att stå midt på landsvägen i kylan. Men jag gick fjärdingsvägen utan att någon gård skymtade någonstans. Jag miste därför tålamodet och ställde mig i landsvägskanten för att flå af ringen. Nerverna hade blifvit hårdt medtagna under den föregående hela veckans strapatser. Det var därför inte just med något sinneslugn jag skred till verket. Jag var arg som ett bi, och det bör man inte vara då man lagar cykelringar.

punka Dåligt hade jag med verktyg, ty dem hade järnvägen fiffigt befriat mig ifrån, och dåligt var det äfven med gummivarorna. Nu voro ringarna i kylan äfven stela och hårda. Jag hade knappast någonting att komma med, och med fingrarna går det inte att taga af en cykelring. Till slut täljde jag mig en sorts pinne, hvilken dock visade sig icke hålla, utan gick af gång på gång. Till slut tog jag ett ilsket tag med stumpen som var kvar, och lyckades få af ringen, men i vredesmodet var jag icke försiktig om innerringen – det var sannerligen icke så godt häller! – utan fick den emellan med det resultatet att jag sprättade upp den och ref upp en lucka ett par tre tum lång, till hvilken jag knappast hade tillräckligt med gummi för att laga.

Hvar och en vet också hur svårt det är att bota dylika allvarsamma refvor. Det visade sig så godt som omöjligt. Jag plåstrade och plåstrade och lade näfverbitar, plockade i skogen, emellan och inunder, men det lyckades inte på något sätt att få tätt.

Det var ingen annan hjälp än att resignera och taga cykeln i vackra hand och gå vägen beskedligt framåt. Att fortsätta vara arg lönade sig just inte häller i längden. Men det sköna hoppet att kunna genom en finare ansträngning nå Inlandsbanan denna dag, måste fara. (Och det hade i alla fall aldrig lyckats, såsom vi sedan skola få se.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar